tidigare publicerat i Dagens Nyheter den 25 oktober 2002

Det går inte ihop. Det är den första men också bestående känsla man får efter att ha tagit del av Seamus Heaneys senaste diktsamlingar, hans - om man så vill - post-Nobel-lyrik. Någonting har släppt, ett segel står och slår i vinden. Det är bra.

Heaney gjorde sig tidigt känd som en av de tongivande poeterna i sjuttiotalets formsäkra "Belfast-skola", där man även kunde finna lyriker som Michael Longley, Maedbh McGuckian och Derek Mahon. Hos Heaney kunde precisionen ibland bli närmast kuslig. I den högmodernistiska, rytmiska poesi han skrev föddes varje ny metafor ur den föregående, de bildade mönster som elegant växte samman till en storform: likt isrosor på ett vinterfönster. Det låter förmodligen teoretiskt tills man sett det på nära håll, som i denna "Glanmoresonett" (ur "Fältarbete", 1979):

På nyponbusken utanför köksfönstret

Gungar en svart råtta som fördärvad frukt:

"den såg rakt genom mig, den trotsade mig, det

Är inte som jag inbillar mig. Nu går du dit ut."

Var det därför vi kom till denna öde plats?

Vi har vårt skinande lagerträd vid grinden,

Klassiskt, behängt med lukten av ensilage

Från nästa gård, med beska löv i minnet.

Blod på en hötjuga, blod på agnar och hö,

Råttor spetsade vid tröskningen damm och svett -

vad är min ursäkt för att skriva?

Den tomma nyponbusken prasslar lätt

När jag kommer ner, och bortom, spökar

Ditt ansikte som en nymåne skymtad genom glas.

(tolkning: Roy Isaksson)

En sådan dikt är nästan matematisk i sin precision. Poeten har i slutet av sista strofen bytt plats med råttan i den första, har steg för steg identifierat sig med det lilla, utsatta, språklösa livet: I den rad där det poetiskt belastade lagerträdet visar sig vara "behängt med lukten av ensilage" finns diktens svängtapp, där vardagligt och poetiskt till synes byter plats.

Sedan kan man stötas litet av det där väl koketta tvivlet på diktandets betydelse ("vad är min ursäkt för att skriva?"), något som ofta återkommer i Heaneys tidiga lyrik.

Men en tudelning är egentligen något mycket stabilt. Detta är en dikt i full balans, den trivs med sig själv, sin uttalade oro till trots. Just den sortens timglastrick, där uppe och nere, ute och inne byter plats, är länge Heaneys metod, och han utövar den till fulländning i "Station Island" från 1984, där man till exempel kan möta en Orfeus ängsligt skyndande genom Londons tunnelbana. Heaney firar stora triumfer i denna lyriska balanskonst, inte minst när han låter samtidens nordirländska politiska våld reflekteras i historiens blodsoffer - som i den svit av dikter han skrivit om de mosslik som förmodligen en gång offrats till keltiska gudomar.

Det är också den sortens handlag som tidvis gjort honom mycket kritiserad, som en konventionell eller till och med konservativ poet. För några år sedan gick till exempel den nordirländske romanförfattaren Robert McLiam Wilson till anfall mot Heaneys lyrik, som han menade bara handlade om "vesslor och häckar". Andra har kritiserat honom för att skriva en enkelt beskrivande lyrik, som inte låtsas om att poesi är en särskild sorts språk och inte en kamera att fotografera världen och själen med.

Orättvist? Ja. Men så enkelt är det i alla händelser inte längre. I Heaneys senaste samlingar "Spirit Level" från 1996 och "Electric Light" (2001) har en ny oro kommit in i hans skrivande: den perfekta balansen är borta och metaforförekomsten har sjunkit i frekvens. Hans poesi har inte förlorat på det - även om en del läsare säkert saknar den "gamle" Heaney. Men framför allt har ett starkare intresse för dikten själv, vad den gör, kommit in i skrivandet. Det pliktskyldiga påpekandet om det fåfängliga i att skriva vers har helt försvunnit. Här har vi en poet som stenhårt tror på poesins betydelse.

Alltså är det alldeles utmärkt att Ole Hessler nu ger ut en volym där de båda senaste samlingarna fogats samman till en, på svenska under titeln "Vattenpasset". Att närma sig denne nygamle Heaney fordrar djärvhet: de gamla kartorna gäller inte riktigt längre, även om landskapet är detsamma. Och Heaneys allt starkare intresse för klassikerna tillför ännu en svårighetsgrad: man måste vara lika bevandrad som Heaney själv i ett vitt fält av klassisk diktning, från Homeros, den vördnadsvärde Beda och Beowulf till sentida, keltiska skalder som Hugh McDiarmid för att kunna göra hans om- och återtolkningar rättvisa. Inte minst måste man märka när Heaney lämnar vägen, tar sig friheter, saboterar. Jag kan inte se annat än att Hessler löst uppgiften med ledig perfektion - Heaneys tonfall känns igen, rakt ned i de litet lunkande jamber som ibland får en släng av tokspel och tar ett par tangosteg. Hessler har med stor lyhördhet lyckats pejla in Heaneyland på något hårstrå när. Och radiopanelens gr öna lampa tänds.

Av de båda ursprungsvolymerna är det utan tvekan den senare, "Electric Light" från i fjol, som är den intressantaste. Inte så att "The Spirit Level" skulle vara något lågvattenmärke i produktionen: här finns några fantastiska dikter, som är helt i klass med den trygga balansens Heaney, metaformästarens; som i dikten "Flygleden", där rymden hinner vändas ut och in ett antal gånger:

Samma sak och motsatt. Den del som stiger

mot dessa vintertida himlar av stjärnor fullbesatta

där jag står i Wicklow under ett sent jetplans

flygled på väg från Dublin, dess ljus som stiger

och blinkar strax framför det som halas bort:

tungt motorljud och hur det avtar

och vidgas långt ner därbakom, kölvatten genom stjärneljus.

"Samma sak och motsatt". Det är en ganska exakt beskrivning på Heaneys gamla metod. Men den löser sakta upp sig på samlingens sidor. När vi kommer fram till "Electric Light" är den så gott som borta. Och paradoxalt nog: i takt med att formen och perspektivet blir alltmer glidande, fokus allt svårare att urskilja, blir också diktens allvar allt större. Dess karaktär av balanskonst upplöses. Vad vi möter i "The Spirit Level" och "Electric Light" är en kör av röster, Vergilius, okända antika skalder, Antigone, nyss levande kolleger, åldringar ur Heaneys barndom, muttrande på iriska. En kakofoni där man småningom urskiljer stämmor och rytmer. De talar om något av stor vikt. De talar nämligen. De är alla närvarande.

"Electric Light" är på många sätt en förvandlingarnas bok, en "Metamorfoser" i förklädnad. Bild avlöser bild i ett rasande tempo, som i dikten "Kätten" - den börjar och slutar i Heaneys egen barndoms landsbygd, men har längs vägen passerat stationer som Jesu krubba, Illiadens trojanska häst, det irländska inbördeskriget. De sammanhållande symbolerna är trä och halm, något som skingras för vinden, upplöses. Och ändå paradoxalt blir kvar i bild. Vi vet vilka Jesus och Odyssevs är. Och det är slående hur hela samlingen blir en uppsamling av röster, hur många som här skall komma till tals, som Heaneys döde vän Joseph Brodsky, vilken får en dikt sig tillägnad - helt avfattad på Brodskys eget rimmade versmått.

Heaney vill peka på något särskilt hos den poetiska skriften. Hur ingenting någonsin försvinner. Antigone talar, Brodsky gör det: Det nästan utrotade iriska språket vägrar att sluta ljuda och betyda. (Heaney har i en intervju berättat hur det kändes att sakta lära sig just iriska: bakom de gamla ortnamnen trängde en hel historia, en hel världsbild fram. "Som att lära sig läsa landskapet som en blindskrift.")

Det finns en liten märklig dikt mitt i boken som försöker fånga denna nya känsla i Heaneys lyrik, av samtidighet, av att allt pågår utan slut. Dikten heter passande nog "Fragmentet" och dess sista strof lyder:

"Sedan när", frågade han,

"blev den första och sista raden i vilken dikt som helst

det ställe där dikten börjar och slutar?"

Det är det mod man finner i Heaneys senare lyrik: att avstå från den form som säger "början" och "slut". Sådant är inte det poetiska språket, tycks Heaney säga, det har inget slut, det pågår; varefter han bjuder in en hel litterär kanon, nej, snarare en kör av röster långt utanför de hävdvunna poeternas syförening, för att yttra sig i frågan. Som i dikten till minne av Ted Hughes där lyriken är en bro, ett mäktigt valv mellan då och nu. Lägger man handen mot jordgloben kan man ännu känna vibrationerna från Osip Mandelstams ryska. Allt saknar mittpunkt, det är ingen tragedi att språket bara fortgår, löpande, i en mumlande lovsång till allt som är och har varit.

Som i den lilla dikten "Stranden" från "The Spirit Level", vilken i sin helhet lyder:

Den prickade linje som pappas käpp av askträ åstadkom

på Sandymount Strand

är något annat tidvattnet inte kommer att skölja bort.

Eller för att nu till sist låna några ord ur bokens vackraste dikt, den om lupinerna: "Och ingenting av detta övergick vårt förstånd."

Seamus Heaney

Vattenpasset.

(The Spirit Level och Electric Light)

Tolkning av Ole Hessler

Natur och Kultur 2002