Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 02.04.03

Carl Jonas Love Almqvists "Drottningens juvelsmycke" (1834) inleds med den märkliga berättelsen om "Fröknarna på Ribbingeholm". Två systrar som lever ensamma på övervåningen av en herrgård och lider av en egendomlig själsrubbning. Den ena är försjunken i ett katatoniskt tillstånd, och vårdas av den andra.

Efter en tid byter de plats; den friska glider bort i mörker och den nyss onåbara systern kvicknar långsamt till. Som om det bara fanns en själ för deras båda kroppar att dela på.

Hela "Drottningens juvelsmycke" kan läsas som en katalog över olika inslag ur tidens populärlitteratur, insatta i en stor romanmaskin; här finns allt från lönnmord, smygande i mörka gångar, läskiga robotdockor, galna prinsar.

Så jag blir inte särskilt förvånad när jag finner berättelsen om de båda syskonen som själsligen byter plats i en helt annan berättelse: nämligen Aurora Ljungstedts "Harolds skugga" från 1861, nyutgiven av det lilla pigga förlaget Aleph i dubbelvolymen "Två sällsamma berättelser".

En ung jägare stöter hela tiden på den mystiske men, förstår man, adlige Harold ute i Tivedens skogar, långt bortom världens vimmel. Harold ruvar på ett flertal hemligheter; så tycks han nattetid ge sig ut på långa vandringar i ett själlöst tillstånd. Jägaren blir alltmer fascinerad av den äldre mannens underliga beteende och bestämmer sig för att gå till botten med det, möjligen därför att han blivit förälskad i Harolds vackra styvdotter.

En mörk natt bryter hela helvetet löst: styvdotterns far kommer för att röva henne tillbaka, jägaren ger sig ut i natten för att försvara henne, två olika Harold uppenbarar sig och den ene blir skjuten. Det blir litet mycket att hålla ordning på. Men allt klarnar.

De båda Harold är förstås tvillingar; den ene svårt utvecklingsstörd, den andre bunden till sin bror med ett telepatiskt band. Så fort den språklöse Harold vaknar somnar den talande in. En sådan hemlighet gör att man bosätter sig i ett torp i skogen: det är berättelsens förutsättning. Men när den stumme Harold är död står det den "friske" fritt att gifta sig med styvdottern - mitt framför ögonen på den svartsjuke jägaren (ett incestuöst inslag som går igen i många av Ljungstedts berättelser). Det låter krystat, men är faktiskt spännande och välskrivet.

Aurora Ljungstedt (1821-1908) var, under pseudonymen Claude Gerard, en mycket populär författare. Hon hör till de en gång stora namn som suddats ut ur litteraturhistorien, förmodligen på grund av att hennes genre, skräckromanen, med tiden kom att stå så lågt i kurs. Men när hennes samlade verk 1882 utgavs i nio band sålde Bonniers snart slut på hela upplagan.

Sedan försvinner hon in i glömskan. I "Den svenska litteraturen" existerar hon inte. (På senare tid har dock såväl Lars Wendelius som Yvonne Leffler skrivit om henne i akademiska sammanhang.)

Ändå representerar hon ett viktigt, och relativt utsuddat, spår i svensk romanhistoria. Den fantastiska berättelsen, med rötterna i romantiken, är flitigt representerad i den svenska artonhundratalsprosan och utövar stort inflytande över olika men viktiga författarskap: Almqvist, Emilie Flygare-Carlén, Viktor Rydberg (som 1848 debuterar med följetongen "Vampyren"), August Blanche och fram till Selma Lagerlöf. Genren kan ibland framstå som den svenska romanens skelett i garderoben eller galna kvinna på vinden. Ibland löper det åter upp i öppen dager, som till exempel i P O Enquists "Magnetisörens femte vinter".

En förfader till Enquists magnetisör Meisner hittar vi också hos Aurora Ljungstedt, i kortromanen "En gubbes minnen" från 1861 (även den i "Två sällsamma berättelser"). Här heter den underlige magnetisören Testa och dyker upp vid ett gods i Östergötland, där han konspirerar med husfrun; han skall se till att hon får ärva sin åldrige make och som betalning få äkta den oskyldiga flickan Malin, som huvudpersonen och berättaren naturligtvis älskar. Testa sätter i gång ett avancerat tjuv- och rackarspel: han "magnetiserar" den döende godsägaren i ett tillstånd mitt mellan liv och död, som hos Poes Waldemar, till dess testamentet kunnat skrivas om. Även Malin fås under hypnos att tro sig älska Testa, men tynar bort under hans behandling.

Skräckromanens höjdpunkt infinner sig dock när Testa ifrågasätts av ingen mindre än en ung Axel von Fersen som råkat titta in; Testa hämnas genom att i en vision visa von Fersen hur han skall dö ett decennium senare, söndersliten av en ilsken folkmassa. Efter denna bedrift river Testa av Marseljäsen på gitarr, så att man inte ska behöva tvivla på hans omstörtande ondska. Det är lite som om Christopher Lees Dracula plötsligt börjat vissla Internationalen.

Just detta med Marseljäsen är intressant. Det står klart i flera Ljungstedtberättelser att det sublimt skrämmande och "övernaturliga" ytterst är socialt till sin natur. Som i "En gubbes minnen" där omstörtaren inte bara underminerar godsets sociala ordning, utan även ger makten till frun i huset. Så också i "Harolds skugga", där berättaren först får syn på den onde fadern till Harolds styvdotter när denne sitter på fångkärran, på väg att transporteras till fästningen. Här lyser texten upp i färgstark detaljrikedom; man får sig en noggrann skildring inte bara av tidens fångväsende utan också av "brottslingens fysionomi". Att Ljungstedt vet mycket om saken är naturligt, då hon var gift med chefen för dåvarande Fångvårdsstyrelsen.

Men hennes intresse är långtifrån bara dokumentaristiskt: i så gott som alla berättelser jag läst framträder en djupt konservativ författare, som skildrar en värld som skulle vara perfekt balanserad och harmonisk - om det inte vore för Den andre (brottslingen, den utvecklingsstörde, den utländske magnetisören) som nästlar sig in och sätter allt i gungning. Vare sig berättelsen slutar lyckligt eller tragiskt bygger utgången alltid på att detta främmande element avlägsnats.

Hennes prosa är dock aldrig någon sorts exempelsamling: hela sjok av märkligt detaljerade beskrivningar, av människor, natur, irrfärder i mörker och nattliga vandringar i herrgårdarnas labyrinter står kvar i minnet som prosalyrik i egen rätt, utanför intrigens stränga schema. Underligt bara att hennes författarskap, och hela den (skräck)romantiska genre som hon var en ledande representant för, kom att bli till Den hemske andre som tvunget skulle trängas ut för att den svenska litteraturhistoriens ekvation skulle gå ihop.

Aurora Ljungstedt

Två sällsamma berättelser. Efterord: Rickard Berghorn

Aleph, 2002

Lars Wendelius: Pengar, brott och andeväsen. En studie i Aurora Ljungstedts författarskap

Uppsala universitet, 1985

Yvonne Leffler: I skräckens lustgård

Göteborgs universitet, 1991