Tidigare publicerat i DN 10.05.08

Samtidigt som hela Sverige våndades efter mordet på Engla Höglund fick ett ord starkt genomslag på landets bloggar: "dödsstraff". På sajten knuff.se, där man kan få statistik på vad som diskuteras, gick det nästan genom taket på trendgrafen. Något liknande, fast i mindre omfattning, sker några veckor senare i samband med att Josef Fritzl grips i Österrike. Här några slumpvis valda citat:

"Pratade med en god vän som också följt senaste tidens nyheter och vi är enstämmiga i åsikten att det är dags att återinföra dödsstraffet!"

"Måhända avskräcker inte dödsstraff folk från att begå illdåd men det förhindrar dem från att göra det igen."

"Jag kan bli riktigt elak och tycka att det är "för lindrigt" med dödsstraff. Nej, en långsam död skulle de gå till mötes ... Ha en skön Valborg!"

Tänker den som önskar "en långsam död" på stegel och hjul eller är det något annat som avses? Om man efter några månader frågade bloggarna om de verkligen stod för att dödsstraffet skulle återinföras och bad dem beskriva vilken metod de föredrar, är jag säker på att de flesta skulle hålla med om att det hela skrevs i affekt. Man ville markera så kraftigt avstånd som möjligt. Men när ett fruktansvärt brott inträffar vaknar alltid samma diskussion.

Albert Camus långa essä "Tankar om giljotinen" från 1957 utkommer på svenska samtidigt som bloggdebatten rasar (Hjalmarson & Högberg). Den är huvudtext i en liten antologi med klassiska texter om dödsstraff, sammanställd av Lars Åke Augustsson, som 2003 utgav det utmärkta reportaget "Nära döden" från Death Row i det Texas som under guvernör George W Bush slog amerikanskt rekord i avrättningar.

En del av Camus argument ekar bekant. All forskning pekar på att dödsstraffets avskräckande effekter är obefintliga, att mord begås utan att man gör någon riskkalkyl, att de flesta sker under påverkan av alkohol och andra droger. Det har sagts många gånger sedan 1957. Men sedan djupnar det.

Dödsstraffets syfte är inte att avskräcka från grova våldsbrott. Då skulle det redan vara avskaffat överallt, såsom varande misslyckat.

"Det straff som inte förebygger utan bara är en påföljd kallas faktiskt hämnd (...) Det är en känsla av sällsynt våldsamt slag, inte en princip." Camus fortsätter, med hisnande konsekvens: "Om mordet ligger i människans natur är lagen inte till för att imitera eller reproducera denna natur. Den är till för att korrigera den."

Hämnden är inte förenlig med demokratin som sådan - så kan man sammanfatta det djupare stråket i essän. Inte minst därför att "vedergällningens princip" är att framkalla mer våld, i en kedja av övergrepp utan slut.

I ett enda fall, menar Camus, kan man diskutera om dödsstraffet tjänar ett syfte. Intressant nog ett av de exempel som dök upp i bloggdebatten: om "odjur", psykopater bortom all vård, helt enkelt bör kunna sättas ur spel. "I alla andra fall", skriver Camus, "kommer anhängarnas argument till korta inför motståndarnas."

När upplysningsfilosoferna ville avskaffa dödsstraffet var det för att de ansåg att människan i grunden var god. Efterkrigsfilosofen och motståndsmannen Camus har inga sådana illusioner. Men just därför att människan inte är god är dödsstraffet moraliskt omöjligt. Camus, som skriver med kunskap om Förintelsen och Stalins dödsläger, ser nittonhundratalets största brott som förtingligandet av människan, dödandet i industriell skala. Dödsstraffet är en fortsättning på detta - det statliga mordet är det slutliga förvandlandet av människan till ett ting. I öppen strid med demokratins djupaste principer.

Tanken på att en människa bör "avskäras på ett absolut sätt från samhället som absolut ond" förutsätter att detta samhälle är absolut gott - "vilket ingen vettig människa tror på i dag."

Slutraderna kunde inte vara skrivna av någon annan än Albert Camus:

"Vare sig i individernas hjärtan eller i samhällets seder kommer det någonsin att bli varaktig frid förrän döden görs laglös."

 

Albert Camus: Tankar om giljotinen. I "Klassiska texter om dödsstraff", red. av Lars Åke Augustsson, Hjalmarsson & Högberg 2008.