Tidigare
publicerad i Dagens Nyheter den 5 .5 2003
På sidan 66 i statsvetaren Sune
Perssons nya bok om Bernadottes vita bussar, "Vi åker till
Sverige", dyker det upp ett namn jag känner igen: "Leif
Wolfberg". Här är han en av de tre (3) norska judar som räddas
till Sverige av Folke Bernadottes rödakorsexpedition i
mars-april 1945. Jag har sett hans namn förut.
Leif, egentligen Leiba, Wolfberg dök upp i värmländska
Järnskog våren 1941 och sökte asyl i Sverige. Saken
komplicerades av att han inte var norsk medborgare utan
"statslös jude". Svenska myndigheter, ytterst UD, beslutade
att Wolfberg skulle utvisas till det ockuperade Norge. Där kom
han att i likhet med många andra norska judar deporteras till
Tyskland. Han överlevde tolv olika fängelser och fyra
koncentrationsläger innan han fyra år efter sitt förra besök
åter hamnade i Sverige.
Av denna besvärliga förhistoria står inget i Sune Perssons
bok, som har ambitionen av att vara en heltäckande skildring
av den räddningsinsats som svenska Röda korset drog i gång i
krigets slutskede, uppmuntrat av den norska exilregeringen och
svenska UD. Jag tror dock att berättelsen om musikern Wolfberg
är central då det gäller att förstå och bedöma Sveriges roll i
förhållandet till Förintelsen. Ned i minsta detalj faller den
historien sönder i två oförenliga delar. Försöken att hålla
ihop dem är dömda att misslyckas.
Vita buss-expeditionen, liksom Wallenberggruppens heroiska
insatser i Budapest, har ofta varit vad som lagts i vågskålen
till Sveriges fördel. I den andra brukar man hitta
transiteringarna, leveranserna av malm - samt inte minst den
j-stämpel som judars pass försågs med på anmodan av de
neutrala länderna Sverige och Schweiz.
Det senaste decenniet har frågan om Sveriges moraliska skuld,
alternativt goda insatser, vridits fram och tillbaka i den
offentliga debatten, som ett uttryck för hur andra
världskriget och inte minst Förintelsen plötsligt tycks mer
samtida. Efter kalla krigets slut har ett antal arkiv öppnats
- och det har brådskat att bevara äldres krigserfarenheter.
Resultatet har blivit en svit av intressant forskning, med
Steven Kobliks "Om vi teg skulle stenarna ropa" (1987) och
Paul Levines avhandling "From Indifference to activism" (1996)
som minnesvärda exempel.
Bosse Lindqvists radiodokumentär "Ta judarna sist", som
handlade om Vita bussarna, rörde 1998 upp en stormig debatt.
Då anklagade Sune Persson Lindqvist för "desinformation" -
inte minst därför att Lindqvist citerat ur en not Bernadotte
gjort vid ett möte med SS, då han antecknat orden "ta judarna
sist". Om det syftade på Bernadottes egen inställning eller på
vad som lät sig åstadkommas i direkta förhandlingar med SS får
vi nog aldrig veta. Men av totalt 15 000 krigsfångar som
räddades över till Sverige går ungefär 4 000 att klassificera
som "judar". Bernadottes främsta uppgift var att föra hem så
många nordiska medborgare som möjligt, oberoende av
"judiskhet". Dock hade tyskarna sorterat fångarna efter "ras",
vilket försvårade arbetet. Sune Persson menade dock att
Lindqvist försökte "smutskasta Folke Bernadotte". (GP 28/5
-98).
När Folke Schimanski i SvD (2/2) recenserade Sune Perssons bok
utlöstes nästa debatt. Persson klandrade Schimanski för
"illvilja mot Folke Bernadotte". Bosse Lindqvist anklagade
Persson för att måla upp "en förskönande och förenklande bild
av vita bussarna och Folke Bernadottes insatser" (SvD 11/3).
Tonläget skärps för varje ny debattvända: som om tolkningen av
Sveriges agerande blir allt känsligare. Men det är ungefär
samma namn och sakuppgifter som upprepas: vad som får
debattknivarna att gå är själva värderingen av "Sveriges"
insatser. Styrdes myndigheternas agerande av altruism eller
dold antisemitism? Men vad som framträder ur materialet är
bilden av en nation kluven ända ned i fotknölarna. Det finns
en "svensk" hållning till "judefrågan" och det som
kännetecknar den är att den i det längsta är dubbel.
En av de intressantaste upplysningarna i Paul Levines
banbrytande avhandling handlar om den helomvändning som sker
inom svenska UD under 1942. En kärna av tjänstemän, med
utrikesrådet Gösta Engzell i spetsen, går från en likgiltig
attityd till att med allt större energi försöka rädda judar
till Sverige. (Klädsamt nog innan östfronten kollapsat vid
Stalingrad.)
Alarmklockan var den inledda deportationen av norska judar.
Från denna nyorientering strålar ut aktioner som Röda korsets
Vita buss-expedition och Raoul Wallenbergs frenetiska
verksamhet i Budapest.
Som i alla realpolitiska skeenden finns många motiv under det
som sker.
Naturligtvis ligger det i Sveriges intresse att från och med
1943 distansera sig från Nazi-Tyskland. Samtidigt finns här
bevis för en ambition att "gå den extra milen". Det betyder
inte att klyvnaden försvinner. Ända in i rödakorsexpeditionens
praktik finns en sådan dubbelhet. Men i debatten ska det ena
eller det andra synsättet slås fast.
Perssons bok är utan tvekan en imponerande dossier över fakta
i målet, men mycket svår att orientera sig i - dispositionen
är inte glasklar och register saknas. (En del är extra svårt
att förstå, som till exempel att en sagesperson, Wanda Heger,
ibland heter just så och på andra ställen Wanda Hjort - liksom
att det bara under hennes ena namn är klart att hon är dotter
till en av grundarna till Norges nazistparti.) Fram träder
ändå en bild av ett kattrakande kring människoliv och ett
sammelsurium av olika bevekelsegrunder hos olika aktörer, som
alla säger sig agera av "humanitära skäl". Så till exempel hos
Walter Schellenberg, chef för tyska underrättelsetjänsten, som
tycks byta sida och hjälpa Bernadotte-expeditionen att rädda
så många som möjligt, judar eller ej. Som tack för detta låter
Bernadotte honom söka skydd i Sverige efter krigsslutet, och
har också det möjligen dåliga omdömet att vittna till
Schellenbergs fördel vid Nürnbergprocesserna. (Bernadotte såg
det nog som ett drag av renhårig lojalitet att återgälda
tjänsten.)
Vad gör man då med ett öde som Leiba Wolfbergs? Hur skrivs det
in i bilden av "Sverige"? Historien om honom hittar man hos
den norske historikern Tor Arne Barstad, i antologin
"Broderfolk i Ufredstid" (1991) - där Barstad tecknar en bild
av ett Sverige kluvet längs varje ledd i en protysk, inte så
lite antisemitisk del, och en antinazistiskt humanistisk.
Enligt Brastad går denna klyvnad till exempel rakt igenom
"C-byrån", den svenska underrättelsetjänstens allra heligaste.
Det är en mycket trovärdig tolkning.
Ända in i vita buss-expeditionen går också den kluvenhet som
gör "Sveriges" roll så svår att bedöma. I Historielärarnas
förenings årsbok 2002 lägger historikern Ingrid Lomfors en
viktig pusselbit till bilden när hon går igenom ett av
villkoren för att expeditionen alls skulle bli möjlig. För att
få flytta nordiska fångar till lägret Neuengamme nära danska
gränsen går svenskarna med på att utföra en motprestation. Man
evakuerar fångar till andra läger. Och plötsligt är de vita
bussarna en del av det sönderfallande Nazi-Tysklands
transportapparat.
Chockade svenska chaufförer ser syner de aldrig kommer att
glömma, sjuka människor släpas in i bussar försedda med
rödakorsemblemet och fraktas i väg till en säker död.
Svenskarna får vid framkomsten till läger som Braunschweig
hjälpa till att bära döda ur bussarna och lägga dem i likhögar.
Det är priset de får betala för att hjälpa "de sina".
Om sådant kan man inte moralisera. Men ett skärande exempel på
hur omöjligt det är att sätta ett enhetligt moraliskt betyg på
den "svenska hållningen", åt det ena eller andra hållet, ger
berättelsen om den polske juden Benjamin Jacobs. I Lindqvists
dokumentär berättade han en fullkomligt hjärtskärande
historia, som han också upprepat i sitt manuskript "The
dentist of Auschwitz": han hade av en "sympatisk" SS-officer
fått rådet att säga sig vara fransman och på så sätt få följa
med den svenska expedition som via Lübeck skulle återvända
till Sverige. Jacobs kommer så långt som till hamnen, där de
båda skeppen "Magdalena" och "Lillie Mathiesen" väntar, innan
bluffen avslöjas. Trots vädjanden till en svensk
rödakorstjänsteman (som han tror vara Bernadotte) skickas han
och hans bror tillbaka till tysk fångenskap. Persson avvisar
Jacobs uppgifter; Lindqvist fäster tilltro till dem.
Det finns en annan berättelse om samma dag och samma plats. I
sin överlevarmemoar "Dömd till livet" (1996) berättar före
detta Birkenaufången Leo Klüger om sina erfarenheter. Den bil
som fraktar honom och hans medfångar får motorhaveri mitt på
Autobahn. Gruppen av judar blir stående på grässträngen i
vägens mitt och undrar när de soldater som färdas i motsatt
riktning skall börja skjuta prick på dem. Småningom plockas de
upp av en vitmålad lastbil, likadan som den Jacobs beskriver,
körs till hamnen och förs utan frågor om nationalitet ombord
på det svenska rödakorsfartyget "Lillie Mathiesen". Medan de
får paket med "choklad, kex, margarin, leverpastej och annat
gott" förs Max Jacobs till ett fångskepp där han nästan
omkommer när britterna bombar hamnen några dagar senare. Samma
dag, två män med samma bakgrund, helt olika bemötande.
Klyvnaden går rakt igenom alla berättelser.
Något enhetligt "Sverige" existerar inte ur lastbilsflakens
perspektiv. Bara människor som gör sitt bästa eller sämsta.
Sune
Persson "Vi åker till Sverige" - De vita bussarna 1945.
Fischer & Co 2003.
Max Jacobs text
finns på:
http://www.nizkor.org/features/dentist/
