Publicerad i Vår Lösen nr 7-8 2000

 

 

…but hope and history won’t rhyme

U2: “Peace on Earth”

 

 

Om någon skulle få den sanslösa idén att utkora svensk litteraturs allra sämsta romansida skulle inledningen till Ernst Didrings roman MALM I lätt kamma hem förstapriset. När boken börjar är berättaren en fjälluggla  i Lapplands vildmark. Och tror ni inte att den fryser om fötterna. (Det borde den inte, ty fåglar har inga blodkärl där.) Det rör sig om naturromantik av billigaste sort, och visste jag inte bättre skulle jag sluta läsa.

 Men om man skulle försöka hitta den mest orättvist bortglömda svenska klassikern  skulle Ernst Didrings romansvit MALM I-III (1914-18)  även där komma bland de främsta. Ty när vi väl tappat bort ugglan börjar det hända saker. Människorna dyker upp. Järnvägen ska byggas.

     Att Didring (1868-1931) idag är så okänd stämmer till eftertanke. I ”Den svenska litteraturen” nämns han inte alls. Ändå var han under seklets första decennier en populär författare och dramatiker, och i flera omgångar en uppskattad ordförande för författarföreningen.

  Vad är det då som gör att just MALM vägrar ligga still i den litterära graven? För tjugu år sedan kom hela sviten i nyutgåva och bok för alla har nyligen gett ut del I, ”Männen som gjorde det”. Svaret är naturligtvis att helheten rymmer litterära kvaliteter som faktiskt överlever ett visst stilistiskt fumlande. Svitens tre delar omfattar bara sexhundra sidor, men är ett av de mest ambitiösa romanverk som skrivits på svenska.

   Vad det handlar om är inget mindre än moderniseringen av Sverige. Man kan hävda att det dräller av viktiga romaner som behandlar just den saken, men Didrings trilogi är närmast en urmodell för många av de svenska romaner som skrivs under 1900-talet, från Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan och Traktorn till Sara Lidmans och Kerstin Ekmans stora romansviter under sjuttio- och åttiotal..

 I första bandet av MALM skildrar Didring byggandet av stambanan till Kiruna: rallarnas liv och arbete, mötet med en för många svenskar faktiskt främmande natur. Del två, ”Bergets sång” berättar om det framväxande Kiruna. I den tredje delen, ”Spelarna”, byter han åter fokus: det handlar här om aktiespekulanten Valerius, som lever långt från den plats där arbetet skapar de ekonomiska värden han spelar med på Stockholmsbörsen. Följden blir, tycks Didring mena, ett fjäderlätt liv utan förankring någonstans. Valerius går till botten och blir inte människa igen förrän han som frivillig landsstormsman vaktar gränsen mot inbördeskrigets Finland.

    När MALM-sviten är som bäst är den lågmäld, enveten, hittar en ton lika omöjlig att ignorera som myggens vinande. Ögonblicket när rallaren ser upp genom svetten, ut över ett djupt främmande landskap som är Sverige. Solen svart på himlen.

I sina djärvaste ögonblick kastar han sådant som enkel psykologi och kronologiska sammanhang genom kupéfönstret. Romanerna består uteslutande av löst sammanfogade episoder, filmiskt hopklippta. De enskilda personerna intresserar honom inte på djupet, det är helheten som fascinerar: den överordnade berättelse som ingen av dem kan urskilja.

     Vad Didring lyckas fånga är bilden av den svenska historien som ett maskineri. I del II förekommer en historia som även P O Enquist varit och nosat på – nämligen berättelsen om de besvikna anarkister som efter storstrejken 1909 emigrerade till Brasilien, där flertalet av dem gick under. I romanens slut har anarkisten Lang återkommit till Kiruna från regnskogen, där så gott som hela hans familj gått under. Han söker sig upp till ”Berget”, gruvan, där alltsammans började. Ett av romansvitens starkaste ögonblick infaller när Lang står orörlig och betraktar det stora uppfordringsverket:

 

 Men två oerhörda drivhjul gick runt alldeles ljudlöst på var sin sida om något, som liknade stora tuggapparater och som rörde sig fram och tillbaka med ett svagt, vällustigt smackande. Knappt en darrning märktes, bara hjulens svindlande, tysta fart. De hade så brått, så brått. På sidan gungade en bred rem, och uppe i taket låg järntraverserna beredda.

   Lang ryste till. Det var det förfärligaste han sett.

 

 

Jag tror att scenen rymmer något som skulle kunna beskrivas som emblematiskt för den svenska 1900-talsromanen. Didring är, i politiskt hänseende, en framstegstroende modernist, även om hans romaner är alltigenom realistiska i sin stil.  Men vad Lang ser åt sin författare, som själv inte kan se det, är Maskinen i dess dubbelhet. Det som sönderdelar, skiljer åt, krossar. Som den skildras i  citatet är den en sort jättelik mun, ”tuggapparater” som ”smackar”. Den är en cyklop som slukar människor. Framstegets emblem och en människoslukare.

                      Det rör sig inte om någon enkel teknikkritik utan om en naken fascination inför nittonhundratalets emblem. Vad Lang ser är den svenska historien. ”Det var det förfärligaste han sett.”

 Under större delen av nittonhundratalet går en kungslinje genom den svenska romanen, för det mesta osynlig för sin samtid, som tar den för given, som en självklarhet. Iakttagelsen är kanske trivial – men Sveriges ingång i det moderna var brant. Roman efter roman sysselsätter sig med detta branta fall, och de romaner och sviter som erövrat en stark position bland de verkligt lästa verken har en familjelikhet, kan till och med se ut som varianter på en gemensam urberättelse. Tydligast tar den form i Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan, skandalsuccén från 1935 som idag är garanterat oläst. Jag känner igen under fyrtio som läst den. Det behövs knappast – intrigen finns där inom räckhåll ändå. Ung man och ung kvinna överger den döende landsbygden och drabbas av meningsförlust i staden, bygger nya liv, nya livsmönster, ny moral. Det tycks som om 1935 års American Psycho idag bara har ett rent etnologiskt intresse. Redan min egen åldersgrupp av författare och läsare avfärdar gärna den sortens romaner som en sort episk  grötlunk, been there, done that, seen it. Men samma urberättelse lever vidare in i nittonhundrasjuttio- och åttiotalens – och jag menar det verkligen – bästa romansviter, samma grundproblematik: det snabba ut-och-invändandet av stubblandet, snuslandet, lus-och-TBC-landet. Det är över nu. Jag skulle vilja påstå att Berättelsen upphörde runt 1980. Åtminstone som något sublimt omskakande.

                      Men mitt i alltsammans, i denna stabila litterära tradition, står där också Maskinen i dess olika former.

Man finner den i Sara Lidmans Regnspiran från 1958, där den lika outgrundligt mal människoliv:

 Men vad det dunkar och dånar! Bom-dom-bom-dom låter det hela tiden. Hela berget är som fullt av klockor. Nu är han vit så det sjår kringom öga hans. Han säger Hanna, säger han…Nej men… nu föll alla klockloden ner så det sa ett stort dunk…Nu vart det tyst…Han ligger och gapar och är tyst…

 

Maskinen möter vi åter i Lars Gustafssons dikt ”Eld- och luftmaskin” i diktsamlingen Ballongfararna från 1962:

…

Den heter också luftmaskin,

Och man kan företa uppstigningar,

Eller snarare en enda uppstigning,

Eftersom eldsluften, det heta ämnet,

Långsamt avkyles och fördunstar,

Medan maskinen från en given punkt,

Uppstiger till de höjder

 

Där de kommande vintrarna bildas.

Och därifrån finns ingen återvändo.

Dess verkningssätt med eld och luft

Tillåter också under korta perioder

Att avlägsna dagar upprepas:

Somrar före ditt namn och din oro.

Den arbetar långsamt under dova ljud.

 

-Låter den dig se?

Dess konstruktion tillåter inte att man ser.

 

 Det fanns på sjuttonhundratraleen ”Triewalds Eld- och Luft-Machin” i Dannemora gruva i Uppland gott och väl trettio år innan James Watt konstruerade sin variant, och det är den som spökar i Gustafssons dikt. Men det är också helt uppenbart att ”maskinen” i den här dikten är identisk med dikten själv. –”Låter den dig se?/ Dess konstruktion tillåter inte att man ser.”

                      Gustafssons dikt är, som litteraturen tidvis är, medveten om sin natur av maskin. I sina klarare ögonblick ser litteraturen hur den som maskineri arbetar i en annan baktakt än det stora maskineri som skymtar bakom den, utanför den, som firma Hegel &Marx, eftr. döpte till Historien. Historier med litet h står som vanligt mot Historien. Litteraturen skrivs alltid med små bokstäver. 

 

Det kan tyckas som om en berättelse, som under större delen av nittonhundratalet var fylld av energi, avstannat. ” Eftersom eldsluften, det heta ämnet,/ Långsamt avkyles och fördunstar”.   Men frånvaron av en stor Berättelse är inte detsamma som ett vakuum. Det beyder inte heller att man låter historien vara ifred.

 (Under de senaste decennierna har jag på ganska nära håll följt två sällsynt vitala litteraturklimat: det isländska och det irländska. De två örikena har under åttio- och nittiotalen varit platsen för var sin litterär ”boom” som ekat långt utanför de egna gränserna. De författare som kommit fram har egentligen inte haft så mycket gemensamt. Men på en punkt har de båda nytändningarna liknat varandra. De romaner som skrivits har varit sysselsatta med en smärtsam omprövning av det nära förflutna.

Det rör sig om romaner som är formellt och språkligt djärva - men som får en hel del av sin energi från att riva och slita i nationens skamhörn och blinda fläckar, från Reykjaviks glömda efterkrigsslum till den irländska katolska kyrkans tvångsadopteringar på femtiotalet. De är också med nödvändighet romaner och inte sociala reportage; de närmar sig avgrunden med tekniker som journalister eller historiker inte har tillgång till.

Man kan hävda att alla romaner med nödvändighet är historiska, eftersom de  med eller mot sin vilja skildrar ett särskilt ögonblick - även om det så var förra året. Alla nya romaner är också samtida, eftersom de ohjälpligt skrives här och nu. Att skilja mellan ”historisk roman” och ”samtidsskildring” är naturligtvis en tvist om påvens skägg. En eller två toppar?

  Men ser man på det irländska respektive det isländska, blir det klart att det här finns en särskild sorts litterär energi som jag, ärligt talat, inte ser särskilt mycket av i Sverige - ett Sverige som i övrigt präglats av ett rasande historieintresse och hårda debatter om det nyss förflutna – liksom av ett fåfängt hopp om den Stora Berättelsens återkomst.

Den hemska misstanken infinner sig att en alltför stor besatthet av den omedelbart igenkänneliga ”samtiden” skulle hindra oss att skriva de romaner som är mest relevanta för nuet.  Vad som fordras, vad som eventuellt saknas, är en fascination för Maskinen. En öppenhet för det förfärligaste man sett. (Och nu talar jag inte om mutilerade kvinnokroppar, som alltför ofta fått symbolisera Fasan, på trettiotalet såväl som i den del av det litterära åttiotalet ingen sörjer.)

 I ett nummer av Wired sommaren 95 trycktes ett samtal mellan författaren William Gibson och skulptören och regissören Robert Longo. Diskussionen kretsade kring deras arbete med den nyss färdigställda science fiction-filmen ”Johnny Mnemonic”. De pratar mest SF-estetik, men mot slutet börjar de tala om skrivande i allmänhet. Som Longo säger: ”I nästa projekt skulle vi lämna framtiden i fred, glömma den, och göra en stor film om staden i det förflutna, om New York på 1880-talet. Vi kunde bygga den på den bok vi båda läser just nu: ’Low Life’ av Luc Sante.”

Gibson svarar: ”jag läste att efter inbördeskriget kunde man gå in i vilket apotek som helst i New York och köpa ett gram kokain för fyra dollar – och få en liten flaska opium på köpet...det där är sidor av historien som målats över.” De båda herrarna går vidare till andra sidor av 1800-talets storstadsliv som man ”glömt”: självmordsbarerna dit folk gick för att dö. Sprithaken för tidningspojkar och barntiggare. Drogkrigen. Vad de diskuterar är inte bara en förnekad, förfluten misär, utan hur den låter sig skildras: att tillämpa sf-estetikens förmåga att skildra det man trodde sig känna som något främmande. Någonting i det förflutna framstår plötsligt som sublimt, fascinerande, för att inte säga oroande.

                      Hur det blev med deras nya projekt vet jag inte: ”Johnny Mnemonic” var tyvärr ingen lysande film. Men jag blev nyfiken på Luc Sante och hans bok, som jag beställde fram och läste. Den var omvälvande.

                      Sante är fotograf, född i Belgien, men sedan många år bosatt i New York. Hans intresse för den egna konstartens historia ledde honom till muséernas arkiv och en bortglömd skatt, bland annat foton den socialt engagerade, danskättade fotografen Jacob Riis. Det är en märklig och till hälften okänd sekelskiftesvärld man möter i Santes bok, ett New York som påminner om det antika Rom. En groteskt överbefolkad stad utan elektricitet, utan ordnad vattenförsörjning, där invånarna själva saknar all överblick över vilka slags liv som levs i staden. En värld där de fattiga bor på hustaken, ett separat slumsamhälle högt ovan gatorna där man kunde färdas miltals utan att komma ned i gatuplanet. Santes bok är fylld av polisfoton av olika brottsplatser, av skildringar från subkulturer som det gamla Chinatown, en kultur inuti kulturen med andra regler och andra kartor.

                      Över- och medelklassen ville göra sin stad till en avbild av hur man föreställde sig att livet levdes i Europas ”riktiga” storstäder: teatern och småningom filmen kunde låna miljöer och personer ur New Yorks ”breda lager”, men var i första hand intresserade av att lägga tillrätta, sudda ut och sentimentalisera. Det är denna korrigerade bild, som man möter den i tidens medier, som till sist blivit ”historien”. Av de tusentals familjer som bodde och levde sina liv under L-tågens upphöjda räls syns inte längre ett spår. Deras samhälle anas idag som fragment i den tidens populärkultur. Det är en helt annan värld än den man möter i romaner av Dos Passos och Scott Fitzgerald eller i New Yorkers spalter.

 

”Low Life” är på sätt och vis ett postumt socialreportage. Men den är något mer: den kan påminna om Benjamins Passagearbete. Det  förflutna vi trodde oss känna till framstår med ens som främmande territorium. Därför fascinerar boken en SF-författare som Gibson och en avantgardekonstnär som Longo. Den har en grym estetisk lockelse. Ivar Lo på syra.

Santes bok utkom 1991. Sedan dess verkar det ha börjat byggas en hel litterär genre kring denna sorts omläsning av historien, där allsköns oönskade fakta om det nära förflutna kryper fram ur hörnen. Några år senare utger E L Doctorow sin underliga roman The Waterworks (”Spökbussen”), i vilken han försöker iscensätta vad Sante dokumenterar: ett egendomligt sekelskiftes-New York, halvvägs till Hades, där de döda åker buss om natten och stadens inre öppnas mot ett stort mörker. Doctorows New York påminner en hel del om Fritz Langs Metropolis.

Men den författare som kommit närmast Sante, så nära att det ibland kan se ut som ett plagiat, är historikern och deckarförfattaren Caleb Carr. I två romaner har han ägnat sig åt en fiktiv gestaltning av Santes fakta. I centrum för berättelsen står en medveten anakronism: huvudpersonen Lazlo Kreisler, New Yorks första kriminolog, är en alltför tidig lärjunge till Dr Freud. I Carrs debut The Alienist (1995), liksom i uppföljaren Angel of Darkness (1997), är den estetiska drivkraften just att i romanform visa upp alla de miljöer  Sante åter framkallat. Trots att Carrs prosa kan bli omständlig följer man gärna hans långa beskrivningar av hustakens liv, av märkliga, socialistiska gangsters, av kokainlangning till barngäng och de subkulturer och liv som levs i den parallella men ”osynliga” staden. Även han åstadkommer samma spegling som i Langs Metropolis: den ”ljusa” över- och medelklassvärlden vet att dess förutsättning är det förträngda liv som är den ”egentliga” staden – en social verklighet som får en ytterligare spegling i Kreislers psykoanalys. Ambitionen att bygga ”den nya staden”, med dess monument, parker och vattentorn i slottsarkitektur, framstår som ett försök att leda blicken bort från stadens själva väsen.

 

Naturligtvis handlar böcker som dessa på botten om Framsteget, arton- och nittonhundratalens stora idé. Om Maskinen. Vi ser annat i det nyss förflutna, som så tryggt tycktes ha lagt sig tillrätta. Alla de sidor av en historisk verklighet som valdes bort visar sig plötsligt handla om oss själva. Där ryms en sublim och svårfixerad oro. Framtiden kan inte längre hänvisas till science fiction-genren: den ligger kanske bakom oss.