I novellsamlingen ”Efter King Kongs fall” av Philip José Farmer finns en liten otäck berättelse, ”Skisser bland mitt minnes ruiner”. Ett främmande rymdskepp anländer till solsystemet, lägger sig i omloppsbana kring jorden - och tiden börjar gå baklänges. Varje natt raderas fyra dygn från människors minnen. Den som vaknar tisdag morgon upptäcker att det i själva verket har blivit lördag. Onsdag, torsdag och fredag är borta. Nästa morgon ännu värre: ytterligare fyra dygn har försvunnit spårlöst.
Så fortsätter det medan mänskligheten långsamt men obevekligt regredierar till tonåringar, till småbarn, till nyfödda utan minnen eller förmåga att ta hand om sig själva. Föräldrar och barn, syskon, kärlekspar och vänner känner inte längre igen varandra, blir främlingar, glider isär eller går under. När rymdskeppet i slutet av berättelsen äntligen skjuts ned med hjälp av mänsklighetens samlade kärnvapenarsenal ner har civilisationen i princip brutit samman. Huvudpersonen har förlorat 32 år av sitt liv och tvingas börja om som elvaåring i en 43-årings kropp, i ett samhälle som mest liknar Irak våren 2004.
Farmers novell är inte bara ett litterärt experiment utan handlar också om den kollektiva minnesförlustens katastrofala följder. Utan minnen kan vi inte leva, knappast överleva. Ett samhälle som förlorar sitt minne går snart under eller sugs ner i totalitärt mörker. Vanor, normer, kunskaper, erfarenheter - det som gör människor till sociala varelser – har sina rötter djupt nerkörda i det förflutna. Utan ett långt perspektiv bakåt blir begrepp som kultur, civilisation och demokrati obegripliga.
Att beskriva saken så är inte bara konservativt, även om det kanske kan låta så. Våra minnen, personliga som gemensamma, är ett kitt som håller ihop samhället, gör det segt, fattbart och bestående över tiden. Men minnen kan inte stå för sig själva.
Den mest etablerade historiemodellen av alla beskriver, mer eller mindre uttalat, det mänskliga samhället som kumulativt, som en ständig lagring av minnen – och information. Orden och språket som bar minnena blev bilder på grottväggar, som långsamt blev alltmera avancerade symboler i sten, lera och papyrus, som över århundradena blev codexar och inkunabler, som blev böcker och tidningar, som blev telefon, radio och TV, som nu i våra yttersta tider tagit formen av Internet – som inte är en ersättning av dessa tidigare tekniker utan en blandning av dem alla.
Den originelle franske tekniksociologen Bruno Latour påstår i en av sina böcker att tekniken är samhället som har gjorts hållbart; "den är samhället i sin hårdhet". Med två meningar utplånar han den konstgjorda barriären mellan teknikens värld och människans samhälle - de är i själva verket två sidor av samma sak, oskiljaktiga, intimt förenade i vad teknikhistoriker brukar kalla en sömlös väv. Att försöka peka ut den punkt där den ena slutar och den andra börjar blir lika meningslöst som att upprätthålla vattentäta skot mellan tekniken å ena sidan och sociala, politiska, ekonomiska och kulturella processer å den andra. Försök gärna tänka fram ett "samhälle" helt utan teknik. Det går knappast. Själva definitionen av samhälle - enligt Nationalencyklopedin "en grupp individer förenade av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid" - förutsätter en vid uppsättning av tekniker och stora tekniska systemet. Våra möjligheter att kommunicera, att söka kunskap och veta någonting om varandra och världen, är beroende av sådant som vägar och järnvägar, brev och tidningar, radio och TV, Internet. Det är teknik som vidgar den enskilda människans erfarenhetshorisont och gör oss till samhällsvarelser. Så blir den "hårda" tekniken någonting lika "mjukt" och socialt som kultur och politik.
Men Latour gör också något annat. Han påminner om att människor ända sedan Cro Magnon-stadiet har ägnat stora mödor åt att uppfinna tekniska hjälpmedel för att vårda sina minnen och göra samhället hållbart. Informationsteknikens själva idé är att bevara minnen över tid och rum. Det är därför som nästan alla historiska kulturer, oavsett styrelseskick och religion, har investerat väldiga omsorger i att skapa infrastrukturer för kunskap, i att bygga upp och vårda sig om museer, arkiv och bibliotek.
Mänsklighetens äldsta bevarade skrivtecken lär vara fogderäkenskaper på lertavlor från Mesopotamien. Kilskriften gjorde tvåflodslandet hållbart. Enligt en, låt vara tveksam, teori föll det romerska imperiet ihop därför att dess arkiv hade förstörts av fukt och mögel. Kejsardömets administratörer kunde inte längre hålla reda på avlägsna provinser när papyrusrullarna ruttnade. Även om historien aldrig anpassar sig till sådana enfältsteorier kan vi vara säkra på att skrivkonsten - och konsten att bevara det skrivna – har varit inbyggd i de första stora civilisationerna och för alla efterföljande kulturer sedan dess – som dess själva förutsättning.
Om arkiven förstörs eller utplånas av erövrare förlorar vi minnet, vilket förstås kan vara en effektiv strategi för att härska över kuvade folk. När vi medvetet eller av slarv låter bli att vårda det gemensamma minnet dömer vi oss själva till barbari. Den kunskap som går förlorad måste läras på nytt, långsamt och mödosamt. Efter Västroms fall drabbades Europa av en månghundraårig minnesförlust. Först genom korstågen och arabernas och de irländska klostrens förmedling fick medeltidens människor åter kontakt med sin egen historia. Utan informationsteknik och minnesinstitutioner som arkiv, museer och bibliotek skulle vi för alltid ha varit avskärmade från antikens värld.
När vi skrev ”net.wars” för sju år sedan befann sig samhället mitt i vad som såg ut som en informationsexplosion. Det fanns ingen hejd på alla tankar om hur samhället skulle förändras på nolltid, och inte minst fanns där en dubbel överskattning av den ”nya” teknik som då kallades IT. Dels skulle den göra alla andra former av informationshantering (böcker, tidningar, tv etc) helt obsoleta. Dels skulle den nya tillgången på information snabbt revolutionera samhället, skapa helt nya politiska och ekonomiska förutsättningar.
Det där var både rätt och fel. Den bok vi då skrev ville visa hur även informationstekniken växte fram inom ramen för en historia och inte minst att vad den skulle kunna bli berodde på givna politiska förutsättningar. (En rolig sida av att skriva den boken var att man aldrig visste hur olika läsargrupper skulle ta emot den; i det ena auditoriet betraktades den som ett uttryck för teknikfobi, i den andra var dess författare frihjulande teknikfreaks utan verklighetskontakt. Så kan det gå.)
På andra sidan den it-bubbla som faktiskt gick att förutse är läget ett annat. Man kan idag inte lika lätt urskilja ”it” i sig som ett diskussionsämne eller särskilt kunskapsfält. Men bakom ”net.wars” låg framförallt oron för att den nya tekniken diskuterades på ett fullkomligt historielöst sätt. Och på den punkten har landskapet knappast förändrats.
Gör försöket att tänka bort Internet ur din vardag. Det går knappast. Så snabbt har den syntes av olika tekniker som vi ännu slarvigt kallar ”it” arbetat sig in i samhällets olika infrastrukturer. Idag skulle ett bortfall av nätets olika användningsområden vara liktydigt med en katastrof. Stora delar av vårt gemensamma – och till och med personliga – minne skulle med ens bli otillgängligt. Och alldeles oberoende av hur Nasdaq står sig för dagen pågår fortfarande en politisk och ekonomisk kamp om vilken roll nätet ska spela i våra, alltmer gemensamma, liv – vi behöver bara nämna laddade och för den stora allmänheten kanske inte helt glaskara begrepp som p2p, fildelning, ”creative commons”, linux eller PUL för att det för det för den insatte står klart att ett stort antal slag som rör det gemensamma minnet ännu utkämpas. Ingenting är ännu avgjort.
Temat för den här boken är alltså minnet, tekniken och glömskan, och beroendet dem mellan. En del texter har, i olika former och helt eller delvis, publicerats tidigare. Andra är helt nyskrivna. Perspektiven är både större och svårare – men också mer fragmentariska – än de var i ”net.wars”. Så blir det med nödvändighet. Fältet har fortsatt att vidgas och bara en dåre påstår sig idag överblicka ens de viktigaste delområdena. Punktvisa lysraketer över slagfältet alltså.
I en färsk rapport från ITPS, Institutet för tillväxtpolitiska studier, kritiseras svensk IT-politik i ovanligt hårda ord:
”De konsulter som samarbetat med ITPS i denna utvärdering menar att Sverige har den lägsta graden av politisk styrning [inom] IT-politiken av studerade jämförbara länder, att beredskapen är relativt låg och att Sverige i internationella jämförelser är unikt i att inte ha utvecklat uppföljningsbara mål för IT-politiken samt att Sverige, trots en hög ambitionsnivå och med många pågående initiativ, saknar strategi för att nå de strategiska målen.”
Man påpekar vidare att ”IT-politiken karaktäriseras av bristande kunskapsbildning som stöd för utvecklingsprocesserna.” Rapportens titel är ”En lärande IT-politik för tillväxt och välfärd”. Det är just det successiva lärande, förmågan att dra och utveckla slutsatser av gjorda erfarenheter, som är motsatsen till glömska och minnesförlust.
Uppsala och Örebro hösten 2004
Ola Larsmo
Lars Ilshammar
P.S. Varför har vi valt titeln ”404”? Den som utan framgång har sökt ett dokument på Internet vet att Error 404 betyder ”File not found”. D.S.
"Dels skulle IT göra alla andra former av informationshantering helt obsoleta. Dels skulle den nya tillgången på information snabbt revolutionera samhället, skapa helt nya politiska och ekonomiska förutsättningar."
Tillbaka
