1

Kebnekajsemassivet, sydtoppen, sommaren 2004. Vid klart väder kan man se ut över en tolftedel av Sveriges yta. Överallt fri sikt över "ren natur". Det är stilla.

Plötsligt hörs ett annat, välbekant ljud, men så väsensskilt från STF-sentimenatliteten att det först är svårt att placera. Pa-bip-bip-beep-bip-bip. Det är en mobiltelefon. Samma signal som du hör

överallt i bakgrunden, från tunnelbanevagnen till senaste avsnittet av Sopranos.

            Det går nämligen utmärkt att ringa i mobilen från Kebnekaises sydtopp. Tack vare höjden och många mils fri sikt är kontakten i det närmaste perfekt. Nu köar folk på toppen av Sverige för att ringa, och bli uppringda: "Hej morsan, gissa var jag är?" I en småländsk granskog är

synfältet ungefär en meter. Och någon mobiltäckning ska man nog inte räkna med. Utsikten skiftar med betraktaren. Det gäller också utsikten över det historiska landskapet. Över andra slag av "natur".

Under de 10 000 år som människor bott i Sverige har tre stora landhöjningar format och omformat det svenska landskapet, och med det lagt fast grundvillkoren för våra liv för långa tider. Först, den naturliga landhöjningen; nytt land stiger långsamt ur havet när inlandsisens tryck

lättar. Så blir vattendrag, sjöar och åsryggar våra första trafikleder. Det är vid vadställena, hamnarna och sunden som bosättningar, marknadsplatser och så småningom allt större samhällen växer upp. Ända fram till den moderna tidens början ska naturen fortsätta att enväldigt bestämma var människorna kan bo och arbeta.

För 150-200 år sedan inleddes så den industriella landhöjningen. Ångmaskiner, bensin- och elmotorer gav människan kraft att sätta sig över naturen. Järnbanor och bilvägar byggs rakaste vägen genom berg och över älvar, utan att låta sig hejdas av geografin. Vid järnvägsknutar som

Hallsberg, Nässjö, Katrineholm, Ånge och Vännäs växer nya dynamiska samhällen upp, medan ärevördiga medeltidsstäder som Arboga och Skänninge missar tåget och därmed hamnar i feodalt bakvatten. De nya fräcka municipalsamhällena blir fästen för det moderna, symboliserat av

folkrörelser och företagsamhet. Så ingår ekonomisk utveckling och demokratiska värden en tillfällig förening. Medborgarna får tillträde till ett framväxande offentligt rum, samtidigt som näringslivets intresse av effektiva kommunikationer tillgodoses.

            Kring stambanorna tar ett helt nytt tekniklandskap form. Senare upprepas detta runt motorvägar och flygplatser. De senaste 150 årens stora infrastruktursatsningar omskapar landet enligt principen om kommunikationsmedel "i allmänhetens tjänst". Men naturen fortsätter att vara

en restriktion. Tid och rum spelar ännu roll för den som bor i Jokkmokk eller Gråträsk.

Nu senast: den digitala landhöjningen.  Sammantvinnandet av nätverk mellan datorer, telekommunikationer och media till vad man kallar IT skänker oss åtminstone illusionen av att ett av naturens sista motstånd skulle kunna vara betvingat. För den uppkopplade har avståndets begränsningar snabbt fått allt mindre betydelse.

På akademikerspråk talar man om ”tids- och rumskomprimering” som en av informationsteknikens mest löftesrika egenskaper. Återigen ser vi konturerna av ett helt nytt landskap tränga fram. Den digitala landhöjningen har, under de tio-femton år den gått att urskilja, hela tiden ledsagats av generösa visioner ett rundare, rättvisare Sverige. ”Hela Sverige ska leva”, säger politikerna, och bredband heter dundermedicinen. Men i verkligheten?

2

Nora i slutet av augusti 2002. ”Noramarken” pågår med torghandel och loppis i hela centrum. Lukten av korv och sockervadd ligger tung över gatorna. Det är kvävande hett, och människor flyr in på caféer eller glassbarer. Samtidigt är det högst påtagligt valår. Mycket är sig likt på affischer och plakat, men det finns en avgörande skillnad. I år aktar sig partierna noga för att nämna en viss bokstavskombination som börjar på I och slutar på T. Istället är det mantrat vård-skola-omsorg i olika kombinationer som fullkomligt dominerar agendan. Annat var det under förra valkampanjen, då Carl Bildt som förste politiker formulerade slagordet ”Bredband åt alla”. Under de fyra åren sedan 1998 - som skulle bli ”det första IT-valet” - har hela den s.k. IT-boomen med figurer som Björn Rosengren och Jonas Birgersson i centrum utspelat sig.

Få frågor kunde vara dödare nu, efter börsras och dotcomimplosion. Bredbandsutbyggnaden har - tillsammans med 3G - blivit revolutionen som kom av sig, och när Maud Olofsson som enda partiledare vågar formulera en idé om just bredbandet som en viktig del av Sveriges framtid refererar media saken på sin höjd som ett intressant kuriosum.

Här i Maria Langs idylliska pepparkaksstad i södra Bergslagen är det dock som om den nyss avskrivna framtiden hade dröjt sig kvar. I gamla tingshuset har man kommit samman just den här marknadshelgen, en grupp eldsjälar från Grythyttan, Nora, Sköllersta och andra småorter för att jämföra problem och byta lösningar. Ämnet är just de så förhånade bredbanden.

Nora, Sköllersta och Grythyttan är orter som har mer gemensamt än att de råkar ligga i Örebro län. Viktigare är att de delar periferins problem. Detta problem är urgammalt och ändå helt nytt, och handlar om att knuffas åt sidan när det moderna samhället byggs upp. I Sköllersta, Nora och Grythyttan har man just sett moderniteten dra förbi med X2000-fart, naturligtvis utan att stanna eller bromsa in. Varken den nya krympta staten eller den nya frisläppta marknaden har lust att bygga några bredband till landsorten. Långa avstånd och liten, krympande befolkning är en dålig kombination i tider när kvartalskapitalismen har ingått registretat partnerskap med kvartalspolitiken och kvartalsjournalistiken.

Alltså gör man som man alltid har gjort i det svenska lokalsamhället, som man gjorde när telefonen kom för 100 år sedan: går ihop i föreningar eller kooperationer, skickar runt insamlingslistorna och bygger sina egna nät. Nora Wireless heter den ideella förening som vill erbjuda Noraborna trådlös Internetuppkoppling på alla allmänna platser - kaféer, strandpromenaden, skolor, biblioteket - och som har bjudit in till den här bredbandsdagen. Men det är en informell inbjudan. Ingen mäktig riksorganisation står ännu bakom initiativet, bara några teknikentusiaster i ett löst nätverk av likasinnade. Stefan Bååth, ordförande i Nora Wireless, är också lokal IT-företagare. Det är på gott och ont en mycket 1800-talsliknande situation.

Lite av formell närvaro finns i alla fall. Från IT-kommissionen är man på plats, likaså från Kommunförbundet. Maria Häll heter hon, kommunernas IT-strateg, som har kommit från Stockholm hit till lilla Nora den här kokande augustidagen.

Om bara några månader ska hon byta jobb. När Ulrika Messing ersätter Björn Rosengren som IT-minister efter valet blir Maria politiskt sakkunnig på näringsdepartementet. Ytterligare några månader senare upphöjs hon till kanslichef för regeringens nya IT-politiska strategigrupp. Men i Nora augusti 2002 står Maria Häll ännu i kommunernas tjänst och kan alltså delta i den förutsättningslösa diskussionen av vad alla här tänker: de små bredbandsöar som sticker upp över den digitala vattenytan här och var i det svenska landskapet riskerar, i frånvaron av en helhetssatsning med hela landets väl för ögonen, att förbli just öar; otillgängliga, glesbefolkade och på grund av olika sorters teknik dessutom svåra att bygga ihop.

Det verkar som om någon glömt att läsa på i historieboken.

3

Den virtuelle brukspatronen.  Några veckor senare, i valrörelsens hetaste stund, dör plötsligt mediamogulen Jan Hugo Stenbeck i en hjärtattack. Efteråt handlar de flesta nekrologer inte helt överraskande om den geniale imperiebyggaren, den store monopolbrytaren och den nyskapande entreprenören som först av dem alla förstod att kollektivism och industrisamhälle båda låg på sitt yttersta.

I bilden av en kapitalistisk revolutionär saknas dock ett par viktiga, men möjligen avvikande, karaktärsdrag.

För det första verkar många av Stenbecks beundrare ha förträngt att hans vidlyftiga rörelsefrihet att kunna investera i ”framtidsbranscher” media, IT och telekom till stor del finansierades av den traditionella basindustrin, skogen närmare bestämt. Det var den gamla, ofta dödförklarade ekonomin, i gestalt av trista Korsnäs, som födde och närde den nya under trendiga namn som Comviq, TV3, Tele2 och MTG.

För det andra; samtliga Stenbecks stora affärsprojekt, allihop från TV3 till Metro, genomfördes i nära samarbete med offentliga – statliga eller kommunala – infrastrukturföretag. TV3 skulle aldrig ha kunnat tränga in i de svenska hemmen via satellit från London, och därmed första gången bjuda SVT på konkurrens, om Stenbeck inte hade fått tillgång till televerkets jättelika kabel-TV-nät under 80-talet. Tele2:s succé byggdes på liknande sätt till mycket stor del på att man kunde utnyttja samma televerks gamla kopparledningar. Gratistidningen Metro började delas ut i - just det! - Stockholms landstingskommunala tunnelbana och slapp på det sättet betala för en dyr distributionsapparat.

Och till sist: när Telia så snöpligt missade sin 3G-licens vintern 2001, var det Stenbeck som snabbt bjöd in det före detta televerket (eller om det möjligen var Telia som inbjöd sig själva – här cirkulerar lite olika uppgifter) att komma med och dela på Tele2:s licens.

Mönstret kan inte gärna bli klarare: bakom Jan Stenbecks kommersiella framgångar har hela tiden funnits en allomfattande, gemensam infrastruktur, beslutad av Sveriges riksdag och finansierad av oss skattebetalare. Stenbeck var inte i första hand någon ideologiskt driven monopolbrytare utan snarare en pragmatisk systembyggare. Hans stora begåvning låg i att hitta nya kombinationer av medier och tekniska system – och alltid med gamla gråa staten, eller i alla fall gråa statliga affärsverk, som affärspartner.

När Stenbecks vanligaste underhuggare chockat uttalade sig om den enorma betydelsen av att nu noga vårda arvet efter den store, blev det en intressant och viktig fråga vilket arv det egentligen var som skulle vårdas. En väsentlig del i arvet efter Stenbeck tycks ju vara att det först av allt måste finnas en utbyggd samhällelig infrastruktur på plats. Inte bara för att hela Sverige ska kunna leva vidare, utan också för att nya spännande branscher och marknader ska ha en chans att kunna utvecklas. Hans död blev därmed en påminnelse om något som vi egentligen redan visste men under den senaste tidens grava IT-berusning lyckats glömma bort.

4

Den synliga handen. I mitten av 1700-talet såg den skotske tulltjänstemannen Adam Smith en ny samhällsformation bryta fram. Det feodala jordbruket skulle snart ersättas av en kapitalistisk handels- och industriekonomi. 1776, det symbolladdade år när de brittiska kolonierna i Nordamerika förklarade sig självständiga, publicerades hans berömda bok om hur marknadens osynliga hand ordnar allt till det bästa och skapar välstånd åt nationerna - om den bara får ordna allt i fred från klåfingriga politiker. I alla fall är det vad man brukar få lära sig på en grundkurs i nationalekonomi.

Adam Smith hade dock en del ytterligare att säga om förutsättningarna för ett lyckosamt samhällsbyggande. Eftersom han insåg att marknaden alltid strävar efter största möjliga vinst på minsta möjliga tid menade han också att det fanns ett behov av att skydda den från dess egen kortsynta girighet. Det var därför viktigt att bygga institutioner som trots att de är nödvändiga för samhället inte lönar sig för varje enskild individ eller företag. Smith tänkte på vägar, kanaler och hamnar - alltså det som vi idag kallar för infrastruktur. Det ekonomiska och sociala framåtskridande som skapades av den osynliga handen behövde understödjas av en synlig hand - även om Smith inte använde just det begreppet.

De teoretiska läroböckerna nämnde dock sällan denna synliga hand. När 1800-talet mognade växte denna insikt istället fram som en direkt erfarenhet hämtad från utbyggnaden av nya slags kommunikationsmedel, som järnvägar, telegraf och telefon. I Sverige, med en liten och glest utspridd befolkning, avlång geografi och stora avstånd mellan samhällena blev statens aktiva roll en förutsättning för det stora språnget ur fattigdomen. Under 1900-talet kom samma tankemodell att tillämpas på vägar, elnät, radio och TV, med positiva effekter för såväl näringsliv som demokrati.

Idag vet vi se att denna blandekonomiska arbetsdelning har varit en god investering i samhällsbyggande. Ändå finns här en ideologisk paradox: när svenska politiker alls har tid att intressera sig vad som händer i det vidsträckta landskapet utanför favoritkomplexet vård/skola/omsorg hänvisar man regelmässigt ansvaret för den digitala infrastrukturen till marknaden själv, en ordning som inte bara strider mot Adam Smiths tankar – utan även en ordning som de stora telekomföretagen i sin praktik själva tycks rätt tveksamma till.

Staten vill alltså inte längre sträcka ut någon hjälpsam hand. Offentliga infrastruktursatsningar verkar uteslutna på förhand, när det rör sig om fiberoptik eller andra former av bredband. Vi är förstås medvetna om att det har satsats kring åtta skattemiljarder på ett rudimentärt stamnät som, påstås det, ska nå ut till landets alla kommuner. Det är ändå långt ifrån de 55-60 miljarder som en fullskalig nationell IT-infrastruktur med snabb uppkoppling för alla medborgare beräknas kosta. Samma politiker som för fyra år sedan fick något stjärnögt i blicken när man talade bredband har nu en märklig förmåga att göra sig själva osynliga så fort samma bredband kommer på tal. En av de snyggaste politiska saltomortalerna på senare år var när inte bara Telia utan även Göran Persson och själve Tony Blair plötsligt började tala om Bredband och menade ADSL, den billigare blandteknik som faktiskt utgörs av hundraåriga koppartrådsledningar.

När sprit bara får serveras tillsammans med fisk gäller även fläsk och potatis som fisk. Som det heter i den gamla historien.

5

Sköllersta vattentorn, april 2002. Från vattentornets tak ser man en bra bit av Närkesslätten. En flock tranor vänder över skogsbrynet, på väg ned mot fågelsjön Kvismaren. Tornet står i utkanten av Sköllersta, ett litet samhälle med ungefär 2 000 invånare några mil utanför Örebro. Slätten däromkring har varit scen för många av det modernas små eller stora äventyr: någon mil bort reser sig Kvarntorpshögen, ett slaggmonument över krigsårens oljeutvinning ur skiffer. Ännu längre bort ligger Hjälmare kanal, anlagd redan på sextonhundratalet, som ett första försök till modern infrastruktur. Och, inte minst: ett par mil norrut löper Sveriges första järnväg, den korta sträckan Örebro-Ervalla, färdig 1856.

Det modernas senaste tillskott är svårast att urskilja. Från marken syns ingenting: men över vattentornets tak slingrar sig en tross av kablar som försvinner ned i tornets innanmäte. I den andra änden slutar de i en oansenlig parabolantenn, mindre än de man kan se på villataken runt omkring. Parabolen pekar mot korvfabrikens tak, där sändaren sitter. Detta ska alltså vara själva ”bredbandet”. Eller vad som på sikt ska kunna bli det.

Med oss på taket står Per Janse, före detta journalist och projektledare på Utbildningsradion och en av initiativtagarna till IBIS, ”Intresseföreningen för bredband i Sköllersta”. Någon timme senare har vi tagit oss nedför tornets vindlande ståltrappa och sitter i hans vardagsrum: det rör sig om stora salen i Sköllerstas nedlagda missionshus. Uppe på läktaren står fyra datorer, alla med fast men trådlös uppkoppling via den lilla anspråkslösa dosa som hänger utanför fönstret, riktad mot vattentornets parabol. Vi har fått sällskap av Lars Törnblom, IT-konsult, också han bosatt i Sköllersta och en av de drivande bakom IBIS.

- Sköllersta har expanderat de senare åren, säger Janse. Här bor mycket folk som pendlar till Örebro eller Hallsberg. Här finns gott om aktiva föreningar. Men just nu finns inga planer på att dra någon fast fiberförbindelse till Sköllersta. Och när vi kontaktade olika operatörer, bland dem Telia, fick vi höra att det inte var aktuellt med någon utbyggnad av ADSL förrän tidigast runt 2005.

 Kanske blir det inte alls av: Telia kräver minst 400 abonnemang i förväg för att ens börja bygga.

Sköllersta påminner om många andra småorter i Sverige. Från regeringsmakternas sida talas det ofta om Sveriges ledande position som ”IT-nation”, och utbyggnaden av ett nationellt bredbandsnät skulle vara själva kärnan i en strategi för att behålla detta försprång. Samtidigt har bredbandsutbyggnaden mer eller mindre gått i stå. Vanligtvis förknippar man bredband med kablar i marken, fyllda av tusentals tunna glastrådar där informationen viner fram i form av ljuspulser. Men själva termen bredband är i första hand ett mått på mängd information per sekund.  IT-kommissionen definierade 1999 bredband som minst 5 Mbit/s, i bägge riktningarna. Det är det inte många som har i dagens Sverige, och inget tyder på att de kommer att få det heller.

Det ”bredband” man skaffat sig i Sköllersta är dock en intressant hybridteknik. Nästan ända fram till korvfabriken har Telias dotterföretag Skanova dragit en ”riktig” fiberkabel. Från den löper en mindre kabel upp till fabrikens tak, där den första trådlösa sändaren står.

- För att få någon ekonomi på det hela behövde vi hundra abonnenter, och det fick vi ganska snart”, berättar Lars Törnblom. Finansieringen står vi för själva, dels genom avgifter, dels genom ett bidrag på 120 000 som via Örebro universitet har kommit från KK-stiftelsen.

Våren 2002 har man kommit upp till vad som till både pris och kapacitet motsvarar ADSL - alltså 0,5 Mbit/s. Det beror på hur många som är uppkopplade samtidigt.

Men, undrar vi, vad betyder det egentligen för samhället att få bredband?

-Det finns alla slags spinoff-effekter, säger Per Janse. I ett kort perspektiv kan tillgången till bredband balansera urbaniseringen. Den sortens tillgänglighet till information bildar ett viktigt underlag för skola, näringsliv och föreningar överallt. Men det finns också bredare perspektiv.

 Han går efter Manuel Castells jätteverk ”Nätverkssamhällets framväxt” och talar om den förnyade betydelse som platsen, den lokala identiteten, på gott och ont kan få i framtiden. Säker och snabb tillgång till stora mängder information skulle kunna förstärka de demokratiska och konstruktiva sidorna av en sådan utveckling, menar han.

Det som sker i Sköllersta är långt ifrån unikt. I frånvaron av en nationell politik på bredbandsområdet vaknar nu allehanda lokala initiativ. Sköllersta är en av de små ”bredbandsöarna” som stiger ur havet – och en av dem som tar form i de offentliga satsningarnas frånvaro. I själva verket är man ett skolexempel på hur det går till när ett kooperativ av eldsjälar eller av någon enstaka framsynt kommun tar sig an frågan.

Prickar man in dessa öar på en karta hamnar de flesta utanför de ”heta” storstadssektorerna, som det mycket ambitiösa Herjenet i Jämtland-Härjedalen, på god väg att erbjuda trådlös uppkoppling i stora delar av landskapens glesbygder. Det handlar inte sällan om oro och ilska över att hamna ”utanför” räckvidden av den nya teknik som skulle utgöra grunden för nästa fas i det moderna. Samtidigt löper man den risk som alla egentliga varit medvetna om från början, och som man diskuterade så förutsättningslöst i Nora samma vår: den att Sverige blir ett lapptäcke av olika slags teknik, svår att samordna till en fungerande helhet. Eftersom ingen ser till helheten, utan allt i avregleringens namn skall flyta fritt. I förlängningen: avreglering som hinder för tillväxt.

6

Kärleken till asfalten. För ganska precis fem år sedan kom regeringens bredbandsproposition, med den hurtfriska titeln ”Ett informationssamhälle för alla”. (1999/2000:86). Läser man den noga ser man snart hålen i resonemangen. Propositionen ger statliga Svenska kraftnät i uppdrag att bygga ut ett ”stomnät” av fiberkabel i hela landet, rent fysiskt placerat i toppen på företagets kraftledningsstolpar. Vidare införs ett bidragssystem där varje kommun ska kunna ansöka om en mindre bidragsdel. Det som gör en förundrad är dock beloppens storlek. Hittills har man satsat cirka 8 miljarder på utbyggnaden, en i sammanhanget försvinnande liten summa. Jämfört med de över 370 miljarder som statskassan spenderar på gammal infrastruktur, i form av vägar och järnvägar får det framtida informationssamhället nöja sig med lite drygt en femtiondedel. Landets politiker tycks ha drabbats av en nygammal men stark passion för cement och asfalt.

Orsaken finner man nog i följande formulering i propositionen: ”Hushåll och företag i alla delar av Sverige bör inom de närmaste åren få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi.” Propositionen lades fram för riksdagen i mars 2000, och texten sprudlade av övertro på vad IT-marknaden kunde åstadkomma. Redan då fanns det gott om varningstecken på att samma marknad höll på att spricka. Och i takt med att IT-bubblan pös ihop i början av 2000-talet saktade också utbyggnaden av. Ändå finns det gott om väldokumenterade erfarenheter av hur den här sortens stora, rikstäckande system kan konstrueras med framgång.

Några mil från Sköllersta finns ett monument över hur det kan gå när marknaden ensam ska bygga infrastruktur. 1845 fick greven Adolf Eugène von Rosen tillstånd av staten att anlägga en privatägd järnväg, finansierad av brittiskt kapital, som skulle "förbinda alla rikets större städer med varandra". von Rosen hade varit i Storbritannien där det vid denna tid rådde akut järnvägsfeber: inte mindre än fyra tidningar om järnvägar gavs ut samtidigt, en av dem dagligen, och järnvägspapper var heta spekulationsobjekt på börsen.

Projektet var tänkt att ta sin början i en bana som förband Hjälmaren och Vänern, för att på sikt knyta samman Stockholm och Göteborg. Men det drog ut på tiden; den del som faktiskt byggdes var sträckan Örebro-Ervalla, invigd 1856. Alla arton kilometerna.

De problem von Rosen stötte på känns nästan komiskt samtida. Den stora järnvägsbubblan i England brast redan 1849. Sju av åtta brittiska järnvägsprojekt lades ned - och ingen ville längre investera i det glesbefolkade Sverige.

Men redan året efter invigningen av stumpen Örebro-Ervalla hålls ett avgörande tal i riksdagen av Johan August Gripenstedt, liberal finansminister, självsvåldlig frihandelsvän och en av de framsynta politiker som formade det moderna Sverige. En av de idéer han lade fram var att Sverige faktiskt skulle skuldsätta sig utomlands - i syfte att finansiera en rikstäckande järnväg. Idén föreföll somliga livsfarlig: underbalanserad budget och stora investeringar i teknik som skulle betala sig först på sikt. Men efter en bländande retorisk uppvisning på Riddarhuset som har gått till historien som ”blomstermålningarna” övertygade Gripenstedt sina ståndsbröder om att näringarnas utveckling krävde statens aktiva insatser.

Vad han bokstavligen sätter på rälsen är en modell för hur landet ska byggas. Kring Gripenstedts stambanebygge uppstår en modell för modernisering där staten är den slutliga garanten - en modell som nog får sägas ha varit grunden för stark svensk ekonomi under de senaste 150 åren.

I sin bok ”I fädrens spår” (1994) visar Arne Kaijser, professor i teknikhistoria på KTH, hur samspelet uppstår mellan parhästar som LM Ericsson-Telegrafverket, Asea-SJ och Asea-Vattenfall. Existensen av en modern, rikstäckande infrastruktur som en förutsättning för stark ekonomisk tillväxt, alltså. Men hur starka paralleller törs man dra mellan forna infrastrukturer och nya?

En solig vårdag träffar vi Arne Kaijser på hans arbetsrum på KTH i Stockholm, och tillbringar någon timme med olika djupdykningar i den svenska teknikhistorien. Kaijser ser både likheter och skillnader mellan nu och då:

- En skillnad är ju att man i dag faktiskt kan utnyttja redan befintliga infrastrukturer. Kabeltrummor är lagda, kraftledningsgator huggna och så vidare, vilket borde underlätta arbetet. Men det innebär också att de gamla infrastrukturernas ägare i hög grad bestämmer utbyggnaden av den nya, säger Kaijser.

- Något som känns igen från tidigare teknikskiften är det man kallar ’ömsesidig osäkerhet’. Vem bygger till exempel en fabrik för gasledningar innan någon säljer gasspisar? När såväl gasen som elkraften slog igenom spelade det offentliga en viktig roll genom att investera i gatubelysning. Plötsligt fanns det en fast grund för en mängd andra verksamheter.

- När det nu gäller bredbandsutbyggnaden i landet tycks det råda en sådan ömsesidig osäkerhet. Men när jag bläddrar i Bredbandspropositionen saknar jag framförallt resonemang om vad man skulle kunna kalla för ’kontaktekonomi’.

Vad är då detta? Kaijsers förklarande exempel ser ut så här: Det är ganska ointressant att äga en fax alldeles ensam. Intressant blir det först när tillräckligt många andra gör det. Då blir den till fördel inte bara för den enskilde utan för helheten, helt enkelt därför att livet blir effektivare. Den sortens ”kontaktekonomi” kan också få andra, kanske oavsedda effekter: frågan är om man inte hade lättare att acceptera de stora folkomflyttningarna under 1900-talet därför att alla ju ändå hade telefon.

- Just den sortens vinster diskuteras inte i propositionen. Här ser det mera ut som att staten ska vara ’snäll’ och ge ett bidrag till allas jämlikhet.

Men vilka ekonomiska vinster kommer en stor bredbandsutbyggnad då att resultera i?

- Det är förstås svårt att säga: men att en sådan effekt skulle bli resultatet är jag övertygad om. Det första steget handlar alltid om effektivitets- och rationaliseringsvinster. Efter det, oftast flera decennier senare, kan man se helt nya ekonomier ta form.

Att bilda sig en uppfattning om hur långt bredbandsutbyggnaden i Sverige kommit är inte heller helt lätt. Post- och telestyrelsen har givit ut två rapporter om utbyggnadens resultat, ”Bredband i Sverige”, en i augusti 2003 och en i mars 2004. Ingenstans hittar man en siffra över hur många mil fiberkabel som dragits, hur många abonnenter som faktiskt har tillgång till den sorts bredband som motsvarar IT-kommissionens krav på 5 Mbit/s.

Däremot slår man i 2004 års rapport fast att man ännu är långt ifrån det mål som sattes upp i bredbandspropositionen. ”Nedgången i telekombranschen sedan 2001 har påverkat förutsättningarna för en snabb bredbandsutbyggnad. Bredbandsutbyggnaden kom av sig främst i glest befolkade delar av landet där det inte fanns ekonomiska förutsättningar för marknaden att tjäna pengar. Även i kommunerna saknades finansiella resurser för att bygga ut näten.”

 Hösten 2004 har stora delar av Sverige inte någon tillgång till verkligt, fiberburet bredband - man kommer inte ens att ha byggt ett stamnät ut till kommunerna. ADSL, som politikerna nu valt att betrakta som ”bredband” finns att tillgå i många storkommuner. Där kan det till och med förekomma konkurerens på papperet, med olika prisskillnader och hastigheter – men det är fortfarande samma gamla, en gång statligt finansierade koppartråd som man konkurrerar i. Men när det gäller riktigt bredband är flaskhalsen nu som för fem år sedan fortfarande den viktiga ”sista biten”, det vill säga vad det kostar att bygga en riktig bredbandskoppling med samma hastighet in och ut hela vägen fram till bostadens väggurtag.

7

Vad skall politiken göra? Anne-Marie Eklund-Löwinder är en av dem som följt framväxten av den svenska delen av Internet på nära håll, som utredare först hos Statskontoret och sedan vid IT-kommissionen. I dag arbetar hon hos II-stiftelsen, som bland annat sköter den svenska tilldelningen av domännamn på Internet. När vi kliver in på hennes kontor i stiftelsens lokaler i Stockholms frihamn får vi direkt syn på dekorationen på bokhyllan: flera olika sorters fiberkabel i rad. De påminner lite om de där fiberoptiska lamporna som var inne på sjuttiotalet och nu tycks få en renässans. Men här är det äkta vara.

 - Bredband handlar inte bara om att få tillgång till ny teknik eller nya medier, säger Löwinder direkt när vi slagit oss ned.

- Jag tror inte att de ansvariga riktigt förstår hur allvarligt läget är. Jag tänker bland annat på den så kallade åldersexplosionen. På bara något decenniums sikt kommer hela fyrtiotalistgenerationen att ha gått i pension. Vi kommer att få stora personalluckor i alla slags verksamheter, vård och omsorg måste effektiviseras - samtidigt som många kommuner får ett försvagat skatteunderlag. Ett utbyggt bredband förbättrar kommunikationen och därmed den medicinska vården, så att man slipper transporter, inte minst av kunskap. Man kan få tillgång till experthjälp nästan var som helst.

Löwinders perspektiv är avkylande. Den nya infrastrukturen framstår med ens inte så mycket som en ”spjutspets mot framtiden”, utan snarare som en fullkomligt nödvändig del av ett rädda-vad-som-räddas-kan-av-välfärdssamhället-arbete.

- Till detta ska läggas att centraliseringen av befolkningen i dag går ännu fortare än på sextiotalet. Tjugo unga människor kliver varje dag av tåget på Centralen för att bygga sig ett nytt liv i storstaden. En sådan förtätning är en svår belastning på samhällssystemen. Kanske kan den både underlättas och bromsas genom att allt fler delar av Sverige får samma möjlighet att erbjuda olika slag av service.

 - Som utredare hos IT-kommissionen var jag ofta frustrerad. Beslutsfattarna förstod inte vad vi ville åstadkomma, inte varför - och därmed inte heller hur. IT-kommissionens vision avfärdades som teknikerdrömmar.

- Vi ser i dag flera problem ta form samtidigt, och så gott som samtliga problem har en och samma lösning. Denna lösning ryms i IT-kommissionens vision: en uppkoppling på minst 5 Mbit/s åt alla i Sverige inom fem år - och en möjlighet att välja mellan olika operatörer. Dit är det minst sagt långt i dagsläget.

Varför ska då staten betala så stor del av kalaset?

- IT-kommissionen hävdade aldrig att staten skulle betala hela utbyggnaden, svarar Löwinder, aningen trött: hon har fått frågan förr:

- Vi efterlyste olika låneformer, där kommunerna kunde låna upp belopp för att bygga ut. Men det finns ett mycket gott skäl till att staten ska vara garant. Vi måste helt enkelt skapa ett tillräckligt stort underlag för att olika sorters tjänster ska kunna utvecklas. Det gör de inte förrän själva nätet finns på plats. Innan dess heller ingen lönsamhet, vare sig för privata eller offentliga verksamheter.

Återigen känner vi oss förflyttade till artonhundratalet. Vad Löwinder beskriver är Kaijsers begrepp ”ömsesidig osäkerhet”. Gasledningen och gasspisen. Utan hönor inga ägg, eller om det nu var tvärtom.

Vad ska då politikerna göra? undrar vi till sist.

- De skulle till exempel kunna åka till Bryssel och argumentera för att bredband är en infrastruktur och inte i första hand ett telenät. Fick de det klart för sig skulle man kunna ge helt andra sorters bidrag utan att bryta mot EU-regler.

- ADSL-tekniken är en återvändsgränd, slår Löwinder fast. Det är att lappa på den befintliga koppartråden och är ingen lösning på sikt. Vad som behövs är varken mer eller mindre än 55 miljarder kronor, eller 25 000 mil fiber till alla fastigheter.

Så var det sagt. Vi kastar en sista blick på fiberstumparna i bokhyllan. Det är just den sista biten, påfarterna, ut till det hus där folk faktiskt bor, som är avgörande. Utan påfarter uppstår ingen ”kontaktekonomi”, hur många mil kabel som än grävts ned mellan kommunerna. Det var stödet till den sortens utbyggnad, i form av lån och bidrag, som till sist ströks bort helt ur bredbandspropositionen.

När vi själva gör experimentet, ringer till Telia och frågar vad det skulle kosta oss att få fiberkabel indragen hemma, förstår man först inte vad vi menar. Vi kopplas runt mellan olika säljare tills man hittar någon som kan svara på frågan. ”Vi gör ju inte sånt”, är svaret vi får. Men vi envisas: vi vill ha riktigt bredband, 5-10 Mbit/s i bägge riktningarna, vad skulle det kosta?

- Ja ... mellan tummen och pekfingret ... sådär en femtio tusen. Minst. Men, säger den vänlige säljaren, vad skulle ni ha det till?

8

Tystnadens konspiration. Lustigt nog tycks det framförallt vara i Sverige, som så länge skröt med att vara världsbäst i IT-klassen, som den digitala diskussionen tystnat. Läser man tidningar som International Herald Tribune, New York Times eller Guardian ser man hur ett nytt tankemönster börjar växa fram.

Herald Tribune hade redan 2002 flera artiklar som formulerade den hädiska tanken att det vore bra med ett smaskigt monopol, kanske rentav ett statligt sådant, på bredbandsområdet - så att man fick de investeringar på plats som skulle frigöra verklig ekonomisk växtkraft inom IT-sektorn.

Felet med stora delar av den idag utslagna dotcomvärlden var nämligen att flera av de affärsidéer som utmålades som ”framtiden” låtsades att vi redan hade den bredbandsstruktur som behövdes. Den skulle i alla fall uppstå av sig själv om några år, mycket oklart hur. Sedan skulle allehanda tjänster som fordrade uppkopplingar på 10 Mbit/s eller mer få bildskärmarna att tindra i slott och koja.

Så blev det inte. Det läge vi har idag är en närmast exakt upprepning av låsningar som Arne Kaijser beskriver som ”ömsesidig osäkerhet”. Vem kan sälja betaltjänster för bredband när inget bredband finns? I sådana lägen har staten insett sitt ansvar. Järnvägar har byggts och elkraftslinjer dragits. Till sist har ljuset spritts över landet. Oftast tyst eller högljutt påhejade av de stora marknadsaktörerna.

Under förra mandatperioden inföll ett ögonblick då Sverige faktiskt var bäst i världen på IT-satsningar. Där fanns också en så kallad ”historisk möjlighet” - nämligen när en bredbandsproposition lades fram 2001. I sina första versioner innehöll den diverse utkast till stödformer för vanligt folk som ville koppla upp sig mot de redan dragna, fiberoptiska stamlinjerna. Men regeringen ville, eller orkade, inte fullfölja tankegången. Samtliga stödidéer ströks innan propositionen lades fram – till förmån för den mer politiskt korrekta satsningen att amortera på statsskulden. Anti-Gripenstedt, således.

Den skuld marknaden har är att den påstod sig kunna klara hela matchen på egen hand. Den skuld staten har är att man så lättvindigt glömde sin historiska roll. Ingen av parterna kunde sin Adam Smith. Idag har Sverige redan passerats i antal bredbanduppkopplingar per capita av mera handlingsinriktade länder som Sydkorea, som på bara några tiotal år gått från ett fattigt jordbruksland till en av världens ledande ekonomier.

Vad ser man då när man blickar ut över dagens vallandskap? En ganska ensam Maud Olofsson som talar bredband. Vad övrigt är: cement och nostalgi. Den digitala framtiden börjar alltmer likna en parentes mellan Öresundsbron och Norra länken.

Att man så snabbt förmådde byta kurs är kanske begripligt - som en del av den politiska och mediala opportunismen. Ändå är det förmodligen där, i de för stunden döda och begravna IT-frågorna, som framtiden fortfarande finns – den demokratiska såväl som den ekonomiska. Åtminstone om man skall tro en uppburen samhällsforskare som Manuel Castells. Han skriver i sin senaste bok ”The Internet Galaxy” (2003) med förnyat intresse om den nya ekonomin, ännu ett av dessa nu stendöda begrepp från IT-boomens utopiverkstad. Castells menar, till skillnad från den mera vindkänsliga expertisen, att grundvalarna till en ny ekonomi, baserad på nätverkets och Internets principer, visst existerar - men kommer att generera mervärde först när det finns en stabil struktur att vila på.

Det faktum att det idag finns en Internetuppkopplad dator i mellan 60 och 70 procent av de svenska hemmen bör alltså inte förleda till slutsatsen att IT och Internet skulle vara på väg att konkurrera ut TV, radio och dagstidningar som våra främsta nyhetsförmedlare, underhållningskanaler eller mötesfora. Sett i ett dagligt medieanvändningsperspektiv är det skillnad på tillgång till och användning av ny teknik. Våra vanor och normer utvecklas inte med den hastighet som informationsteknikens grundläggande snabbhet kan förleda oss att tro. Genomsnittssvensken använder idag 7 minuter till Internet, att jämföra med ca två timmar till TV.  

Än så länge står samhälle och marknad står och bligar på varandra, låsta av sin ”ömsesidiga osäkerhet.” Med Churchills ord upplever vi slutet på början, inte början på slutet. Vi står fortfarande i inledningen av en lång utveckling, vars fortsättning ligger bortom det fattbaras horisont. Informationstekniken, i sina mångartade skepnader, har ännu långtifrån funnit sin slutliga användning. Ännu är den ung och formbar, ännu råder vad tekniksociologerna kallar ”tolkningsflexibilitet”.

Vad gör staten? Vad gör stora aktörer som PTS? De – utreder. Det är vad politiken gör för att hantera sin egen ångest, varje gång det krisar till, man utreder, lägger patients med samma fakta ännu ett varv. Slår man på orden ”Informationssamhälle åt alla” i Riksdagens databas ”Rixlex” ser man hur frasen upprepas, som ett mantra, gång på gång, med en hög frekvens under åren 1999-2002. Sedan blir det sömnigare.

En sökning bland interpellationerna i Riksdagen är riktigt avkylande: om riksdagsprotokollen är korrekta har ingen politiker i år hittills ens använt ordet ”informationssamhälle”. Den sista träffen i riksdagsprotokollen på ordet ”bredband” står i skrivande stund centerpartisten Jörgen Johansson för, när han den 7 april 2004 harmset och med adress till Ulrica Messing säger:

”I tider där bredband till alla diskuteras förmår samhället inte ens att ge alla bygder farbara vägar”.

Där kom den. Kärleken till asfalten. Skrapa på en svensk politiker, och strax under den kärva ytan hittar du ...betong.

Samtidigt pågår trots allt landhöjningen. Här och där sticker en och annan antenn och parabol upp, i Sköllersta, Nora, i Härjedalen. I övrigt visar de stora glaciärerna just nu inga tecken på att retirera.

"De små bredbandsöar som sticker upp över den digitala vattenytan här och var i det svenska landskapet riskerar att förbli just öar; otillgängliga, glesbefolkade och svåra att bygga ihop. "

Tillbaka