En kortare version publicerades i Dagens Nyheter den 22 oktober 2006

 

Dublin är sig likt, men är ändå en ny stad. Längs paradgatan O´Connell Street är husen sedan länge lyxrenoverade, och på den plats där en gång Nelsonmonumentet stod - IRA sprängde det i luften redan 1966 - reser sig nu världens högsta skulptur, Dublinspiran, av 120 meter rostfritt stål. I ett land man brukar beskriva som förgiftat av historia har spiran den goda smaken att inte vara ett minnemärke över någonting alls, utan en markering av nya tider och nytt välstånd.

   Men under några dagar är de irländska tidningarna fulla av rubriker om en bomb som aldrig small. Den nordirländska, protestantiska terrorgruppen UVF tycker att det är dags att berätta att man i oktober 1981, för tjugofem år sedan, försökte spränga Sinn Féins ledarskap i luften. Man hade lyckats placera en bomb i en brandsläckare på podiet vid partiets årsmöte i Dublin. Nu rycker den irländska polisens bomhundar ut och hittar en gammal, numera ofarlig sprängladdning.

   De protestantiska bombmakarna har aldrig varit lika tekniskt kunniga som sina republikanska motsvarigheter. Men hade laddningen smällt hade Irlands politiska landskap med säkerhet sett annorlunda ut idag.

   1981 var nämligen ett avgörandets år. Under våren hade hungerstrejken i det nordirländska Maze-fängelset slutat med tio IRA-fångars död. Den förste att dö var Bobby Sands, som satt fängslad för olaga vapeninnehav men som nu betraktades som politisk martyr.  Fångarnas död gav IRA och dess politiska gren Sinn Féin stark medvind i opinionen, och årsmötets främsta fråga var hur man skulle hantera saken. På podiet intill den eldfängda brandsläckaren satt Gerry Adams och Martin Mc Guinness, idag Sinn Féins frontfigurer.

   Det var under samma möte som presstalesmanen Danny Morrison höll ett berömt tal, med den ofta citerade repliken: ”vem tror att vi kan vinna striden via valsedeln? Men vem har några invändningar mot att vi vinner med maskingeväret i ena handen och valsedeln i den andra?”  Många gräl har förts om hur orden egentligen skulle förstås: som en öppning mot fredliga, politiska metoder eller som en bekännelse till en försåtlig, bara på ytan demokratisk strategi?

 

En bomb av ett helt annat slag har under senare år kreverat i valresultaten. På Nordirland har Sinn Féin i de tre senaste parlamentsvalen gått från inga platser till fem år 2004, vilket gör att man idag är provinsens näst största parti. Rösterna har man tagit från det socialdemokratiskt katolska SDLP. Samtidigt har det moderata protestantpartiet UUP nästan raderats ut – och pastor Ian Paisleys extremprotestantiska DUP har istället blivit Nordirlands största.

   Resultatet är ironiskt. Det var främst SDLP:s ledare John Hume och i viss mån UUP:s David Trimble som gav nittiotalets fredsprocess fart och vind i seglen, en skicklig och politiskt modig bedrift som gav dem Nobels fredspris. Av väljarna har de straffats hårt. Varken SDLP eller UUP är längre politiska krafter att räkna med. Fältet har i stort sett erövrats av ytterflankerna – av Gerry Adams och Ian Paisley.

   Men även på andra sidan gränsen, i republiken Irland, har Sinn Féin gått fram stort. I det senaste valet till the Dáil, som republiken Irlands parlament kallas, gick man också från ett till fem mandat. Och i de viktiga kommunalvalen 2004 fördubblade man sina platser över hela landet, så också i Dublin, där man nu är näst störst efter regeringspartiet Fianna Fail. Nästa val till parlamentet hålls under våren 2007: och det är en öppen fråga om SF kommer att fortsätta sin uppmarsch.

   För bara några år sedan såg situationen helt annorlunda ut. Framgången i fredsprocessen, inte minst The Good Friday Agreement 1998, gjorde att hårdföra aktörer i såväl Nordirland som republiken verkade ha förlorat i trovärdighet. I republiken hade man ett ynka mandat. Men mitt i den starkaste ekonomiska uppgång som republiken Irland någonsin upplevt framstod Sinn Féin plötsligt som ett alternativ inte minst för unga människor. Det kan se ut som en politisk gåta – särskilt om man påminner sig att IRA bär ansvaret för 1800 döda i olika terrordåd de senaste trettio åren. Vart tog den pragmatiska utopin från Good Friday Agreement vägen? Och vad har hänt med minnet av terrorn?

 

Har man frågor om det kollektiva minnet bör man tala med en historiker. Diarmaid Ferriter är i trettiofemårsåldern och har blivit en akademikerkändis genom sitt populära radioprogram ”What if”. Han har också gett ut den magistrala samtidshistorien ”The transformation of Ireland”, som blivit en bästsäljare. Jag träffar honom på Nationalbibliotekets eleganta café, lyxrenoverat det med.

 

- Sinn Féin hade väldig nytta av elfte september, säger Ferriter. Plötsligt fanns Nordirland inte längre på Vita Husets dagordning, och ”terrorismen” hade fått nya ansikten. Men det betydde också att partiet stod vid ett verkligt vägskäl.  Nu hade man – har man – möjligheten att lämna en del av sin historia bakom sig, och stiga in i politiken på riktigt. Man har också varit väldigt duktiga på att domptera medierna, och lyckats framställa sig som fredsprocessens huvudpersoner, ironiskt nog i kraft av sina goda kontakter med IRA.

 

Sedan 1997 har IRA inte sprängt några bomber. Men som Ferriter påpekar är det annars ett par händelser i samtiden som komplicerar bilden av det moderna vänsterpartiet Sinn Féin. 1996 utfördes ett brutalt postrån i Limerick där polisen Jerry McCabe mördades: de fyra rånarna greps och visade sig vara medlemmar i IRA, som även tidigare ”samlat in pengar till verksamheten” genom bankrån. Sinn Féin tog först avstånd från händelsen, men försökte sedan få rånarna frigivna i enlighet med Good Friday Agreement, som säger att politiska fångar kunde få amnesti. Problemet var bara att överenskommelsen undertecknats innan de arresterats och dömts, så det blev ingenting av med det.

   Än mer förödande var mordet på Robert McCartney, som stacks ned utanför puben Magennis i Belfast våren 2005. Ingen av de 72 kunderna på puben hade sett något, alla var de på toaletten - och allt tyder på att McCartney mördades av välkända IRA-medlemmar. Den här gången blev det politiska följder. I USA vägrade såväl president Bush som senator Ted Kennedy att ta emot Gerry Adams när denne sökte audiens. IRA erbjöd sig att själva avrätta mördaren, men familjen McCartney gjorde klart att det är juridisk rättvisa man vill ha. Mordet skakade om Irland. Stödet för Sinn Féin sjönk märkbart, under flera månader – för att sedan stiga till samma nivåer som före händelsen.

- Partierna i mitten av skalan har raderats ut i Nordirland, säger Ferriter.  Här i republiken har Sinn Féin visat att man, till skillnad från de andra partierna, är ett ungt parti, välorganiserat och väldisciplinerat. Man hade redan visst stöd från delar av den ”nationalistiska” medelklassen med rötter i frihetskampen. Men fast valdeltagandet faller – och nu är nere på 60 procent – har man fått ut en del soffliggare. Man har lyckats mobilisera arbetarröster.

- Man profilerar sig som ett modernt vänsterparti, men jag tror det är fel att se dem som helhjärtade socialister. De tänker inte nöja sig med att vara det där oppositionella, radikala partiet alla europeiska länder har.

 

På gatan ser man nu ansikten som inte fanns där förut, mängder av ”säsongsarbetare” inte minst från Kina och Afrika: och Den polske rörmokaren har definitivt hittat till Dublin, som nu framstår som en modern storstad i världen. Från att ha varit ett av de stora utvandrarländerna har Irland idag tio procent invandrare – som alla kommit de sista tio åren. Rasismen finns, men är ännu ett randfenomen i ett land med låg arbetslöshet. På tio år har antalet arbetslösa nämligen fallit från tolv till fyra procent.

   Men den höga sysselsättningsgraden har inte fått bukt med fattigdomen. Siffror från EU såväl som från ideella organisationer som ”Combat Poverty” talar samma språk: åtminstone 7 % av irländarna lever ännu i vad man kallar ”långvarig fattigdom”. Vidgar man begreppet ”fattig” till att omfatta dem som lever kring existensminimum hamnar man på hela tjugo procent av befolkningen, uppgifter som i pressen debatteras med hetta.

    På Henry Street blir jag stoppad av en äldre kvinna med en tioårig pojke i handen: hon är på flykt från sin man som slagit in hennes tänder säger hon, de är från Galway och ska till England, har jag tio euro, vi är ju alla människor. Pojken är generad och ser mig inte i ansiktet. Hon är för gammal att vara hans mamma och hennes tänder ser hela ut. Hon får sin sedel. Jag går därifrån arg på både henne och mig själv.

 

- Du får ursäkta, men vi håller på att renovera. Allt är lite upp och ner.

Killian Forde möter mig utanför Sinn Féins högkvarter vid Parnell Square i Dublin och visar mig runt i det stora huset. Stegar och färgpytsar överallt. Trägolven är öppnade för en härva av bredbandsfiber som skall läggas in. Forde själv är ung, energisk och snabb i repliken: andra politiker beskriver honom som ”very new wave”. Sedan två år tillbaka är han Sinn Féins talesman i Dublins kommunfullmäktige och vann i sin valkrets med rekordsiffror. Vi börjar med att tala om Sinn Féins utgångspunkt: den irländska nationalismen.

-Åh, men vad som är irländskt är ju flexibelt. Nya människor kommer hit och lägger till nya aspekter av vad som är ”irländskt”. Så har det alltid varit.

 Hur ska man förstå den nya vågen av stöd för er, undrar jag.

- Det enklaste svaret är att det handlar om att alla andra partier rusar mot mitten av den politiska skalan, inklusive irländska Labour som tagit stora steg högerut. Folk saknar ett vänsteralternativ. Vi vågar  ta ställning för sådant som är impopulärt eller laddat: så har vi ställt oss bakom invandrarnas rättigheter och vill höja flyktingkvoten. Och vi vill höja skatterna, särskilt företagsskatten. Delvis för att använda pengarna till stöd för inhemska entreprenörer. Nästan hela den irländska ekonomin står och faller med några utländska storföretag, den saknar rötter.

- Vi har däremot starka gräsrötter, vi uppmanar våra medlemmar att vara mycket aktiva, det är faktiskt ett krav. Vi levererar resultat, folk kan vända sig till oss direkt med ”små” problem. Vi har alltid haft problem med vad man kallar kriminalitet, bråk i förorterna – och vi anser att den irländska polisen är helt korrupt och ointresserad.

- Många som röstar på Sinn Féin har nog problem med IRA:s tidigare verksamhet. Men de IRA-kritiska ser aldrig det som hände i sitt sammanhang. Jag har alltid varit mot våld och terror. Men man kan inte bekämpa terrorism med terror, som Bush gör. Och hade inte IRA själva lagt ned vapnen i Nordirland hade ingenting förändrats. Den intressanta frågan är vad vi ska göra för att inte hamna där igen.

Måste inte Sinn Féin dra ett streck här och nu, säger jag, och göra upp med sitt förflutna om man vill bli en kraft att räkna med i politiken?

- Jo, naturligtvis…det finns några händelser som IRA måste klargöra sitt ansvar för. Men det gäller fler parter! Engelska underrättelsetjänsten var långt ifrån ”neutral”, utan tvärtom drivande bakom en del av det den protestantiska sidan gjorde. Även UVF måste erkänna vad de gjort. Ingen har rena händer. Vad vi skulle behöva här är en sanningskommission av sydafrikanskt snitt.

Irland genomgår sitt största ekonomiska uppsving någonsin, säger jag. Men hur är det med fördelningen av det nya välståndet? Har det något att göra med det ökade stödet för er?

- Det intressanta är att vi nästan inte har någon arbetslöshet alls, säger Forde. Men i den internationella statistiken ligger vi tvåa i västvärlden när det gäller inkomstskillnader.  Det är bara USA som har större klyftor mellan högavlönade och lågavlönade, och de ökar. Samtidigt stiger kostnaderna för boende astronomiskt, vanligt folk måste ta enorma lån. Vi är mitt i en fastighetsbubbla. En fjärdedel av den irländska ekonomin utgörs av byggsektorn.  Vad händer när bubblan spricker? 

 

Forde är inte ensam om den oron: den delas av fler, i helt andra politiska läger. William Tormey är i femtioårsåldern och redan en veteran i Dublins kommunpolitik: tidigare socialdemokrat sitter han nu i fullmäktige för landets näst största parti Fine Gael.

-Jag avskyr Sinn Féin, säger han med eftertryck. Som jag ser det har de inget att erbjuda vanliga, arbetande människor här i republiken: kanske har de ännu en roll att spela i norr, men inte här.

-En anledning till att IRA, och därmed Sinn Féin, har haft stöd i problemområden både i norr och här är helt enkelt att de utgjort en paramilitär poliskår, som hållit kriminella på plats genom att ha en sorts våldsmonopol.

- När det gäller ”nyfattigdomen” är den svår att diskutera. Vänstern vill överdriva antalet fattiga, högern förnekar att de finns. Men den relativa ojämlikheten i samhället ökar, och det är en följd av explosionen på fastighetsmarknaden. En ökad segregering leder snabbt till att en del ”står utanför”, det löser upp sociala sammanhang. Vad som händer är egentligen att man överför enorma summor från yngre till äldre grupper. Men ingen svälter.

   Tormey skjutsar mig (”Jag har alltid kört volvo – utmärkta bilar”) ut till den betongförort som fått ryktet om sig som Dublins problemområde, Ballymun. En gång

byggdes det som en symbol för framsteg, men förslummades snabbt. Sinn Féin är starka här, men även Tormey har många väljare.

   Stadsdelen ser ut som en krigszon. Sedan några år pågår en storsatsning från statens och kommunens sida: man river alla höghus, spränger in ny småhusbebyggelse, strävar efter att blanda olika socialgrupper. Vi kör runt, Tormey hälsar på väljare och pekar ut olika nybyggen. Förfall och byggarbetsplatser står sida vid sida. Härute är arbetslösheten ungefär 16 procent.

- Medelklassen tar väl över härute vad det lider, säger Tormey. Fastighetspriserna stiger och det är nära till stan.

 

På stadsdelens torg ligger det nybyggda Ballymun Plaza, ett större hotell som ännu ser malplacerat ut, med modern stålrör- och teakinredning i en strömlinjeformad bar, komplett med utkastare i kostym. Där möter jag Ray Corcoran, en annan av Sinn Féins nyvalda representanter i fullmäktige. Ray är runt fyrtio och har länge arbetat som ungdomsledare och socialarbetare i Ballymun: under hela vårt samtal hejar han på olika ungdomsgäng som drar förbi utanför panoramafönstren. Han arbetar två nätter veckan med uppsökande verksamhet på gatorna, och alla verkar känna honom.

- Det är märkligt, säger han. Man bygger ett stort modernt hotell mitt i förorten. Sedan anlägger man tre parkeringsplatser åt hela bygget. Vad skickar det ut för signaler?

   Corcoran talar gärna om för- och nackdelarna med det sociala experimentet Ballymun, där en statlig fond anslagit gott om pengar för renovering och nybyggen, men mycket litet har satsats på sociala sammanhang. Stadsdelen byggdes från början för 20 000 invånare, men när man är klar ska här rymmas nästan det dubbla.

- Nej, mitt intryck är att de fattigaste övergivits när ekonomin stack iväg, säger han. Och visst kan man förstå det ökade stödet för oss som ett slags proteströst. En del handlar om den  beundran många känner för Gerry Adams, arbetargrabben i armani som blivit världens mest kända politiker. Men folk är också besvikna på de traditionella partierna, som Labour, Fianna Fail och Fine Gael.

Corcoran hör till dem som är noga med att distansera sig från partiets tidigare historia.

- Irland borde vara ett enda land, men det är inte värt mer blod. Det finns inga militära vägar framåt. Kriget är slut.

- Det som hände Robert McCartney var fruktansvärt. Många inom partiet sade klart ifrån att de inte ville vara del av en rörelse där sådant kan hända. Alltfler började säga öppet att vi helt enkelt inte behöver IRA.

- Intresset för politik är över huvud taget stort just nu.  Och det finns ett stort vakuum på vänsterkanten: många unga människor söker sig till SF. Om det här landet har en politisk framtid så är det Sinn Féin som representerar den.

 

Man vill gärna tro personer som Corcoran, att det gamla är gammalt och att en ny pragmatisk politik tar terrorns plats. Mycket i dagens världspolitik hänger faktiskt på att det är möjligt. Samtidigt: bakom bilden av det gräsrotsförankrade, vänster-sosse-partiet Sinn Féin står listan med 1800 namn, mördade under trettio år av IRA-terrorism. Går det att se dessa båda bilder samtidigt? Jag klarar det inte.

   En av kvällarna i Dublin kommer jag i samspråk med en Sinn Féin-medlem på en pub: han ser att jag har partiets tidning An Phoblacht framför mig och vill prata. När han får höra att jag skriver för en svensk tidning ber han att få vara anonym, men visar sig kunna mycket om partiet. Han har varit med länge. Till sist ställer jag min fråga till honom: hur långt kan ni gå mot den politiska mitten, utan att tappa den hårda kärnan som varit med sedan IRA-tiden? Och hur stor är risken att de går sin väg, till avsöndrade terrorgrupper som ”Real IRA”, som sprängde bomben i Omagh 1998 och dödade 29 människor? eller INLA?

   Han tänker länge. Sedan säger han, med uppriktig oro: det är det som är själva frågan.