|
Jag
har flera gånger sett bilden i ETC: en äldre dam, av modellen
"svensk tant", framför en kolonistuga. Hon ler. Bilden
andas hembygdsidyll, ett intryck som motsägs av det faktum att
hon i händerna håller en skjutklar AK-4. Under bilden följande
text: "Försvara folkhemmet"
Bilden
är intelligent satir och anspelar på krigets
beredskapsaffischer. Men vad den signalerar är hur begreppet
"folkhem" blivit till ett av nittiotalets mest politiskt
infekterade begrepp. För eller mot, välj sida, nu! Folkhemmet är
här ett territorium som ska försvaras.
Anledningen
till att ordet på nytt blivit så gångbart är naturligtvis att
det också är behagligt vagt. Den som är "för"
folkhemmet sätter likhetstecken mellan ordet och välfärdsstaten,
den samhällslösning som under större delen av nittonhundratalet
varit liktydigt med det moderna.
Den
som är "mot" folkhemmet ser det som en unken och
korporativ hörna av världen där man ägnar sig åt allehanda övergrepp
mot individens integritet.
Per
Albin Hansson visste förmodligen inte vilket seglivat begrepp han
skulle komma att mynta när han i januari 1928 äntrade riksdagens
talarstol för att hålla sitt numera berömda
"folkhemstal". In i det sista vacklade han mellan orden
"folkhem" och "medborgarhem", och han använder
omväxlande bägge formuleringarna i talarstolen. Samma vacklan
finns kvar när han senare samma år framför ett liknande tal vid
den socialdemokratiska partikongressen. Men även sjuttio år
senare framstår Hanssons tal som en retorisk prestation:
"Hemmets
grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner
icke till några privilgerade eller tillbakasatta, inga kelgrisar
och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker
ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker
icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet,
omtanke, samarbete, hjälpsamhet.
Tillämpat
på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda
nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu
skilja medborgarna i priviligerade och tillbakasatta, i härskande
och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare
och utplundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda
medborgarhemmet."
Symbolen
är tydlig. I det goda hemmet har alla olika uppgifter, men behöver
varandra - och ömsesidighetens princip härskar. Det är förvisso
en patriarkal bild, men Hansson har tänkt även på detta: längre
fram i talet avvisar han tanken på över- och underordning:
"begreppen herre och tjänare måste definitivt övergivas."
Talet
rymmer inte bara stilblommor, utan en genomtänkt idé om
framsteget. Ojämlikheten i det svenska samhället är ett hinder
för utveckling, inte minst inom näringslivet. Skillnader i förmåner
och inkomst hindrar människor från att ge sitt allra bästa och
ekonomin går i baklås, förlamas i värsta fall av
arbetskonflikter. Det han formulerar, som blir socialdemokratins
återkommande tema, är ett erbjudande om arbetsfred - och i gengäld
förväntar man sig sociala reformer. "Samförståndslösningar".
Från
vänsterhåll har man tidvis betraktat Per Albins tal som det
definitiva sveket och uppbrottet från en marxistisk utvecklingsväg.
Det skulle vara här man kastar sig i armarna på liberalen
Keynes.
På
Hanssons retoriska meritlista skall i alla händelser skrivas att
han här annekterar ett ord som flutit omkring i dagligt tal och sätter
in det i ett sammanhang. Går man till Svenska Akademins ordbok
hittar man en mycket trängre definition. Ordet ska ha använts i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1896, som beskrivning på
en slags värmestuga och bibliotek:
"Ställe,
där mindre bemedlade få mot en ringa afgift tillgång till böcker,
tidningar och skrifmaterial."
I
den politiska debatten smyger sig "folkhemmet" först in
hos jordbruksministern och bonden Alfred Petterson i Påboda, som
i ett tal 1906 drömde om samhället som "ett människohem,
ett stort folkhem". 1912 gjorde den konservative professorn
Rudolf Kjellén ett försök att lansera bergeppet i den
patriarkala meningen, förmodligen inspirerad av Bismarcks
Tyskland.
Att
Hanssons uttryck - även om det nu knappast var "hans" -
slog igenom på så bred front beror naturligtvis på att det
fanns en innebörd i tiden som väntade på sitt ord. Men vilken
var då denna innebörd?
I
juli 1843 samlades runt tvåtusen människor i den lilla orten
Kvistbro i Närke. De ville lyssna till lekmannapredikanten och drängen
Adam Smedberg, som höll sitt tal från en höskrinda. Han for i
flera timmar ut mot högfärd, synd och orättfärdigheter i tiden
- ända tills han övermannades av religiös extas och medvetslös
föll ned.
Ansamlingen
av alla dessa människor gjorde också överheten orolig och
landshövdingen i Örebro skickade ut polisbetjänter för att
gripa "uppviglaren" Smedberg. Det var dock lättare sagt
än gjort. Ett nytt försök att häkta honom gjordes några dagar
senare i Vekhyttan - vid det tillfället gick folkmassan till
motattack under stridsropet "hugg ihjäl de förbannade
herrarna" I flera dagar rasade ett regelrätt gerillakrig i
trakterna, där såväl gevär som påkar och hötjugor ingick i
beväpningen. Till sist kunde Smedberg gripas och släpas iväg
till fängelse, där han dock inte förblev särskilt länge. Han
benådades efter några dagar av självaste kungen.
Smedberg
var inte den enda predikande drängen. Genom såväl Östergötland
och Västergötland som Närke drog vid denna tid "roparerörelsen"
- en religiös väckelse där fattigfolk som drängar och pigor
drabbades av ett oemotståndligt behov av att sjunga och predika,
göra sin röst hörd på offentliga platser. Rörelsen
betraktades med stor skepsis av "herrarna" - inte bara därför
att stora människomassor kom i rörelse, utan därför att det i
predikningarna formulerades radikala förkastelsedomar över storbönder
och "högfärd", vilket ofta betydde
"rikedom".
Under
hela fyrtiotalet rapporteras sedan om nya utbrott av
"smittan". Historikern Peter Aronsson har tolkat roparerörelsens
framväxt i handfast ekonomiska termer. Bakom det hela finns det
stora skred som äger rum i befolkningen i Sverige under samma
1840-tal.
Vid
ingången av artonhundratalet har Sverige knappt två och en halv
miljon invånare. År 1840 har antalet stigit till dryga tre
miljoner, för att 1890 vara uppe i nästan fem. Det är en
svindlande snabb utveckling, som bottnar i en sak: sänkt barnadödlighet.
Det är Tegnérs berömda ramsa om "freden, vaccinet och potäterna"
som blir synlig i siffrorna. Små babyboomar anas här och där,
men överlag beror befolkningsökningen inte på att fler barn föds
utan på att färre dör.
1832
grundas Munktells mekaniska verkstad: 1845 C G Bolinders mekaniska
verkstad AB. Herrarna gör sig som bekant kända genom att framställa
bland annat mekaniska vidunder som hjälper till med slåtter, skörd
och tröskning - sådant som tidigare krävde insatser av många
par händer. Under loppet av några decennier sker en snabb
skiktning av det svenska samhället.
Storbönderna
får det bättre, lantbruket får alltfler drag av modern företagsverksamhet
- och samtidigt blir det svårare för de mindre bönderna att få
jorden att räcka till åt de alltfler överlevande. Mot slutet av
fyrtiotalet kommer emigrationsvågen att dra igång.
Det
är naturligtvis sådant man brukar kalla
"proletarisering". Men det finns en aspekt till på
saken: många av dem som kom att bilda underlag för olika folkrörelser
- av vilka "roparna" är ett tidigt utslag - har ramlat
rakt ut ur en politiskt ovanligt stark bondeklass.
Antalet
självägande bönder i Sverige var under såväl medeltid som den
tidigmoderna epoken ovanligt stor, med europeiska mått mätt. Och
man var van att göra sin röst hörd såväl i ståndsriksdagen
som vid den lokala sockenstämman. Något viktigt glider ur händerna
på de allt större grupper som nyss utgjorde en inflytelserik
klass, men som nu sprängs inifrån.
Första
maj brukar man ju sjunga "människovärdet vi fordra
tillbaka". Jag har alltid undrat vad man menade med tillbaka
- hade de jordlösa i det gamla Bondesverige något att kräva
tillbaka? I det här sammanhanget börjar det hela klarna.
I
samband med att socialdemokraternas epok tar sin början i och med
den första SAP-liberalstyrda regeringen hösten 1917 styrs
partiet av en rätt klassisk maktelit, där flera har sin bakgrund
i lågadel och högre borgerskap, en Palmstierna, en Branting, småningom
en Palme - men en stor del av väljarna, pigor, drängar, första
eller andra generationens industriarbetare, har knuffats ut ur en
snabbt försvagad bondeklass, så sent som en eller två
generationer tidigare. Vad folkhemssymbolen gör är att snickra
en brygga mellan en sjunkande, dunkelt anad och förlorad "jämlikhet"
och en ny, modern - som plötsligt tycks finnas inom räckhåll.
Första
gången Hansson talar om nationen Sverige som ett "hem"
slås han av åhörarnas bifall. Det var 1921. Sju år senare föreligger
ett utkast till socialdemokratisk strategi: det moderna, välfärdsstaten,
legeras med en idé om ett förlorat "hem" - ett ord som
varit på rundvandring hos olika ideologiska kretsar men inte
hittat sin boplats förrän den kokas samman med en vision av
moderniteten. Det är naturligtvis ett snilledrag. Den rationella
framtiden erbjuds med med en stor dos nostalgi.
Vad
jag föreställer mig att damen med AK-4:an egentligen bevakar - i
alla fall hoppas jag det - är just idén om det moderna. Om det
sociala framsteget, om jämlikheten, som återigen ser ut som
tidens mest provokativa idé.
Socialdemokratin
vinner på bred front i Europa, utan att hittills ha kunnat
presentera en lika slagkraftig tanke om det moderna som för
sjuttio år sedan. Hur dimmiga och samtidigt tilltalande Blairs
ord om "a stakeholder society" än kan vara har de inte
samma kraft som det "folkhem" som Hansson närmast av en
slump snubblade över. Frågan är väl närmast denna: kan man lösgöra
tanken på en modern välfärdsstat ur nostalgins grepp? Kan den
sociala rättvisan gå framåt iförd Nikeskor?
|