FRÅN VATTENTORNETS TAK ser man en bra bit av Närkesslätten. En flock tranor vänder över skogsbrynet, på väg ned mot fågelsjön Kvismaren.

Tornet står i utkanten av Sköllersta, ett litet samhälle med ungefär 2 000 invånare några mil utanför Örebro. Slätten däromkring har utgjort scen för många av det modernas små eller stora äventyr: någon mil bort reser sig Kvarntorpberget, ett slaggmonument över krigsårens oljeutvinning ur skiffer. Ännu längre bort ligger Hjälmare kanal, anlagd redan på sextonhundratalet, som ett första försök till modern infrastruktur. Och, inte minst: ett par mil norrut löper Sveriges första järnväg, den korta sträckan Örebro-Ervalla, färdig 1856.

Det modernas senaste tillskott är svårast att urskilja. Nedifrån marken syns ingenting: men över vattentornets tak slingrar sig en tross av kablar som försvinner ned i tornets innanmäte. I den andra änden slutar de i en oansenlig parabolantenn, mindre än de man kan se på villataken runt omkring.

Parabolen pekar mot korvfabrikens tak, där sändaren sitter. Detta skall alltså vara själva "bredbandet". Eller vad som på sikt skall kunna bli det.

Med mig på taket står Per Janse, före detta journalist och projektledare på Utbildningsradion och en av initiativtagarna till Ibis, Intresseföreningen för bredband i Sköllersta. Någon timme senare har vi tagit oss nedför tornets vindlande ståltrappa och sitter i hans stora vardagsrum: det rör sig om stora salen i Sköllerstas nedlagda missionshus. Uppe på läktaren står inte mindre än fyra datorer, alla med fast men trådlös uppkoppling via den lilla anspråkslösa dosa som hänger utanför fönstret, riktad mot vattentornets parabol. Vi har fått sällskap av Lars Törnblom, IT-konsult, också han bosatt i Sköllersta och en av initiativtagarna.

- Sköllersta har expanderat de senare åren, säger Janse. Här bor mycket folk som pendlar till Örebro eller Hallsberg. Och här finns gott om aktiva föreningar.

- Men just nu finns inga planer på att dra någon fast fiberförbindelse till Sköllersta. Och när vi kontaktade olika operatörer, bland dem Telia, fick vi höra att det inte var aktuellt med någon utbyggnad av ADSL förrän tidigast runt 2005. Kanske blir det inte alls av: Telia kräver minst 400 abonnemang i förväg för att ens börja bygga.

Sköllersta påminner om många andra småorter i Sverige. Från regeringsmakternas sida talas det ofta om Sveriges ledande position som "IT-nation", och utbyggnaden av ett nationellt bredbandsnät skulle vara själva kärnan i en strategi för att behålla detta försprång. Samtidigt har bredbandsutbyggnaden mer eller mindre gått i stå.

Vanligtvis förknippar man bredband med kablar i marken, fyllda av tusentals tunna glastrådar där informationen viner fram i form av ljus. Men själva termen bredband är i första hand ett mått på mängd information per sekund.

Statens IT-kommission definierade 1999 bredband som minst 5 megabit/sekund, i bägge riktningarna. Det är det inte många som har i dagens Sverige, och inget tyder på att de kommer att få det heller.

Det "bredband" man skaffat sig i Sköllersta är dock en intressant form av hybridteknik. Nästan ända fram till korvfabriken har Telias dotterföretag Skanova dragit en "riktig" fiberkabel. Från den löper en mindre kabel upp till fabrikens tak, där den första trådlösa sändaren står.

- För att få någon ekonomi på det hela behövde vi hundra abonnenter, berättar Lars Törnblom, och det fick vi ganska snart. Finansieringen står vi för själva dels genom avgifter, dels genom ett bidrag på 120 000 som via Örebro universitet har kommit från KK-stiftelsen. I nuläget har man kommit upp till vad som till både pris och kapacitet motsvarar ADSL - alltså 0,5 megabit i sekunden. Det beror på hur många som är uppkopplade.

Men, säger jag, vad betyder det egentligen för samhället att få bredband?

- Det finns alla slags spinoff-effekter, säger Per Janse. I ett kort perspektiv kan tillgången till bredband balansera urbaniseringen. Den sortens tillgänglighet till information bildar ett viktigt underlag för skola, näringsliv och föreningar överallt. Men det finns också större perspektiv, säger Per Janse.

Han går efter Manuel Castells jätteverk "Nätverkssamhällets framväxt" och talar om den förnyade betydelse som platsen, den lokala identiteten, på gott och ont kan få i framtiden. Säker och snabb tillgång till stora mängder information skulle kunna förstärka de demokratiska och konstruktiva sidorna av en sådan utveckling, menar han.

Det som sker i Sköllersta är långt ifrån unikt. I frånvaron av en nationell politik på bredbandsområdet vaknar allehanda lokala initiativ. Prickar man in dem på en karta hamnar de flesta utanför de "heta" storstadssektorerna, som det mycket ambitiösa Herjenet i Jämtland-Härjedalen, på god väg att erbjuda trådlös uppkoppling i stora delar av landskapens glesbygder. Det handlar inte sällan om oro och ilska över att hamna "utanför" räckvidden av den nya teknik som skulle utgöra grunden för nästa fas i det moderna. Den risk vi löper är att vi får ett lapptäcke av olika slags teknik, som kan bli svår att samordna till en fungerande helhet.

För två år sedan kom bredbandspropositionen, 1999/2000:86, med den hurtfriska titeln "Ett informationssamhälle för alla". Men läser man den noga ser man snart hålen i resonemangen.

Propositionen ger Svenska kraftnät i uppdrag att bygga ut ett "stomnät" av fiberkabel i hela landet. Vidare slår man fast ett bidragssystem där varje kommun skall kunna ansöka om en mindre bidragsdel.

Det som gör en förundrad är dock beloppens storlek. Hittills har man satsat cirka 8 miljarder på utbyggnaden, en i sammanhanget försvinnande liten summa.

Orsaken finner man nog i följande formulering ur propositionen: "Hushåll och företag i alla delar av Sverige bör inom de närmaste åren få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi." Propositionen läggs fram för riksdagen i mars 2000, och texten sprudlar av övertro på vad IT-marknaden kan åstadkomma. Redan då fanns det gott om tecken på att samma marknad höll på att spricka. I takt med att IT-bubblan pös ihop saktade också utbyggnaden av.

Ändå finns det väldokumenterade erfarenheter av hur den här sortens stora, rikstäckande system kan byggas.

Några mil från Sköllersta finns ett monument över hur det kan gå när marknaden ensam skall bygga infrastruktur. 1845 fick greven Adolf Eugène von Rosen tillstånd av staten att anlägga en privatägd järnväg, finansierad av brittiskt kapital, som skulle "förbinda alla rikets större städer med varandra". von Rosen hade varit i Storbritannien där det vid denna tid rådde akut järnvägsfeber: inte mindre än fyra tidningar om järnvägar gavs ut samtidigt, en av dem dagligen, och järnvägspapper var heta spekulationsobjekt på börsen.

Projektet var tänkt att ta sin början i en bana som förband Hjälmaren och Vänern, för att på sikt knyta samman Stockholm och Göteborg. Men det drog ut på tiden; den del som faktiskt byggdes var sträckan Örebro-Ervalla, invigd 1856. Alla arton kilometerna.

De problem von Rosen stötte på känns nästan komiskt samtida. Den stora järnvägsbubblan i England brast redan 1849. Sju av åtta brittiska järnvägsprojekt lades ned - och ingen ville längre investera i det glesbefolkade Sverige.

Men redan året efter invigningen av stumpen Örebro-Ervalla hålls ett avgörande tal i riksdagen av Johan August Gripenstedt, liberal finansminister, självsvåldlig frihandelsvän och en av de politiker som formar det moderna Sverige. En av de idéer han lade fram var att Sverige faktiskt skulle skuldsätta sig utomlands - i syfte att finansiera en rikstäckande järnväg. Idén föreföll somliga livsfarlig: underbalanserad budget och stora investeringar i teknik som skulle betala sig först på sikt.

Vad han bokstavligen sätter på rälsen är en modell för hur landet skall byggas. Kring Gripenstedts järnvägsbygge uppstår en modell för modernisering där staten är den slutliga garanten - en modell som nog får sägas ha varit grunden för en stark svensk ekonomi.

I sin bok "I fädrens spår" (1994) visar Arne Kaijser, professor i teknikhistoria på KTH, hur samspelet uppstår mellan parhästar som L M Ericsson-Telegrafverket, Asea-SJ och Asea-Vattenfall. Existensen av en modern, rikstäckande infrastruktur som en förutsättning för stark ekonomisk tillväxt, alltså. Men hur starka paralleller törs man dra mellan forna infrastrukturer och nya?

En solig vårdag träffar jag Arne Kaijser i hans arbetsrum på KTH i Stockholm, och vi tillbringar någon timme med olika djupdykningar i den svenska teknikhistorien. Kaijser ser både likheter och skillnader mellan nu och då:

- En skillnad är ju att man i dag faktiskt kan utnyttja redan befintliga infrastrukturer. Kabeltrummor är lagda, kraftledningsgator huggna och så vidare, vilket borde underlätta arbetet. Men det innebär också att de gamla infrastrukturernas ägare i hög grad bestämmer utbyggnaden av den nya, säger Arne Kaijser.

- Något som känns igen från tidigare teknikskiften är det man kallar "ömsesidig osäkerhet". Vem bygger till exempel en fabrik för gasledningar innan någon säljer gasspisar? När såväl gasen som elkraften slog igenom spelade det offentliga en viktig roll genom att investera i gatubelysning. Plötsligt fanns det en fast grund för en mängd andra verksamheter. När det gäller bredbandsutbyggnaden i landet tycks det råda en sådan ömsesidig osäkerhet.

- Men när jag bläddrar i Bredbandspropositionen saknar jag framförallt resonemang om vad man skulle kunna kalla för "kontaktekonomi".

Kaijsers förklarande exempel ser ut så här: Det är ganska ointressant att ensam äga en fax. Intressant blir det först när tillräckligt många andra gör det. Då blir den till fördel inte bara för den enskilde utan för helheten, helt enkelt därför att livet blir effektivare. Den sortens "kontaktekonomi" kan också få andra, kanske oavsedda effekter: frågan är om man inte hade lättare att acceptera de stora folkomflyttningarna under 1900-talet därför att alla ju ändå hade telefon.

- Just den sortens vinster diskuteras inte i propositionen. Här ser det mera ut som att staten ska vara "snäll" och ge ett bidrag till allas jämlikhet.

Men vilka ekonomiska vinster kommer en stor bredbandsutbyggnad då att resultera i?

- Det är förstås svårt att säga: men att en sådan effekt skulle bli resultatet är jag övertygad om. Det första steget handlar alltid om effektivitets- och rationaliseringsvinster. Efter det, oftast flera decennier senare, kan man se helt nya ekonomier ta form.

Att bilda sig en uppfattning om hur långt bredbandsutbyggnaden i Sverige kommit är inte heller helt lätt. Post- och telestyrelsen har givit ut två rapporter om utbyggnadens resultat, en i augusti förra året och en i mars i år. Ingenstans hittar man en siffra över hur många mil fiberkabel som dragits, hur många abonnenter som faktiskt har tillgång till den sorts bredband som motsvarar IT-kommissionens krav på 5 Mbit/s.

Däremot slår man i den senare rapporten, "Uppnås målet om tillgänglighet?", fast att man ännu är långt ifrån det mål som sattes upp i bredbandspropositionen. Hösten 2002 kommer stora delar av Sverige inte att ha någon tillgång till verkligt, fiberburet bredband - man kommer inte ens att ha byggt ett stamnät ut till kommunerna. Och då har vi ännu inte talat om den viktiga "sista biten", det vill säga vad det kostar att bygga en koppling rakt in i bostadens väggurtag.

Anne-Marie Eklund-Löwinder är en av dem som följt framväxten av den svenska delen av Internet på nära håll, som utredare först hos Statskontoret och sedan vid Statens IT-kommission. I dag arbetar hon hos II-stiftelsen, som bland annat sköter den svenska tilldelningen av domännamn på Internet. När jag kommer in på hennes kontor i stiftelsens nya lokaler i Stockholms frihamn slås jag av dekorationen på bokhyllan: flera olika sorters fiberkabel i rad. De påminner lite om de där fiberoptiska lamporna som var inne på sjuttiotalet och nu tycks få en renässans. Men här är det äkta vara.

- Bredband handlar inte bara om att få tillgång till ny teknik eller nya medier, säger Löwinder direkt när vi slagit oss ned. Jag tror inte att de ansvariga riktigt förstår hur allvarligt läget är.

- Jag tänker bland annat på den så kallade åldersexplosionen. På bara något decenniums sikt kommer hela fyrtiotalistgenerationen att ha gått i pension. Vi kommer att få stora personalluckor i alla slags verksamheter, vård och omsorg måste effektiviseras - samtidigt som många kommuner får ett försvagat skatteunderlag. Ett utbyggt bredband förbättrar kommunikationen och därmed den medicinska vården, så att man slipper transporter, inte minst av kunskap. Man kan få tillgång till experthjälp nästan var som helst.

Löwinders perspektiv är avkylande. Den nya infrastrukturen framstår med ens inte så mycket som en "spjutspets mot framtiden", utan snarare som en fullkomligt nödvändig del av ett rädda-vad-som-räddas-kan-arbete.

- Till detta ska läggas att centraliseringen av befolkningen i dag går ännu fortare än på sextiotalet. Tjugo unga människor kliver varje dag av tåget på Centralen för att bygga sig ett nytt liv i storstaden. En sådan förtätning utgör en svår belastning på samhällssystemen. Kanske kan den både underlättas och bromsas genom att allt fler delar av Sverige får samma möjlighet att erbjuda olika slag av service.

- Som utredare hos IT-kommissionen var jag ofta frustrerad. Beslutsfattarna förstod inte vad vi ville åstadkomma, inte varför - och därmed inte heller hur. IT-kommissionens vision avfärdades som teknikerdrömmar. Vi ser i dag flera problem ta form samtidigt, och så gott som samtliga problem har en och samma lösning.

Denna lösning ryms i IT-kommissionens vision": en uppkoppling på minst 5 Mbit/s åt alla i Sverige inom fem år - och en möjlighet att välja mellan olika operatörer. Dit är det minst sagt långt i dagsläget.

Varför, undrar jag, ska då staten betala så stor del av kalaset?

- IT-kommissionen hävdade aldrig att staten skulle betala hela utbyggnaden, svarar Löwinder, aningen trött: hon har fått frågan förr.

- Vi efterlyste olika låneformer, där kommunerna kunde låna upp belopp för att bygga ut.

- Men det finns ett mycket gott skäl till att staten ska vara garant. Vi måste helt enkelt skapa ett tillräckligt stort underlag för att olika sorters tjänster ska kunna utvecklas. Det gör de inte förrän själva nätet finns på plats. Innan dess heller ingen lönsamhet, vare sig för privata eller offentliga verksamheter.

Återigen känner jag mig förflyttad till artonhundratalet. Vad Löwinder beskriver är Kaijsers begrepp "ömsesidig osäkerhet". Gasledningen och gasspisen. Utan hönor inga ägg, eller om det nu var tvärtom.

Vad ska då politikerna göra? undrar jag till sist.

- De skulle till exempel kunna åka till Bryssel och argumentera för att bredband är en infrastruktur och inte i första hand ett telenät. Fick de det klart för sig skulle man kunna ge helt andra sorters bidrag utan att bryta mot EU-regler.

- ADSL-tekniken är en återvändsgränd, slår Löwinder fast. Det är att lappa på den befintliga koppartråden och är ingen lösning på sikt. Vad som behövs är varken mer eller mindre än 55 miljarder kronor, eller 25 000 mil fiber till alla fastigheter.

Så var det sagt. Jag kastar en sista blick på fiberstumparna i bokhyllan.

Det är just den sista biten, ut till det hus där folk faktiskt bor, som är avgörande. Annars uppstår ingen "kontaktekonomi", hur många mil kabel som än grävts ned mellan kommunerna. Det var stödet till den sortens utbyggnad, i form av lån och bidrag, som till sist ströks bort helt ur bredbandspropositionen.

När jag själv ringer till Telia och frågar vad det skulle kosta mig att få fiberkabel indragen i mitt hus förstår man först inte vad jag menar. Jag kopplas runt mellan olika säljare tills jag hittar någon som kan svara på min fråga. "Vi gör ju inte sånt", är svaret jag får. Men jag envisas: jag vill ha riktigt bredband, 5-10 Mbit/s, vad skulle det kosta mig?

- Till dig ensam? Bara ditt hus? Från närmaste kabel är det en hundra meter, så du bor ganska nära. Ja ... mellan tummen och pekfingret ... sådär en femtio tusen. Minst.

- Men, säger den vänlige säljaren, vad skulle du ha det till?