En kortare version publicerad i Dagens Nyheter den 9 juni 2000

 

Det fanns en dator i Auschwitz. Påståendet kan låta som en vanvördig science fiction-historia, men är inte desto mindre sant, om man med dator menar en beräknings- och sorteringsmaskin som används för att hantera stora mängder information. Den var en vidareutveckling av IBM:s ”Hollerithmaskin” och en av de första att använda hålkort. På det amerikanska Holocaust-muséets hemsida kan man läsa att tyskarna använde den till att ”hålla ordning på stora grupper av lägerfångar och slavarbetare”.

                      Vad ska man då tänka om detta? Att datorn har en fascistisk förhistoria?

Kanske man bara ska konstatera att Auschwitz-datorn blivit synlig. Datorns egen historia har börjat ta form. Där vi står mitt i framväxten av en digital offentlighet ser vi den sida av historien som handlar om de stora systemen för informationshantering på ett nytt sätt: den optiska telegrafen, telefonin, de tidiga experimenten med radio – plötsligt känns sådana avlägsna tekniska genombrott märkligt samtida. En av de roligaste böcker jag läst på senare år var Tom Standages ”The Victorian Internet” som är en sprudlande entusiastisk redogörelse för telegrafin, som med ens framstår som en spännande form av high-tech.

Att även litteraturen är en form av information som förmedlas med hjälp av teknik är så självklart att det inte ens förmår locka fram en gäspning. Det är som att säga att en bil är ett fordon. Men ägnar man en stunds eftertanke åt saken ser man också att det finns ett antal sidor av saken som är mer sammansatta än man först tänker sig. En massframställd bok är en tekniskt förfinad produkt. Men litteraturen är inte identisk med boken. Den fanns före boken och kommer att finnas efter den.

När romanen slog igenom på bred front under sjutton- och artonhundratalet berodde det på en rad tekniska genombrott, som hade att göra med urbaniseringen, billig belysning, bättre kommunikationer. Vad man kanske inte tänker på är att den masspridda romanen, ofta utgiven i form av följetonger, också förde med sig ett särskilt sätt att läsa – strikt kronologiskt, framåtsyftande och med sin egen järnhårda logik där man följde huvudpersonen från A till B till C. Den typen av berättelse blev norm för vad en roman var. Den var också ett mycket framgångsrikt sätt att berätta. Men man kan konstatera att berättelsen i sig inte alltid har trivts mellan pärmar. Hela den moderna litteraturhistorien är sprängfull av attentat mot själva den tekniskt påtvingade formen, från Apollinaires bilddikter till Finnegans Wake, från Tristram Shandy till svensk sextiotalskonkretism. Det är något som blir över, som inte låter sig stoppas in mellan pärmar. Boken är utmärkt för litteraturen, men litteraturen är mer än boken.

Att alltfler av oss idag helt vardagligt umgås med text i annan form än i bok får oss också att se texten annorlunda. Funderingar som de ovan brukar man förknippa med den diskussion av begreppet ”hypertext” som nu nått även Sverige, en diskussion som rör vid intressanta frågor kring litteraturens framtida former. En gammal sömnig tankefigur är det definitivt dags att plantera på historiens skräphög: den att det skulle finnas någon sorts motsatsförhållande mellan ”teknik” och ”litteratur”. Hela den moderna litteraturen lever i ett intensivt förhållande till teknologin, vilket senast Sara Danius visade i sin roliga bok ”Prousts motor”.

Vad som kanske inte är uppenbart är att den svenska litteraturen redan upplevt en våg av datorpåverkan, vilket avsatte originella resultat. Jag tänker på det sena femtio- och tidiga sextiotalets konstnärliga experimentlusta, som kunde ta sig så olika uttryck som den elektroniska konstmusiken, ”spelteoretiska” romaner som Torsten Ekboms, eller konkretistisk lyrik à la Bengt Emil Johnson, Öyvind Fahlström och Åke Hodell.

Som en komponent i den kreativa oreda av idéer som flödade fritt vid denna tid finns intresset för den nya modevetenskapen ”kybernetik” – eller, som man kanske ska kalla den, ”styrteori”. Ordet myntades redan 1948 i en bok av Norbert Wiener, som en term för att beskriva ”vetenskapen om kontroll och kommunikation hos djur och maskiner”. Tanken var att finna en teori för att beskriva informationsflöden, en teori som var universell och kunde tillämpas både på levande organismer och maskiner. När Wiener 1961 gav ut sin bok ”Cybernetics” i nyutgåva blev termen alltmer spridd. Kybernetiken handlar om flöden av mening, vare sig man studerar nersystem och hjärnor eller datorsystem – hur ett budskap kodas och återskapas som meningsfull information. Även matematikern Johann von Neumanns ”flödesdiagram”, som fick stor betydelse för den tidiga datorprogrammeringen, återfinns här och där i tidens konst och poesi. Detta är nu något annat än mer eller mindre hispiga försök att få datorer att skriva lyrik (”Bing! goes the magic ball in the blue.”) Det är uppenbart varför en sådan teori lockar litteraturen – inte minst litteratur som intresserar sig för just flöden av ljud och ord. Som lyriken.

Den konkretistiska lyriken var naturligtvis påverkad av allt möjligt, från surrealism och psykoanalys till Ekelöfs ”strountes”-dikter. Men att kybernetiken bidrog med en viktig pusselbit, och det rör sig om mer än ren lek med tidens tecken, blir tydligt om man läser om en sådan mindre klassiker som Åke Hodells ”Orderbuch” från 1965. För Hodell är ordningen själva problemet, ”deras ordning”, som det heter i en Stig Larsson-titel. Eller som Hodell själv skrev 1966: ”Ordet är heligt. Att misstro ordet är detsamma som att misstro Gud, Marx och Lyndon Johnson.”  Som det uttrycks i ”Lågsniff”, 1964: ”raspa sönder deras ord. raspa sönder deras ord”.

I ”Orderbuch” tillkommer datorn, dess språk, dess ordning, både som problem och som uttrycksmöjlighet. Vad Hodell gör är att säga mot Adornos maxim att ingen lyrik är möjlig efter Auschwitz. Att närma sig den oerhörda ondskan och det onämnbara lidandet i en form som ännu förmår ha en moralisk verkan på läsaren är själva utmaningen. ”Orderbuch” är svaret.

När man öppnar boken möts man av maskinskrivna kolumner med sifferkombinationer, bokstaven J inom parentes och till synes godtyckliga ord på tyska

 

C A 36715 (J)   Seife

C A 36716 (J)   Motoröl

 

 

 …och så vidare. Till den sista sidan, där alla sifferkombinationerna upprepas, fastän överstrukna. Boken slutar med en enda, icke utsuddad sifferserie, ”C A 36715 (J)”, som är densamma som den boken inleddes med. Den som intresserat sig för Hodells poesi vet att detta inte är någon uddlös formsprängning: bakom varje nummer döljer sig en person, en judisk lägerfånge, och det tyska ordet anger dennas slutliga öde. Tvål. Motorolja. Landfyllning.

                      Själva formen är datorutskriftens. Vad Hodell återskapar är Hollerith-maskinens ”printout”– det oerhörda i dess ordning.

                      Hodells sextiotalsproduktion visar på ett försök att göra litteraturen angelägen och drabbande genom att bryta med en stelnad form. Datorn, så som den såg ut på sextiotalet (eller fyrtiotalet) erbjöd en språkform, ett sätt att arrangera mening, som tillförde en nivå – som hot och som möjlighet att säga något på nytt. Skapa ett flöde för de skeenden och erfarenheter som litteraturen, och boken, annars tycktes vara alltför bräckliga käril för att rymma. Det är en självklarhet: det var vad det tidiga sextiotalets experimentlusta handlade om. Men intressant nog blir även en del a t ex Öyvind Fahlströms konst om inte mer ”begriplig” så /tydlig/ om man ”läser” den mot t ex ett Nuemannskt flödesdiagram och inte mot mer etablerade sätt att se på konst.

                      Varför då denna omläsning av Hodells bok? Alla vet ju att den är tidstypisk klassiker?

                      Det som intresserar mig är att en numera aningen mytomspunnen epok i svenskt konstliv visade sig stå vidöppet från idéer hämtade från en gryende datorvetenskap. De former som då var embryon har idag tagit form i din egen PC. Från Wiener och Neumann går en rak linje till Linux och Windows 2000, MP3-musik och datorviruset I.LOVE.YOU.TXT. Det tidiga sextiotalet visste att litteratur inte är samma sak som bok. Att texten, lyriken och romanen rymmer sätt att närma sig omvärlden som inte går att pressa in mellan pärmar.

Det finns andra uppenbara paralleller med dagens datorburna uttrycksformer. Som det står i ”Den svenska litteraturen” (III): ”Den konkretistiska poesin framställdes som en yta som var vidöppen för läsarens medskapande fantasi…man misstog sig emellertid på läsarnas lust till spontant medskapande”. Det är denna inbjudan till medskapande som kunde få denna bitvis så svårtillgängliga konst att betrakta sig själv som ”demokratisk”. Kanske var publiken inte mogen; det ”medskapande” och ickehierarkiska draget i konkretismen låter sig nog träffande beskrivas av det nutida, mindre högtidliga ”interaktivitet” – som utmärker olika former av datorburen kultur, från spel till hypertextromaner som Michael Joyces ”Afternoon”.

Det märkliga är att den tidens litterära möte med datorn försvunnit så totalt från begreppshorisonten. Kybernetiken är borta ur litteraturhistorien, annat än som en fotnot om att många sextiotalister läste McLuhan.

                      Det där håller på att ändras. Diskussionen av Hypertexten, som rasar för fullt i USA och annorstädes, kan blåsa över innan den avsatt särkilt många litterärt intressanta resultat. Det vet vi inte. Men vad man kan kosta på sig att minnas är att förra gången litteraturen mötte datorn, och en annan ”ordning”, blev det ohyggligt och intressant.

                      Eller som Sara Danius skriver om en annan författares möte med sin tids moderna teknik, nämligen Marcel Proust: ”Tåget och bilen hör till den modernitet som liksom fotografiet och filmen gör världen skrivbar på nytt, och det är denna värld Proust skyndar sig att uttömma innan också den försvinner.”

                      ”…gör världen skrivbar på nytt.” Vilken vacker formulering. Är det inte där vi befinner oss?