Tidigare
publicerad i Dagens Nyheter 10 juni 2006
I mars 1921 skriver
Arbetets socialdemokratiske chefredaktör Arthur Engberg en
ledare som småningom kommer att bli ökänd. Den trycks på
första sidan under rubriken "Judarna" och går ganska rakt
på sak i sitt ärende:
"I sin erövring av världen har
judendomen fullföljt en målmedveten raspolitik. Man har
detacherat vissa element att beblanda sig med andra
nationaliteter och skapa dessa semitiska blandningstyper,
som alltmer inpyra den nationella folkstocken... man har
systematiskt underminerat de övriga raserna. Det ligger i
denna expansion judendomens hela kynne att vara
cell-byggare, att fräta sönder, inifrån uppluckra och
förbränna."
Man skulle kunna fortsätta att dra fram fler obehagliga
citat ur denna och andra artiklar av Engberg, citat som i
dag cirkulerar på nazistiska sajter som Radio Islam. Men
första gången jag själv läste något om Engberg var det om
hans roll som ecklesiastikminister i
koalitionsregeringen vid trettiotalets slut - då han
uppvisade verklig avsky för nazismen och dess
judeförföljelser. Hans tidigare, antisemitiska utfall
läste jag först senare om i Håkan Blomqvists utmärkta bok
"Socialdemokrat och antisemit?" (2001). Blomqvist hade
slagits av det motsägelsefulla i Engbergs olika uttalanden
och beslutat sig för att gå till botten med saken.
Nu återkommer Håkan Blomqvist
med en omfångsrik avhandling på 550 sidor, med den
myndiga titeln "Nation, ras och civilisation i svensk
arbetarrörelse före nazismen", där ämnet är betydligt
bredare: fanns det en antisemitisk, rasistisk ådra inom
tidig svensk arbetarrörelse?
Jag har i min ägo en annan obehaglig skrift från ungefär
samma period som Engbergs utfall i Arbetet, nämligen Allan
Vougts broschyr "Rasbiologi och socialism" (1925), där
Vougt hävdar att rasbiologin, tidens modevetenskap,
faktiskt går att förena med socialism och inte bara
bekräftar en konservativ världsbild. Och precis som
Engberg är Vougt en av dem som i flera riksdagsdebatter
under ett mörknande trettiotal uttalar sig med skärpa mot
snål flyktingpolitik och rasism i bemötandet av de judar
som efter kristallnatten vill söka skydd i Sverige. Bilden
går inte heller här ihop.
Att läsa Blomqvists
avhandling är som att se en jättelik industrimagnet i
arbete: den sveper över den tidiga svenska socialismens
historia och överallt där den finner obehagliga
formuleringar om "judar" eller "semiter" drar den upp dem
ur textmassorna. Resultatet har blivit en minutiös
kartläggning av hur debatten om antisemitismen fördes inom
arbetarrörelsens olika grenar. Det är också avhandlingens
största problem: den bildar ett sådant berg av empiri att
det blir svårt att se mönster. Den slutar också litet
tvärt redan 1930. Men Blomqvist gör många intressanta
fynd.
Blomqvist arbetar med ett klargörande begrepp som han
konstruerar utifrån postkolonial debatt: han talar om
"socialistisk vithet". Just i förhållandet till de
koloniserade präglas den tidiga socialismen av samma
dubbelhet, eller bristning, som upplysningsprojektet
självt. Ett argument som biter i den samtida debatten
under sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal är
nämligen utpekandet av arbetaren som nationens - eller
"folkstammens" - sanne representant; kanske rent av en
bättre sådan än många ur överklassen. I Sverige blir
"vitheten" inte en kungsfråga, men argumentet används,
till exempel av Vougt i hans broschyr: är det inte så att
kapitalismen hindrar goda svenska arvsanlag från att
föröka sig?
Även en humanist som senare
ministern och folkbildaren Rickard Sandler kan under
tiotalet tala om behovet av en "sund raskultur". Och Zäta
Höglund begår nog sin värsta text när han i
folkbildningstidningen Fram år 1906 skriver: "Här
nedläggas stora kostnader på att hålla idioter och
vanskapta vid lif, och årslånga mödor offras på att till
exempel lära dem hjälpligt tala eller teckna; under tiden
gå tusentals friska barn under i brist på näring eller
uppfostran. Men förmodligen känner sig öfverklassen mest
släkt med de förra."
Flera historiker har tidigare sett det allt starkare
inslaget av nationalism i socialdemokratin som något som
följer på turerna kring första världskrigets utbrott och
kollapsen av den internationella solidariteten, då
arbetarparti efter arbetarparti förklarade sin lojalitet
mot den egna regeringen. Det där stämmer inte helt, menar
Blomqvist: nationalism och internationalism lever länge
parallellt inom tidig socialism. Men i takt med att
nationalismen blir en allt starkare kraft måste
arbetarrörelsen också förhålla sig till den. Begrepp som
till exempel "folkhem" blir föremål för en dragkamp om vem
som skall få fylla dem med sitt innehåll. Kring ordet
"ras" står en sådan strid under nittonhundratalets första
decennier.
Att det existerade en bred
folklig antisemitism i Sverige visade till exempel Lars M
Andersson i sin "En jude är en jude är en jude" (2000).
Antisemitismen var enligt Andersson "hegemonisk", den
genomsyrade alla samhällsklasser och var så vardaglig att
den togs för given. Blomqvist instämmer i bedömningen, men
modifierar samtidigt bilden. Försök att verkligen lansera
antisemitiska folkliga rörelser, som August Skarin gjorde
med tidningen Den svenske arbetaren 1889, faller på
hälleberget. Det fanns ingen grogrund för en sådan "varm",
organiserad antisemitism i de breda lagren.
Det är från sekelskiftet och fram till 1927, ganska exakt,
som ett öppet antisemitiskt stråk blir synligt inom svensk
socialdemokrati. Nyckelpersonen är här Bengt Lidforss,
stridbar botanikprofessor och Strindbergs vapendragare.
Som intellektuell med starka band till tysk debatt fångar
han upp vad som rör sig i det europeiska tänkandet, och är
också styrd av botanikens tankemodeller.
Han talar med värme om
antisemitismens banerförare Chamberlain och Gobineau. För
Lidforss, som visserligen starkt tar avstånd från pogromer
och förföljelse, är dock tanken om alla människors lika
värde en överspelad dogm. Nationen är en organism, och han
upprörs över hur goda arvsanlag förstörs av kapitalismen,
som inte drar sig för rasblandning för snöd vinnings
skull.
Lidforss dör redan 1913, men Engberg går vidare i hans
spår och försöker "socialisera" inte bara en allt starkare
nationalism utan även de rastankar som blir alltmer
tongivande i den allmänna debatten, i Sverige såväl som
internationellt. I Mattias Tydéns grundliga avhandling om
steriliseringspolitiken, "Från politik till praktik"
(2002), kan man till exempel se vilken stark konsensus
från olika politiska håll som till en början råder kring
inrättandet av Rasbiologiska institutet 1921.
Engberg är, som redaktör för nykterhetsrörelsens tidskrift
Reformatorn, en av dess varma tillskyndare. Men när han
1933 sitter som minister verkar han tvärtom för neddragna
anslag och kanske rent av nedläggning. Ett slags
uppgörelse har ägt rum.
Den kulmen man kan se i
antisemitiska tongångar från Engbergs sida vid 20-talets
början sammanfaller också med en annan propagandavåg mot
judar; nämligen den som infaller i och med ryska
revolutionen och inbördeskrigets terror. Det är en vanlig
tankefigur i tiden att sovjetkommunismen är judisk; såväl
brittiska utrikesdepartementet som Overman-kommissionen i
USA slog fast att "bolsjevismen styrdes av judar". Arthur
Engbergs artikel om "Judarna" i mars 1921 skrivs i ett
sådant sammanhang. Det gäller som socialdemokrat att
distansera sig från såväl den alltmer urartade
revolutionen i öst som den svenska vänster som är lojal
mot Moskva.
Engbergs strategi blir att instämma i skallet mot de
judiska bolsjevikerna. Ur askan i elden, kan man tycka.
När Engberg 1924 byter tidning, från Arbetaren i Malmö
till Socialdemokraten i Stockholm, tonas antisemitismen
ned. Och när han i en riksdagsdebatt yrkade för ett förbud
mot ritualslakt och fick tillmälet "antisemit" kastat mot
sig tycks han enligt Blomqvist ha blivit chockad. Det var
1927. Det är i den stora debatten om ny invandrarlag samma
år som tongivande socialdemokrater som Per Albin Hansson
och Gustav Möller skarpt vänder sig mot de rasbiologiska
argument mot invandring som framförs av bland andra
högermannen Otto Järte. Engberg följer i Socialdemokratens
spalter samma linje och skriver nu om det farliga i att
grunda en lag på föreställningar om "blodets
sammansättning och den i blodet inneboende fiendskapen
raserna emellan".
Det är frestande att i
efterhand se debatten 1927 som en vattendelare, men det är
inte svårt att förstå vad som är på gång. I Tyskland har
dolkstötsdebatten vaknat, där ömsom judar, ömsom
socialdemokrater görs ansvariga för nederlaget i
världskriget och i Versailles. I juni samma år attackeras
österrikiska socialdemokrater av en antisemitisk mobb,
något Enberg skriver om i Socialdemokraten. Därifrån blir
det allt klarare att nazismen är socialdemokratins allra
farligaste fiende. Här finns inte utrymme för någon
salongsantisemitism.
Som Blomqvist skriver är antisemitismen inte någon stor
fråga inom svensk arbetarrörelse. Den dyker upp med olika
förtecken, ibland ser man med sympati på sina judiska
partikamrater, ibland hånar man "penningjuden", senare
försöker man kryssa efter tidens intellektuella
vindkantringar. Men man letar förgäves efter formuleringar
om ras i svenska, socialistiska partiprogram - sådant
finner man dock hos Bondeförbundet.
Socialdemokratin var uppenbarligen allt annat än
vaccinerad mot det tidiga nittonhundratalets värsta
ideologiska virus.
Man kan också konstatera
att den politiska kulturen som sådan var inpyrd med
tänkande kring "ras", kring "judar" och "underlägsna
människor". Blomqvist har nu rett ut hur det stod till
inom arbetarrörelsen - utredningen kring bondeförbundets
ideologi vid denna tid lade dagens centerparti helt sonika
ned för några år sedan. Ingen inom svensk höger har heller
velat närma sig det egna arvet.
Antisemitismen uppträder aldrig ensam, utan hela tiden
tillsammans med andra över- och underordningsstrategier
där somliga till sist är mer värdelösa än andra. Den
verkligt intressanta frågan är när och var den inte längre
blir rumsren - och varför.
Blomqvists avhandling är en milstolpe: han följer sitt
ämne till punkt på ett sådant sätt att alla enkla försök
att moralisera känns fadda, utan att rasismen och
antisemitismen bagatelliseras. Men som försök att
kartlägga hur antihumanismens stora svarta spiral vrider
sig ut och in genom svensk partipolitik är den bara en
början.
Håkan Blomqvist
"Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före
nazismen" Carlsson 2006
"Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om
Arthur Engberg" Carlsson 2001
