Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 17.12.92

 

I HUSEN på ena sidan gatan avtecknar sig det Belfast som jag väntat mig. Sönderfallande fasader, utslagna fönsterrutor, taggtrådshärvor, politisk graffiti av typen "Support PROVOS, It's Our Time Now".Kvarteret mittemot består av små, nybyggda tegelhus och välvårdade trädgårdstäppor. Barnen springer obekymrat fram och tillbaka över gatan och struntar blankt i att den närmast tycks utgöra en demarkationslinje mellan två olika århundraden. Platsen heter Turf Lodge och är en katolsk förort i stadens västra utkanter. Min guide, den tjugoåttaårige författaren Robert McLiam Wilson, växte själv upp här på sextiotalet; då såg hela området ut som den förfallna sidan av gatan.

 

 

Barnen leker

 

Ett iskallt regn faller plötsligt ur ingenstans: vi sätter oss i bilen och far vidare. Den första pansarbilen möter vi redan i nästa gatukorsning. Tonårssoldater i kamouflagemundering hoppar ut och fattar posto invid tegelmuren. Mot bakgrund av de nybyggda husen ser de inte längre ut som på ett reportagefoto; deras närvaro blir åter synlig i all sin absurditet. Barnen leker obekymrat vidare.

- När jag var en sex sju år brukade vi stå här uppe och kasta sten på dem. Men de bara skrattade åt oss; det hela blev till sist ganska odramatiskt.

Gatan slutar längre ned i en gul metallvägg.

- Sådana här barrikader har slagits upp litet varstans för att skilja protestantiska och katolska arbetarkvarter åt. Det ironiska är att de började byggas 1989. Samma år gav Robert McLiam Wilson ut sin debutroman "Ripley Bogle". Boken väckte rättmätig uppmärksamhet, både genom sitt innehåll och sin stil. Eller snarare genom kombinationen: romanen handlar om en irländsk uteliggare i London som sakta svälter till döds. Genom hans hungerfebriga hjärna passerar barndomen och uppväxten i det katolska Fattig-Belfast under ett sönderslitet sjuttiotal: fadern ihjälskjuten, Ripley själv utkastad ur hemmet för sin förälskelse i en jämnårig protestantisk flicka, ofrivilligt samröre med IRA. Alltsammans avfattat i en sprudlande, grotesk och vansinnigt underhållande prosa med drag av såväl Joyce som Dickens. Språket känns nästan anakronistiskt i sin sirlighet: ämnet är brutalt samtida. Här ett smakprov, där Ripley vaknar på sin bänk i Hyde Park:

 

Nej! (Vaknar. Det begynner.) Aagh! Umph! Blleeuurrgh! Whoooo! Hrmth. (Han rör sig.) Whhhuughh! (Han frågar. Han söker.) Whaargh? (Hans veka hjärna utsänder medvetandets simmiga signaler.) Yynneeaakkttchhk! (Och hjärnans träd skall bära frukt.) Whaa? (Om än långsamt.) Gud! (Han reser sig till halvsittande.) Jesus! (Den rättfärdiga sömnens sakrament glider ur hans grepp.)

 

Man kan fundera över hur en roman på samma tema sett ut under sjuttiotalet: rak, realistisk, indignerad. Jag ber Robert McLiam kommentera sitt val av stil.

- Sambandet mellan den och ämnet var mycket viktigt för mig. Boken skrevs i England på åttiotalet; även de radikala författarna hade då distanserat sig från den sorts svarta indignationsroman som engelska arbetarförfattare skrev under femtio- och sextiotal. Den samhällskritiska litteraturen på åttiotalet skulle handla om yuppier, karriär: framgångssjukan. Men för mig handlade åttiotalet i första hand om en sak: fattigdom.

 

 

Krävande bok

 

- Om jag skrivit berättelsen om Ripley rakt och realistiskt, hade ingen lyssnat: jag hade hamnat i en gammal form som inte låg långt från den rena klichen. Folk vet hur jävligt det blivit i stora delar av samhället; men de vet också precis hur fattigdom brukar skildras, vilket gör skildringen ofarlig. Det finns ju också ett gammalt samband mellan grotesk litteratur, samhällskritik och humor. Rabelais är det uppenbara exemplet; liksom en del som Joyce skrev.Så jag försökte skriva en rolig och samtidigt krävande bok, vilket är svårare att avfärda.

Det är inte mycket i den samtida irländska litteraturen som finner nåd i Robert McLiams ögon. Den uppburna nordirländska poesin är för mig helt irrelevant. Poeter som Heaney skriver nostalgiskt, om en förlorad, fredlig landsbygdsvärld: det är skuldmedvetet, de längtar tillbaka. Jag var fem år gammal när "the Troubles" började; så har världen sett ut hela mitt liv. När han skall finna förebilder letar han sig bakåt i tiden. Den litteräre släktingen Orwell gjorde en del bra saker, "men hans perspektiv var hela tiden von oben". Han stannar vid Dickens:

- Den stora, spretiga artonhundratalsromanen utövar en stark lockelse. Man kan invända att det är en gammal form: men världen blir alltmer artonhundratalsliknande.

Nattliga vakter

De erfarenheter som skildras i "Ripley Bogle" ligger inte särskilt långt från Robert McLiams eget liv. Som sextonåring blev han själv utslängd hemifrån, av samma skäl som sin huvudperson. De följande åren blev helvetiska, med nattliga brandvakter och tillfälliga boningar i rivningskåkar. Men han lyckades sköta sitt skolarbete och fick ett stipendium till Cambridge och studier som han finansierade med påhugg på byggarbetsplatser i London, "dit man skall gå om man vill träffa irländare i förskingringen".

- Radikala människor här brukar vara kritiska till skolsystemet. Men jag förstod hela tiden att utbildning var enda räddningen. Att "svika sin bakgrund" och kravla sig upp i lägre medelklass tycktes mig just då inte direkt förkastligt.

I våras gav han ut två böcker: dels den lågmälda "Manfred's Pain", om en gammal judisk man i London - ett medvetet försök att skriva något helt annorlunda än den föregående romanen. Dels en bok som verkar ligga honom varmare om hjärtat - det mycket välskrivna dokumentärreportaget "The Dispossessed", om utslagna i nyfattigdomens Storbritannien.

Under ett år reste han tillsammans med fotografen Donovan Wylie runt i London, Glasgow och Belfast, gjorde intervjuer och dokumenterade utvecklingen efter Thatcher. Boken ger en helhetsbild som borde få det mest segervissa nyliberala flin att blekna. När vi talar om den blir Robert McLiam med ens en talboksutgåva av en statistisk årsbok. Siffrorna han presenterar når sällan offentlighetens ljus. Som den nyligen ihjältigna rapport som visar att det bara i England finns 3,4 miljoner barn som lever under EG-kommissionens existensminimum. Ett av reportagets mer underhållande kapitel handlar också om hur brittiska myndigheter lärt sig jonglera med offentlig statistik.

 

 

Dubbla fönster

 

- Det var något som slog mig när jag skrev slutkapitlen: varför det inte finns någon politisk vilja att avskaffa fattigdomen. Den är en underbar företeelse: du får en stor grupp väljare som skiter i att rösta, som saknar resurser att göra sig hörda.

- Jag har en känsla av att det i dag är värre i London än i Belfast. Det var därför jag ville visa Turf Lodge. Man har till sist insett att det kanske rent av finns ett samband mellan hur folk har det och det sekteristiska våldet. Nu satsar man pengar på att bygga nytt i såväl protestantiska som katolska områden. Samma invånare får flytta tillbaka till nya hus med centralvärme, wc och dubbla fönster. Det är den sortens skillnader som räknas.

På väg till stationen talar vi till sist om hans nya, ännu inte avslutade roman som han skrivit på i fyra år

.- Om den blir som jag hoppas, kommer det verkligen att bli en dickensiansk skildring av dagens Belfast. Den preliminära titeln är "OTG": du vet, som i allt klotter man ser över hela staden; FTP (Fuck the Pope) eller KAI (Kill all Irish). Plötsligt finns ett nytt språk på plats, något som ingen sida kan göra anspråk på. Det är där ett möjligt hopp finns - i att tala tydligt, skapa ett nytt språk bortom de fossiliserade motsättningarna

 

 

Verkligt våld

 

På väg genom innerstaden fastnar bilen i två vägspärrar: det rör sig om "rutinkontroller". Naturligtvis är situationen allvarlig: antalet dödade är bara i år uppe i ett sjuttiotal En ung soldat böjer sig ned mot sidorutan och ber om legitimation. Han är påfallande generad; Robert McLiam är också medveten om det påtvungna samtalets pinsamhet. Våldet är verkligt, men alltmer absurt. Själva genansen är hoppingivande.