En kortare version publicerad i Dagens Nyheter den sjuttonde maj 2005

 

DENNA EFTERMIDDAG I MAJ är allt lugnt i den Neutrala zonen. Vårsådden har börjat och traktorerna vänder på fälten; en och annan tofsvipa far över markerna; skogsslänten ligger täckt av vitsippor. Uppe på Urskogs fort i Akershus fylke pekar en ensam och till synes kvarglömd kanon ut över branten, i riktning mot svenska gränsen en halvmil bort. Så långt ögat når bara skog och åkrar och ingenting av militär betydelse.
För precis hundra år sedan var här mer av liv och rörelse. Som ett plakat upplyser den tillfällige besökaren var sommaren 1905 ungefär 320 man stationerade här, mest artillerister, och fortet som stått färdigt två år tidigare var bestyckat med ”fyra stycken fästningskanoner á 10,5 cm, fyra st flyttbara à 8,4 och två st kulsprutebatterier”. De största pjäsernas räckvidd var på åtta kilometer och nådde en bra bit in på svenska sidan.
Urskogs fort ingick i en norsk befästningslinje och den norske officeren och sedermera liberale försvarsministern Georg Stangs skötebarn. Forten, som var den verkliga stötestenen under Karlstadsförhandlingarna om Unionens upplösning hösten 1905, ligger mitt i vad som döptes till ”Neutrala zonen”, ett osynligt men milsbrett område som sträcker sig från Värmlands finnskogar i norr till Strömstad i söder. På tidens kartor har den fått en ljust grisskär färg. Som demilitariserad zon var den i kraft så sent som 1993, då den avskaffades med ett penndrag av de båda utrikesministrarna Stoltenberg och af Ugglas.
Fortet i Urskog skulle tillsammans med sina motsvarigheter i Ørje, Glomma och Fredriksten stänga av vägarna till dåvarande Kristiania. Formellt sett skulle de hindra Ryssen, men en ”ryss” som skulle komma sättande från den svenska sidan. Det gjorde han aldrig. Men sensommaren och hösten 1905 låg däremot åttahundra man ur Skaraborgs regemente förlagda några mil härifrån, en bit in på Värmlandssidan. Om kvällarna kunde soldaterna se röken från varandras kokeldar.

I svenska sammanhang står det litet av ett löjets skimmer kring Unionsupplösningen 1905. Det blir lätt något med brunnsmusik och punsch och länge leve monarkin. Punschförsäljningen ska också ha stigit på ett dramatiskt vis under år 1905. Den allmänna svenska hållningen tycks vara den att hela unionsfrågan och dess lösning inte på allvar har påverkat Sveriges moderna historia. Men ju mer man läser om händelserna kring unionens slutliga gravsättning under några febriga sommarmånader, desto mer spännande blir det. Det handlar trots allt om något unikt: två länder som skiljs åt utan att ett skott avlossas. Inte minst, tycks det mig, kastar händelserna kring unionsupplösningen en lång skugga in över vår egen tid och våra egna mer eller mindre brustna förhoppningar om en rättvis och rationellt grundad världsordning. Så vad är det egentligen vi högtidlighåller denna sommar 2005: någonting självklart och odramatiskt - eller kanske tvärtom minnet av en realiserad engångsutopi?

Sista gången Sverige var i krig var just med Norge. En ganska spridd missuppfattning är att Norge efter de där små krigen 1813 och 1814 blev en del av Sverige, på det sätt som Finland var det fram till 1809. Men resultatet av uppgörelserna i Kiel och i Moss var att Sverige och Norge förblev två länder, om än med en gemensam kung. Norrmännen hade också påpassligt antagit en radikal författning, vilket är vad man firar den 17 maj, och betraktade sig nu som en egen stat, något Karl XIV fick acceptera med viss grämelse. Det knakade också regelbundet mellan honom och de norska ämbetsmännen. Men under merparten av artonhundratalet, framförallt efter Karl XIV:s död, fungerade dubbelmonarkin hyfsat. Inte minst den så kallade mellanrikslagen, en tullunion som infördes redan 1825, var till nytta för båda ekonomierna. Problemen kom i och med Den Norska Smittan.
Redan 1814 framstod Norge ur ett konservativt svenskt perspektiv som ett farligt radikalt land. När Oscar II 1884 så motvilligt accepterar den liberala norska regeringen Sverdrups tillträde, ses det som ett genombrott för parlamentarismen i Norge. Den svenska högern, som ännu dominerar Sveriges Riksdag, förfasar sig och börjar anlägga moteld. Föreningar med namn som Förbundet Sveriges rätt bildas under 1890-talets början, och den ultrakonservative statsvetaren Oscar Alin publicerade en analys av unionsfördraget, som gjorde gällande att det var felformulerat: om man tänkte efter så var nog Norge underordnat Sverige iallafall. ”Unionskonflikten hade ett mobiliseringsvärde för svensk konservativ höger”, som historikern Torbjörn Nilsson formulerat saken. Liberaler och socialdemokrater tyckte dock allt bättre om vad de såg på andra sidan Kölen. I takt med att kungens makt minskade och de båda parlamentens makt i motsvarande grad ökade undergrävdes också unionens själva grund.
Det är i ett sådant klimat som den första unionsstriden bryter ut 1895. Norrmännen vill ha sina egna konsuler, alltså egna utrikespolitiska representanter, och slippa gå omvägen via svensk diplomati. Norge hade som uppåtstigande redarnation större behov av representation utomlands än vad Sverige hade. Men från svensk sida tolkades det hela som en framstöt om självständighet, vilket det naturligtvis också var. Svaret blev ett kallt nej, ett upphävande av ”mellanrikslagen” – och extra anslag till svenska försvaret, ett utspel som norrmännen egentligen bara kunde tolka som en varning. På bägge sidor syns under dessa år en påfallande militans. Färdiga krigsplaner finns från såväl norsk som svensk sida, mest skrivbordsprodukter, men utformade efter alla konstens regler. Detta i ett Europa som under 1890-talet genomgår en ordentlig militär upprustning.
1902 hålls en norsk övning som simulerar en svensk attack på Kristiania, en övning som norska militär underligt nog lyckas hålla mer eller mindre hemlig för sina svenska kollegor. För den officiella hotbilden mot Unionen hette hela tiden Ryssland – även när den norska befästningskommittén år 1898, med den blivande försvarsministern Stang i spetsen, börjar bygga sin befästningslinje. Ifall ryssarna nu skulle ta vägen genom Värmland och Dalsland.

Att försöka sätta sig in i det politiska spelet under åren före första världskriget är som att betrakta en jättelik motor som samtidigt gasar och bromsar; till sist kommer hela bygget att slitas i bitar. Tiden präglas av ständigt hopfogade och nedbrutna allianser. Och inte minst pågår där två processer samtidigt – dels en kapprustning där samtidens domedagsvapen heter pansarskryssaren, dels framväxten av en alltmer högljudd och välformulerad pacifism, som vid sekelskiftet har flera tunga representanter inom svensk liberalism och socialdemokrati. Den eldas av Bertha von Suttners bestseller ”Ned med vapnen!” (1889) och vinner Alfred Nobels gillande, vilket föranleder honom att drömma om att grunda en fredsdomstol men att i praktiken instifta ett fredspris. Naturligtvis är det en tidens markering att förlägga det till Norge. Men vad denna morgonfriska pacifism inte minst pläderar för är ”skiljedomen” – att alla länder skall ingå bindande avtal om att politiska tvister skall lösas i den permanenta skiljedomstolen i Haag, vars grund läggs vid den internationella fredskonferensen i Haag 1899. I de nordiska ländernas radikala kretsar agiterar man också hårt för neutralitet – att de små länderna skall ställa sig utanför det ständiga alliansbildande som sedan Napoleons dagar lett till den ena mekaniska konflikten efter den andra.
Sådant är läget när konsulatstriden går in i en andra och avgörande omgång i februari 1905. Förhandlingarna bryter samman. Den 7 juni kommer utspelet från Stortinget: eftersom Oscar II inte klarat att tillsätta ny norsk regering är unionen att betrakta som upplöst.

Ända sedan 1895 har förhållandet till unionen tonat fram som en vänster-höger-fråga. Liberaler, socialdemokrater, kvinnorörelse och fredsrörelse har ett flitigt utbyte med sina norska motsvarigheter. Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting är även medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och devisen ”Rättvisa åt Norge! Fred med Norge!” blir rubriken för socialdemokratins kampanj under 1905.
Samma höger som tio år tidigare gått in i striden med hög svansföring finner att man inte riktigt längre vet vad man ska ha unionen till. Flera av de högermän som på 1890-talet såg kriget som en möjlig väg att tvinga Norge kvar i unionen har nu vaknat upp till en nymornad men inte desto mindre förnuftig pragmatism. Ju mer man spjärnar emot självständigheten, desto mer radikalt blir Norge. Och även i Sverige rycker de radikala krafterna fram. Åt det storsvenska hållet ligger plötsligt….ingenting.
Den redan nämnde Torbjörn Nilsson har i en intressant essä liknat högerns ledande aktörer vid några av de ”återtågets hjältar” som man brukar förknippa med Berlinmurens fall. Och främst bland dem får man väl räkna Christian Lundeberg, ytterst konservativ statsminister i den samlingsregering som tillträder den 2 augusti och ledare för den förhandlingsdelegation som den siste samma månad sätter sig på tåget till Karlstad, för att på Frimurarhotellets stora sal sätta sig med sina norska motparter och förhandla fram en lösning. Dagen innan har femtiotusen svenska soldater inkallats.

På teckningarna i Svenska Dagbladet den 31 augusti ser man fyra mycket bistra män. Christian Lundeberg själv; utrikesministern Fredrik Wachtmeister; ecklisiastikministern Hjalmar Hammarsköld (som statsminister under första världskriget känd som ”Hungersköld”) och sist men inte minst gruppens liberala vakthund, Karl Staaf. Den norska delegationen leds av den liberale statsministern Christian Michelsen, som höll i kniven då unionen kapades den sjunde juni. Att unionen är död är ingenting att diskutera. Frågan är bara hur man egentligen mjuklandar en sådan sak: det har aldrig tidigare skett att länder delas utan krig.
Alla dokumenten från förhandlingarna på Frimis i Karlstad finns utgivna. Och det är uppenbart att bägge förhandlingsdelegationerna ser kriget som en hotfull möjlighet. Inte en särskilt stor, ty ingen vill det. Men som en påtaglig risk. Redan tidigt kommer frågan om skiljedomsinstrumentet upp på bordet. Vid behov skall konflikter länderna emellan lösas den vägen. Men den punkt där det verkligen kärvar till handlar om de nya norska gränsbefästningarna, främst de i Urskog och Ørje, liksom tillbyggnaderna i Fredriksten och Kongsvinger. Den mycket populäre ministern Stangs projekt, och med kanonrör pekande ut mot den svenska gränsen. Att riva dem är på sitt sätt en omöjlighet: de stod nyss klara och är den norska militärens stolthet. Att låta dem stå kvar är ur svensk synvinkel lika omöjligt. Där, liksom i frågan kring renbetet, kör det fast.
Dokumenten från Karlstadkonferensen är ändå tidvis underhållande. Ständigt håller man ögonen öppna efter den envetne undersökande reportern Josefsson (!) som man väntar sig finna under soffor och bakom draperier (vid ett tillfälle tjuvlyssnar han på tågtoaletten). Punschlukten blir här och där litet väl tät. För att plötsligt blåsas bort av ett avsnitt som detta, ur den svenska delegationssekreteraren Hellners dagbok:
”Under lunchen kom löjtnant Stålhane och berättade att norrmännen nu gifvit signal till skogsröjning vid Örje skans…det är märkvärdigt, hvad man blir härdad. Detta meddelande, som visar, att norrmännen vänta att kriget skall bryta löst hvilket ögonblick som helst, roade oss blott. Vi tyckte, att det var uteslutande lustigt att tänka på, att norrmännen i detta ögonblick fällde sin skog av alla krafter.”
Den 7 september tar man så paus i förhandlingarna och reser hem för konsultationer. Och under de sex dagar som förhandlingarna ligger nere sprids rykten och den stora osäkerheten breder ut sig. Vad som skall hända med forten är avgörande. Och den trettonde september bestämmer sig Norge för att mobilisera.

- När vi började göra ordning här uppe i början av nittiotalet så var fördraget om den neutrala zonen faktiskt fortfarande i kraft. Strängt taget gjorde vi oss nog skyldiga till brott mot Karlstadkonventionen.
Den som berättar det heter Grete Brustad Nilsen, kulturchef i Marker kommun. Vi står uppe på Ørje fort med milsvid utsikt åt alla håll: här förstår man, till skillnad från vid fortet i Urskog, att det rör sig om en strategiskt intressant plats. Nere i dalen löper Oslovägen, här ligger två broar och en sluss.
– De osäkra dagarna mellan den 7 och 13 september minerades broarna och folk sov med kläderna på, berättar Brustad. På andra sidan skogen tränade Dalslands regemente på att bygga pontonbroar. Försäkringspremierna steg i taket. I skogarna greps svenska ”spioner”, en del av dem säkert på spaning: ”cykelturister” och ”försäkringsförsäljare”. De förhördes och skickades hem.
Vi går ett varv längs skansen. Gångar och underjordiska rum som efter avslutade förhandlingar i Karlstad fylldes igen med sprängsten eller revs har nu frilagts och ger ett närmast propert intryck. De stora kanonlavetternas cementfundament står dock tomma. I september 1905 pryddes de av fyra stadiga och moderna pjäser med samma räckvidd som de i Urskog.
- Och hur stor var då egentligen risken att det skulle braka loss, säger jag.
- Här trängdes i veckor en mängd unga pojkar med vapen och en stor grupp stridsovana landsstormsmän. Risken fanns naturligtvis att någon skulle råka sätta igång något av misstag. Michelsen och Lundeberg var medvetna om den risken.
På den punkten får hon medhåll av den norske historikern Francis Sejersted: risken för krig fanns. Svenska militärer beredde sig för att invadera Kristiania, men visste inte vad de skulle göra sedan. De planerade någon sorts maktdemonstration utan tydlig fortsättning. Norrmännen å sin sida var förberedda på att driva svensk militär tillbaka in på svensk sida. Men sedan skulle de dra sig tillbaka. Ingen visste riktigt vad man ville åstadkomma, det militära var en nödlösning, besynnerligt halvhjärtad.
På vägen ned från fortet passerar vi förbi de hus som aldrig revs 1905. Under andra världskriget var de kvarter för tyska ockupationssoldater. Idag är de förläggning för flyktingar från Somalia. Allt är stilla; en man mekar med ett gammalt bilvrak.

Som Sejersted säger i en intervju i nordisk Tidskrift: ”Krig var inte uteslutet… Missförstånd och tillfälliga beskjutningar vid gränsen kunde ha fått det hela att hamna utom kontroll. Men det hände alltså inte.”
I Sverige hålls sommaren 1905 stora opinionsmöten för Norges sak av en vänster som hämtat sig från den sårade stolthet som den ensidigt uppsagda unionen först gav upphov till. Kända författare och opinionsbildare från vänster till höger, som Kata Dahlström, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Vilhelm Ekelund och Verner von Heidenstam uttalar sitt stöd för Norge, eller åtminstone mot varje form av väpnat ingripande. Det framstår för alla, såväl svenskar som norrmän, att unionen framförallt är ett hinder för en modernisering av båda länderna. Även de konservativa inser det.

När den svenska delegationen återkommer till Karlstad möts de först av det isande beskedet att deras norska motpart inte kommer tillbaka: de har inte bokat några hotellrum. Om de uteblir utan förklaring är det ett säkert tecken på öppen konflikt. Men det hela är ett missförstånd. Michelsen och hans grupp är snart på plats.
Hela konflikten upplöser sig i vad som närmast måste beskrivas som en antiklimax: de svenska samernas renbetesrätt förblir orubbad. Och, inte minst: norrmännen har carte blanche från Stortinget att gå med på omfattande rivningar av de norska befästningarna. De båda modernaste, Ørje och Urskog, skall helt raseras. Vidare konflikter skall regleras genom skiljedom.
Ingenting återstår att bråka om. Sverige slipper också rusta upp längs sin långa västgräns. Den 23 åker man hem med fullgjort uppdrag: Karlstadkonventionen godkänns av såväl Riksdag som Storting. När Oscar II den 9 oktober formellt avsäger sig Norges krona blåser också Norges Militär faran över. Och demonteringen av forten tar sin början.

För att åter citera Francis Sejersted: ”Varför inte fira? Det var ju svenskarna som tog beslutet om en fredlig upplösning, och det betyder ju att det är svenskarna som verkligen har något att fira.”
1905 var det utan tvekan Sverige som hade den överlägsna militära styrkan, i soldater såväl som beväpning. Norrmännen var hela tiden inställda på försvar, inte anfall. Beslutet om krig låg i Christian Lundebergs och i viss mån kungahusets händer. De visar besinning och förstår att här inget finns att slåss för – ett politiskt förnuft som snart ska visa sig allt annat än dominerande i europeisk politik. Men när Oscar II, med månader kvar att leva, 1907 bevistar den andra stora fredkonferens i Haag som är ännu ett fåfängt försök att balansera den europeiska vapenmakten på katastrofens rand, hälsas han som ”fredsmonarken”. Vad han själv uppfattade som sitt största nederlag framstod som hans främsta politiska insats. Att göra ingenting.
Och just den besinningen är vad som i backspegeln kan framstå som utopisk. Unionsupplösningen äger rum när världspolitiken redan balanserar på en knivsegg, mellan fransk-tyska kriget och Sarajevo: ingen är intresserad av ytterligare störningar.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att världens enda andra fredliga delning av ett land var den mellan Tjeckien och Slovakien, som ägde rum i vad som kan uppfattas som en annan liknande taktvila i historien, med aningen utopiska inslag: den mellan 1989 och 2001, när världen efter murens fall faktiskt började skissa på en ”förnuftig” världsordning, med avskrivning av skuldbördor, instiftande av Kyotoprotokoll och internationella krigsförbrytardomstolar. En del av denna försiktiga pragmatikerutopi slogs sönder i Exjugoslavien, en del i Rwanda, ytterligare bitar föll av den 11 september 2001 och ett stort block föll ned i Irak. Rätt mycket av framtiden avgörs av vad som står kvar. Historien upprepar sig aldrig, inte ens som fars. Men ja: här finns förmodligen något att fira.