Tidigare publicerad i Dagens Nyheter, 12 juli 2002

Jag har ett starkt minne från Moskva, våren 1995. Förmiddagen hade jag tillbringat på Moskvas paleontologiska museum i sällskap med författaren Gunnar D Hansson, på jakt efter neandertalskallar. På kvällen besökte vi Childrens Computer Club. Johan Öberg från svenska ambassaden hade bestämt sig för att ett par svenska författare borde lära sig något om rysk hackarkultur. Det var som att åka slänggunga genom historien.

Klubben var en blandning av ideellt driven utbildning för barn från Moskvas förorter - och en inofficiell mötesplats för landets hackarelit. Allt kretsade kring programmeraren Georgij Pachikov (i dag ledare för företaget Parallell Graphics). Vi hann prata om en hel del den där kvällen; men en tanke som togs för självklar runt bordet hade jag svårt att smälta. Den upprepades gång på gång: det var inte Gorbatjov som avskaffade järnridån. Det gjorde datorerna. Och Internet. Punkt.

Uttalandet gjordes med en "som-vi-alla-vet"-attityd, vilket jag då tolkade som ett uttryck för den självöverskattning som inte är ovanlig i hackarsammanhang. Men ju mer jag läst och hört om saken, desto mer osäker blir jag. Man syftade på den ständiga förbudsanda som hindrade kunskaper att spridas till tillräckligt många för att ett kreativt digitalt klimat skulle kunna uppstå - liksom på att stora delar av nomenklaturan aktivt motverkade datorisering av förvaltning, bankväsende och forskning, eftersom den överblick det skulle skapa också skulle ha hindrat den korruption och svågerpolitik som alltmer var det kitt som höll dem kvar vid makten. Så fort någon - till exempel Pachikov själv - föreslog ett nytt datoriseringsprojekt slog den repressiva maskinen till.

När jag nu läser Manuel Castells senaste bok "The Internet Galaxy. Reflections on the Internet, Business and Society" stöter jag åter på tanken om ett samband mellan murens fall och digitaliseringen. Redan i Castells mammutverk "Informationsåldern I-III" spelade Internet en viktig roll i analysen av den förändring av samhället som kläs i så pass olikfärgade pyjamasar som "informationssamhälle" eller "globalisering".

Möjligen kände Castells att han behandlat Internet alltför summariskt. Den nya boken beskriver det i sin egen rätt, som kultur och som politisk och ekonomisk maktfaktor. I några kapitel granskas också det som kallas "den digitala klyftan", alltså ännu en rämna mellan dem som har och dem som inte har. Det är kunnigt, relevant och tidvis bedövande faktatätt. Hur det gick till när Sovjet snavade och föll framlänges på tröskeln till det digitala samhället berättar Castells redan i förordet.

Reaganadministrationen ville gärna framställa saken som att det var den nukleära kapplöpningen som fick Sovjet på knä. Castells menar att det övertag USA skaffat sig på det digitala kommunikationsområdet spelade en avgörande roll för att få realisten Gorbatjov att byta strategi. Vad man än säger spelade olika kärnvapenstrategier en andrafiol.

Den sovjetiska forskningen, en gång framgångsrik, hade halkat fel av rent politiska skäl:

"Även Sovjet hade förankrat sin forskning och teknologi i det militärindustriella komplexet. Men till skillnad från USA hade den sovjetiska forskningen fångats av säkerhetsapparaten och dess sekretess och målstyrda projekt, vilket till sist undergrävde förmågan till teknologiska innovationer - trots den sovjetiska forskningens höga grad av kompetens. ARPA [den amerikanska tankesmedja som redan på sjuttiotalet utformade en tidig version av Internet, min anm.] hade å sin sida en policy av flexibilitet och akademisk frihet som gav stor utdelning både vad gällde militära strategier och när det gällde att frigöra de amerikanska forskarnas kreativitet."

Vad som blev Sovjets vetenskapliga fall var alltså diktaturens säkerhetsnojor och kontrollbehov. Det är vad Castells säger. Så var individer också förbjudna att inneha persondatorer i Sovjet nästan ända fram till statens upplösning. Så kan det gå, frestas man säga. Det kan man gärna göra - så länge vi är redo att lära av deras misstag.

Castells bok är en utmärkt sammanfattning av såväl Internets historia som på vilket vis nätets framväxt faktiskt påverkar hela samhället. Han sammanfattar dock mest vad andra redan sagt. Men även den seriöse akademikern Castells kommer i kapitlet om "The Internet culture" fram till samma slutsatser som mer vildögda nätanhängare tidigt dragit. Internet - och hela persondatorindustrin - växte fram snabbt, effektivt och fick en dynamisk inverkan på samhället främst på grund av den stora öppenheten och rent av "givmildheten" när det gällde att dela med sig av forskningsrön och information. Där fullföljde man helt enkelt upplysningens dröm om akademisk frihet: den kunskap som behövdes delade man med sig av. (Det är ju också en välkänd sanning att så gott som alla tekniska genombrott som präglade nätets framväxt forskades fram med offentliga medel.)

Men det är samma öppenhet vad gäller tillgänglighet på information som också är källan till så gott som alla dagens digitala kontroverser. Vare sig vi talar om Napster eller piratkopierade program handlar det om samma sak. Det är "för lätt" att med nätets hjälp ta del av information man inte betalat för.

Här finns kärnfrågan: Hur, och i vilken grad, skall tillgången på information kontrolleras? Det kan gälla framtidens yttrandefrihet och samtidigt den ekonomiska tillväxten, allt på samma gång.

Stora ord? Det tycker man inte när man läst Stanfordprofessorn Lawrence Lessigs "The Future of Ideas". Lessig gjorde ett starkt intryck redan med sin förra bok, "Code and Other Laws of Cyberspace" och har sedan framträtt som expertvittne i amerikanska statens process mot Microsoft. Nyligen föreläste han också vid Stockholms universitet.

Lessig är i första hand upphovsrättsexpert och verkar på ett område som vuxit lavinartat sedan persondatorns genombrott. Men samma teknik har också förändrat förutsättningarna för den upphovsrätt som en gång tillkom för att skydda till exempel författare och tonsättare. I dag är det främst företag som Microsoft och Disney som ger arbete åt upphovsrättsjurister snarare än något författarförbund eller någon Stimorganisation. Och så gott som varje nytt lagförslag på upphovsrättsområdet går också att spåra tillbaka till dessa stora koncerner.

Lessig menar bestämt att upphovsrätten de senaste decennierna muterat på ett sådant sätt att den knappast längre har någon likhet med sitt ursprung - detta inte minst på grund av de stora data- och medieföretagens agerande. När Terry Gilliam spelat in "De 12 apornas armé" sköts premiären upp med flera veckor därför att en arkitekt påpekat att en stol som han formgett skymtade i en scen - och eftersom filmbolaget inte betalat honom hade man kränkt hans upphovsrätt. Resultatet av denna utökade upphovsrätt gör att varje scen måste granskas av en specialutbildad jurist. Syns en plansch med en teckning på en vägg? Betala. Vem har rätten till de kläder skådespelarna bär? Eller deras frisyrer? Från sådana till synes löjliga resonemang löper en direkt tankelinje till det EU-direktiv som sedan 1998 ger biokemiska företag rätten att patentera delar av den mänskliga arvsmassan. Du har alltså inte riktigt upphovsrätten till delar av din kropp - och det har inte dina föräldrar heller.

Även Lessig har ett fylligt avsnitt i sin bok som handlar om Internets framväxt och nätkulturens egenarter. Poängen är densamma som hos Castells - själva det faktum att information flödade fritt anges som den främsta källan till snabb kreativitet. Han slår med visst eftertryck fast att han betraktar sig som marknadsanhängare. Lessig är inte ute efter att kritisera "kapitalismen". Men han försvarar vältaligt vad han ser som förutsättning för samhällelig utveckling, vad gäller både ekonomiska och demokratiska framsteg - nämligen det han kallar för "commons" eller på svenska "allmänningar". Det måste finnas stora områden av verkligt gemensam information, som ingen kan strypa tillgången till. Annars avstannar all utveckling. Ju större denna gemensamma kunskapsmassa, desto snabbare utveckling.

Från början syftade begreppet "allmänning" på gemensam betesmark, men det stora problemet med dem brukar vara att någon alltid tjänar på att överutnyttja den gemensamma egendomen så att den förstörs - ett aktuellt exempel skulle kunna vara torsken i Östersjön.

Men, påpekar Lessig, och instämmer därmed i en kör av andra nätdebattörer - varken programvara eller annan information är en ändlig resurs. Kopierar jag ett program av dig och går min väg så har du fortfarande din kopia kvar. Ingen av oss bägge har förlorat på saken. (Microsoft menar förstås att de förlorar. Men å andra sidan har de cirka 90 procent ren vinst på varje Windows-cd de säljer, enligt Wall Street Journal. Ett djärvt sätt att betrakta piratkopiering är som en marknads- och prismekanism - vid ett givet lägre pris skulle de flesta inte längre vilja kopiera piratprogram utan att köpa äkta vara, med service, manualer och support.)

Att sätta pris på information, till exempel dataprogram, är ett ganska sent påfund när det gäller Internet. Men det är här galler faller ned över hela linjen. Microsoft arbetar just nu med sitt nya programtillägg "palladium" som skall byggas in i nya Windowsversioner för att förhindra kopiering av upphovsrättsskyddat material. Man har också laborerat med att få hårdvarutillverkare att ta fram speciella hårddiskar som skulle "spotta ut" tjuvkopierat material. Allt detta för att man betraktar just en skärpt upphovsrätt som det enda sättet att tjäna pengar på en digital verksamhet. Det är också därför Celine Dions och Kents senaste cd-skivor inte går att spela på många cd-spelare - eftersom skivbolaget passat på att experimentera med nya varianter av kopieringsskydd. På konsumenternas bekostnad, kan tilläggas.

Lessig menar inte alls att upphovsrätten skall avskaffas. Vad som föresvävar honom är närmast ett slags moratorium, en nedfrysning av de snabbt eskalerande kraven - och en återgång till mer rimliga förhållanden. Men han inser att de ekonomiskt starkaste krafterna i världen lobbar för en stärkt upphovsrätt ända ned i cellkärnorna och världens regeringar i stort sett spelar med. Han är en stor pessimist och gör bedömningen att de "commons", de kunskaps- och informationsallmänningar som gör en explosiv utveckling möjlig, helt enkelt kommer att stängas av och hägnas in. Möjligen håller man i marknadens namn på att upprepa vad KGB och en korrupt nomenklatura en gång lyckades göra med den ryska forskningen.

Manuel Castells

The Internet Galaxy. Reflections on the Internet, Business and Society

Oxford University Press 2001

Lawrence Lessig

The Future of Ideas. The Fate of Commons in a Connected World Random House 2001