|
John
Rebus är i femtioårsåldern, ensamstående och med påtagliga
alkoholproblem. Han har inga
närmare vänner; en
dotter, en bror, som suttit i fängelse för langning,
några arbetskamrater, ett par haverade äktenskapliga försök.
Sina nätter brukar han tillbringa i vardagsrumsfåtöljen med en
whiskyflaska inom räckhåll. Han lever för sitt arbete som
polis, men även där har han stora svårigheter - under årens
lopp har han utvecklats till Edinburghs våldsrotels svarta får.
Han är noga med sin klädsel och odlar ett fanatiskt intresse för
rockmusik. Och framförallt är han huvudperson i hittills elva
romaner av den skotske författaren Ian Rankin.
Romansviten
om Rebus har blivit ett ofrånkomligt inslag i
deckarläsarens standardbibliotek, vid sidan av liknande
serier av Patricia Highsmith eller Ruth Rendell. Men frågan är
om inte Rankins romaner, på samma sätt som James Ellroys Los
Angeles-svit i skiftet mellan åttio- och nittiotal, håller på
att förändra deckargenrens föutsättningar.
Seriens
första del, ”Knots and crosses” från 1987 är dock inte påfallande
orginell. Den skrevs när Rankin själv var tjugosex – medan
huvudpersonen John Rebus är
en lätt förbittrad man i fyrtioårsåldern, frånskild och redan
på kant med tillvaron. Intrigen har en del krystade drag, men på
det hela taget är det en hyfsad debut i deckargenren. Ett tecken
på att Rankin ännu inte hittat fram till sin huvudperson är hur
taffligt han använder det musikaliska elementet. Rebus är medelålders,
alltså lyssnar han på jazz. ”När han kom hem lade han på en
skiva med god saxofonmusik.”
Jämför
med hur musiken används i en senare roman, ”Den hängande trädgården”,
från 1998, när Rebus konfronterar Edinburghs nye gangsterkung,
Thomas Telford:
”Glansiga,
spetsiga stövlar. Åtsittande svarta jeans. Vit polotröja. Omgärdad
av inställsamma hovmän. Steely
Dan: ’Kid Charlemagne’. Rebus sällade sig till de
stirrande åskådarna.”
Referensen
till sjuttiotalslåten kommer helt oförmedlat, som en hänvisning
till ett soundtrack man borde finna på en cd-skiva på bokpärmen.
Den
sortens anspelningar blir allt tätare ju längre fram i
romansviten man kommer, plötsliga inskott av en musik som inte
finns i texten, men väl i läsarens huvud. ”Populärmusiken”
genomsyrar Rebus-romanerna: genombrottromanen ”Svarta sinnen”
från 1997 heter i original ”Black & Blue”, en av många hänvisningar
till Stones. När Rankin döper en senare bok till ”Dead
Souls” (1999) går tankarna först till Gogol. Men Rankin syftar
på låten av Joy Division, som talande nog är hans eget
favoritband. ”Hanging Garden” är en Cure-låt. John Rebus själv
däremot är och förblir en Stones-man.
I
förlagsreklamen understryker man helst att Rankin var medlem av
det havererade punkbandet ”dancing pigs”, liksom att han några
år var redaktör för tidskriften Hi-Fi Review. Rankin själv
talar dock gärna om sin bakgrund som doktorand i
litteraturvetenskap: när han gav ut sin första roman var han
mitt uppe i en avhandling om den skotska författarinnan Muriel
Spark. Huvudpersonens förnamn John hämtade han från
sjuttiotalsfilmen ”Shaft” – medan valet av efternamn var mer
skruvat:
”Jag
kom på det när jag var pretentiös doktorand som läst massor om
semiotik och dekonstruktion, och tänkte att eftersom
kriminalromanen spelade ett spel med läsaren så borde jag göra
det i än högre grad – ge honom en gåta till namn. Nu tycker
jag bara det är dumt.”
En
annan utgångspunkt var Umberto Ecos essä om Ian Fleming. Men de
första romanerna i serien tyngs knappast ned av teoretiska överväganden:
doktoranden Rankin syns inte till. Det är inte heller särskilt märkvärdiga
böcker. Annat än i sin speciella politiska paranoia.
Det
är förstås stapelvara i deckargenren: en komplott bland samhällets
makthavare och en ensamvarg till detektiv som gräver på bortom
allt sunt förnuft. Men med tiden utvecklar Rebusromanerna en
annan frenesi och en annan sakkunskap än genomsnittsdeckaren.
Rankin brukar själv återkomma till att han i första hand är
ute efter ”Skottland” som ett själstillstånd, ett knippe
ideologiska och psykologiska förutsättningar. Han kan tala om
kalvinismen, ett protestantiskt skuld- och pliktkomplex, något
som präglar inte minst John Rebus själv. I de svartaste
romanerna är ”Skottland” ett feodalt samhälle där den
yttersta makten innehas hos en av den – brittiska –
drottningen utnämnd ”Scottish Office permanent Secretary”. Sådan
är handlingen i t ex ”Let it Bleed” (1995; ständigt dessa
Stones), där Rebus hamnar mitt i ett försök till statlig
penningtvätt – IT-branschen i Skottland har grundats på lögner
och bedrägerier, men får inte ifrågasättas när den verkligen
börjar generera arbetstillfällen.
Rankin kartlägger del efter del av det skotska samhället,
från oljeboomen (”Black & Blue”, 1997) till det nya
skotska parlamentet i den senaste romanen, ”Set in Darkness”
(2000) – där man vid renoveringen av parlamentsbyggnaden
naturligtvis finner ett gammalt lik i själva grunden.
Men
längs vägen har berättelsens förutsättningar ändrats, något
som också signaleras genom att pocketutgåvornas ryggar går från
vita till svarta. Rankin har kort beskrivit förändringen som att
”realismen blivit mindre viktig”.
Ett
uttryck för detta är fascinationen för ”staden under
staden”. Redan i ”Mortal Causes” spelar Mary King’s Close
en viss roll. En ”close” är en gata som begravts under staden
men som ännu finns kvar – i Edinburgh täcktes flera gator över
i samband med en pestepidemi på 1600-talet. Detta till trots
fortsatte de att vara bebodda, kompletta med affärer och
hantverkare, ända in på artonhundratalet. Bilden av denna andra
stad, närvarande men osynlig, blir ett återkommande inslag i
Rebus-böckerna. Ett annat är det om Deacon Brodie.
Brodie
levde vid sjuttonhundratalets slut och var en
respekterad kyrkans man; bland hans reformer fanns införandet av hägningar från moderna galgar. Men
Brodie var också en dubbelnatur och bigamist som nattetid ägnade
sig åt misshandel och stöld och som slutade sitt liv i sin egen
galge. Brodie var inspirationskällan bakom Robert Louis Stevensons
”Dr Jekyll & Mr Hyde”. Och Stevenson tonar mer och mer
fram som Rankins egentliga litterära motspelare.
Dubbelgångartemat,
den kluvna personligheten, blir allt tydligare i seriens svarta
del, där Rebus antites och tvilling är gangsterledaren Big Ger
Cafferty, stadens inofficiella makthavare. Han behöver Rebus och
Rebus honom. Förhållandet dem emellan blir alltmer symbiotiskt:
försvinner en av dem ruckas en nödvändig balans. Insikten om
Edinburghs ”sanna” natur är för Cafferty grunden för hans
livsåskådning och verksamhet:
”Känner
du till historien om Gamla stan? Anledningen till gatorna är så
branta och smala är att det finns en uråldrig orm begravd under
den.’ Han väntade på att Rebus skulle fatta poängen: bestämde
sig så för att själv leverera den. ’Finns plats för mer än
en orm därnere.’”
(Ur
”Set in Darkness”)
/Vad
som också skildras som alltmer underminerat och dubbelt är John
Rebus egen personlighet. I ”Den hängande trädgården” får
Rebus i uppdrag att undersöka misstanken om att
universitetsdocenten Jakob Lintz i själva verket är den
efterlyste SS-mannen Josef Linsztek. Undersökningen utvecklas
till en psykologisk katt-och-råtta-lek dem emellan: ”han mindes
något Linz en gång sagt: när vi slutar tro på Gud, börjar vi
inte plötsligt tro på ’ingenting’….vi tror på vad som
helst.” Liknande grubblerier ansätter honom i ”Dead Souls”:
”Hur kunde han förklara vad han just höll på att förstå:
att det förflutna formar nuet, att den fria vilja var en ren
fantasi, att en makt man kan kalla ödet eller Gud bestämmer
vilka vägar vi kommer att följa?”
Eller som massmördaren Oakes skriker åt honom övre en
morgontom gata, efter att först ironiskt ha liknat honom vid
privatdeckaren Sam Spade:
”’När
de kommer hem har de glömt alltsammans. Det blir nåt att dricka
från kylen och Jerry Springer på TV. Det är så nuförtiden,
Rebus. Ingen bryr sig.’
’Ingen
utom jag.’
’Ingen
utom du. Har du funderat på varför?… därför att du är en jävla
dinosaurie.’”
(”Dead
Souls”)
De
gamla vanliga nihilismerna, kan man tycka. Men i seriens senare böcker
pågår ett intrikat spel kring vad man måste kalla för Rebus själ.
Det finns ingen ”sanning”, men väl ett mönster, en karta som
bara han själv förmår urskilja.
I
många avseenden är Rebus en Sam Spade, en rollfigur som följer
deckargenrens machismo-regler. Men hans porträtt blir alltmer mångtydigt,
gränsen mellan honom och staden, mellan honom och Cafferty, allt
svårare att urskilja. Det som ser ut som hårdhet, okänslighet
och dinosauriehud visar sig vara det rakt motsatta: en oförmåga
att skydda sig från intryck, ett psyke ständigt på väg att överlastas
av en inlevelseförmåga stark nog att göra det egna jagets gränser
otydliga. Det är här musiken kommer in. De ständiga
referenserna till populärmusik är de sista resterna av en
gemensam referensram. Något vi ”alla” hör och kan relatera
till. Rock som modern liturgi.
Över
ett annat Edinburgh än det existerande hänger en järngrå
kalvinistisk himmel. I Rankins romaner är staden i första hand
skådeplats för en ännu äldre berättelse än den om Jekyll och
Hyde: det medeltida Spelet om Envar.
|