Vägbanan låg ännu torr och frusen. Tidig morgon, granar, lövsly; längs de sträckor som löpte genom de tätaste skogspartierna lyste här och där en isfläck nära mittlinjen, där tradarnas breda däck ännu inte hunnit nöta ned morgonfrosten. Korta stråk av sönderklippt solljus mellan träden, lockande, hotfullt distraherande. Ansiktet i sidospegeln mötte ibland av nödvändighet sin egen blick, främmande och i en vinkel snett underifrån.

   På högra sidan löpte järnvägen parallellt med raksträckan. På den andra ett stilla insjövatten, med en krans av gyttjebrun is längs med strandkanten. Bryggor in mot tystnaden.

  Över vägbankar och banvall låg det vindsvepta gräset, fångat i frostöverdragen stillhet. Fjolårets rallarrosstånd, brunt spretande upp mot starkströmskablar, porslinsisolatorer och på ett ställe en uråldrig, kvarlämnad semafor. Ingen vind, knappt någon mötande trafik.

  Han hade aldrig tidigare funderat över vägrenens växtlighet. Mil efter mil av samma midjehöga och uttorkade gräs, aldrig nedtrampat, knappast ens sett, strån och svartnade stjälkar lika höga som dem man fann på de övergivna fäbodvallar man kunde gå på längre inåt landet, som halvt obehagliga överraskningar mitt i stillheten. Det slog honom att han under sitt vuxna liv måste ha kört tiotusentals mil längs samma rest av orörd natur, en helt egen zon, inom räckhåll, alltid osedd. Den utgjorde förmodligen stora delar av landet, den växte, spred sig i tysthet, en rörelse anad i ögonvrån. Det ogenomträngliga busklandskapet under kraftledningsgatorna. Ett oändligt grenverk av sönderkörda processorvägar upp mot gränstrakterna. Hyggenas brant oframkomliga savanner: allt lagt under samma tystnad.

   En tät rökplym hade länge vilat över barrskogens sågtandslinje. Nu började träden glesa ut sig, strök åt sidan, lät ana  slättlandet bortom. Mindre kalhyggen med frötallar liknande telefonstolpar där tråden avlägsnats; småningom enfamiljsvillor i gult eller vitt tegel, tyst inskjutna i morgonen. Järnvägsspåret grenade ut sig och blev till en bangård. Fabrikslängorna steg fram i en långsam vintersol; sekelgamla tegelväggar med spår av  sot och vittrat oläsliga namn på företag, produkter och döda män. Längre bort höjde sig så  det nya bruket, ett kvadratiskt monument av blåmålad, korrugerad plåt, omgivet av de stålblanka rörledningarnas oöverskådliga kluster. Han fick böja nacken,  kisa genom vindrutans solfilter för att urskilja de tre skorstenarnas gemensamma krona av gula rökgaser ovan de dag som natt rödglimmande flyglanternorna. Han hade varit här förut.

   Hjulen rörde sig allt långsammare, sökte sig bort från asfalten, ut över avfartens grus: kom till ro. Han satt orörlig, fingrarna slutna kring handbromsens kyliga metall, föregrep i tanken det sågande, avslutande lätet från dess kuggar. Drog till. Smärtan i korsryggen gjorde sig påmind.

  Han reste sig mödosamt, gick ut, slängde igen bildörren; ljudet fortplantades genom morgonluften, återvände från garageportar och annonstavlor, fyllde honom med en lika oväntad som stark frid. Utan att tänka på saken saktade han ned stegen, blev stående. De istäckta stenplattorna under pumparnas regnskydd glänste vasst i motljuset. Några kråkor. Ute på landsvägen skar en långtradare förbi i den södergående filen, gul presenning under ett tjockt lager nysnö. Han stod länge kvar i det bortdöende motorvrålets efterklang.

    Bensinmackens dörr öppnade sig ljudlöst under hans hand. En äldre man stod invid kassaapparaten, blå overall och en röd baseballkeps med oljebolagets namn i starka färger. Radion mumlade countrymusik. Han tycktes fullt upptagen av att räkna, läpparna rörde sig kring ohörbara siffror, tog om, blicken ned bakom disken. Han kunde inte se den andres händer.

  Han hade gått in utan att veta vad han sökte. Fingret for över tidningshyllan och känslan av hudens möte med glansigt papper fyllde honom med en vass leda. Vände sig mot glasskylen, som var förvånande liten och av en gammaldags sort han inte sett på åratal: en kubformad låda i ljusblått, med dörrar som öppnades uppåt. Han grep tag i det ena handtaget, fick efter några försök upp luckan, såg olustig ned i frysboxens mörka inre. En uråldrig lukt som av härsken mjölk slog emot honom. Mannen bakom disken stod ännu med ögonen ned i sina papper, ägnade honom inte en blick.

   Den lediga handen sökte sig runt i kylan; han tog prövande upp några färgdränkta pinnglasspaket, kände inte igen fabrikatet, visste inte vilken smak de erbjöd. Så blev han länge stående, ansiktet vänt ned mot den mörka fyrkanten, kylan mot sina kinder, kände tröttheten åter fällas ut omkring honom som en mörk solfjäder.

  Mannen vid disken sade någonting: orden försvann bakom den halvhöga musiken. Han vände sig om, hade halvt uppfattat det som en reprimand, slog igen frysdiskens lucka, fyllde munnen med ordet ursäkta. Den andre upprepade sitt enda ord, såg nu rakt mot honom.

  Han gick närmare tills de stod öga mot öga. Den andre var yngre än vad han först trott, kanske i hans egen ålder, något rundare; blicken genomskinligt klarblå under skärmmössans skugga.

Han log, kort, upprepade vad han sagt, verkade angelägen om att bli förstådd, som vore det av stor vikt. Hallonigloo, sade mannen till honom. Han fann att han stod och nickade, ena handen lekte nervöst med fickans nyckelknippa tills han tvingade sig att sluta. Han nickade igen. Mannen fortsatte:

- De fanns förr. Två pinnar som satt ihop. Alldeles klarröda, säkert nåt kemiskt...

Han nickade och fyllde i, utan att vänta på att den andre skulle tystna:

- Ett ljust paket, och så  med någon, iallafall som jag minns det... ett hallon av röda punkter, jag förstod aldrig vad det var förrän någon talade om för mig, sa att det där, det skulle föreställa ett hallon...

Han tystnade, fann att han talat högre än han avsett. Mannen bakom disken log åter.

- Jag brukade suga ut märgen ur isen, sade biträdet till sist. Såhär. Han formade munnen till ett O, något närmast obscent, ett intryck som förstärktes av att ansiktet samtidigt förvreds i ett uttryck av vällustigt smakminne. Det var viktigt att man sög tills det bara var isen kvar, ren, vit is. Då vann man.

    Han märkte att han stod och gapade, en grimas som påminde om ansiktet på andra sidan disken; stängde så munnen i en ljudlös smäll, fisklikt. Mackbiträdet tog ingen notis. Istället gick denne fram till det grumliga skyltfönstret, som nedtill var garnerat med sommarens alla kvarlämnade småflyn, intorkade i den självhäftande reklamdekorens klisterrand. Han tog av sig kepsen och kliade sig i flinten, blicken ut mot morgonljuset.

- Där, sa han och pekade med mösskärmen ned mot åslänten bakom byggnaden, där.

  Han såg upp, fann sin kund inne bland skuggorna. Ja, du ser väl inte därifrån.

  Som på uppmaning gick den andre närmare, följde med ögonen den utsträckta handens syftlinje. Albuskar och is, ett orörligt blyglänsande vatten.

- Det var där han brukade stå till långt in på kvällarna. Om sommaren. Fast det var ju osäkert om han någonsin menade allvar.

- Nej, svarade han kort, undrade själv vad han avsåg. Biträdet såg sig aldrig om, fortsatte istället att tala, lika långsamt, lika lågmält.

- Jag såg honom väl egentligen bara en gång. Hörde mest de vuxna tala om det. Som om dom var lite rädda, dom sa: "nu står han där igen".

   En strimma gul himmel ovan svarta grantoppar; i  synfältets ena kant den tätnande biltrafiken, nu en sammanhängande rörelse och ett ljud utan avbrott. Han stavade sig baklänges genom den genomskinliga reklamstreamern på glasets insida: LAZERWAY. I bakgrunden malde den främmande rösten vidare.

- Det var väl nån gång när jag var ute med Konny. Han var brorsa till Bertil, som jag kände lite grann, och han Konny jobbade ju inne på verkstan, den som låg här innan macken. Om du minns?

  För första gången såg biträdet upp, sökte hans blick. Han nickade kort, mest för att komma undan de oavvisliga, mintblå ögonen. Rösten fortsatte.

-  Han Konny var ju lite, ja spännande, han luktade olja och bensin och gick klädd i blåställ som var uppknäppt ända hit ner, så man såg att han hade hår till och med på magen. Alla visste att han redan hade haft ihop det med fruntimmer, flera, det liksom hörde till jobbet, du hajar.

  Iallafall brukade han köra ärenden. Och då tog han inte bilen, han var väl sjutton men hade redan kört i flera år, hade två kärror själv och alla visste om det; men nu blev det liksom lite officiellt, så då tog han flakmoppen. Och då kunde man få följa med om man höll käften, sitta fram. Den var ju trimmad utav bara helvete så fort gick det. Jag och Bertil hängde väl med där ett par gånger den sommaren. I kurvorna fick man hålla i sig av bara fan, hann just inte med att tänka på något annat: men raksträckorna inne i skogen  kändes som att fara fram genom en brusande tunnel där väggarna rörde sig, som att falla utan att nå någon botten. Ibland mådde jag illa men kunde inte låta bli att se rakt fram. Jag tror det måste vara så att hoppa fallskärm, det var just därför vi ville åka med: stunderna på raksträckan innan sjön.

  När vi kom förbi där en dag ropade Konny något, pekade ner mot vassen, sa det flera gånger: där står han. Vi hann se något mörkt strandkanten, han saktade ned: och det var han, i finkostymen och allt, hatt på huvudet och käppen i hand, upp till knäna i vattnet. Alldeles stilla. Han vände sig aldrig om medan vi passerade, stod orörlig, blicken rakt ut i vattnet.

   Sachsmotorn knattrade lågmält på ettan, vi körde långsamt, Konny börjde sig fram mot oss: sådär kommer han att stå tills i kväll.

Och sen, sade Bertil. Det vet man aldrig, sade Konny. Om det blir något sen. Det här kan vara sista gången någon ser till honom.

  Långsamt uppför backen och frökenhuset. Dom bodde där båda två på den tiden, satt på verandan om sommarkvällarna och läste högt ur varandra ur snuskiga böcker, dom var ju lite lomhörda bägge två så man hörde ju med en gång vad det var fråga om, men när äldsta systern dog blev ungfröken konstig och hamnade på hem någonstans. In under äppelblommorna, dom hade fruktträd på bägge sidor av vägen, en sky av vitt och ett slags kyla som snabbt var borta, tillbaka i barrskogen. Det var gamla fröken som berättade om pastorn. Han hade gått genom skogen en söndag, på väg hem till kapellet från något väckelsemöte nere vid sågen, det närmaste var att gå längs rälsen. Några karlar därnere hade blivit förbannade och sagt att dom skulle slå ihjäl honom, dom vågade inte just då, pastorn var en rätt stor karl då när han var ung, hade flottat innan han blev omvänd. Så dom följde efter honom genom skogen, visste vilken väg han brukade ta. Senare på kvällen kom dom tillbaka, alldeles tysta. Fick ni honom, ska någon ha frågat, dom sade ingenting, gick raka vägen hem och pratade aldrig om saken. Men gamla fröken hade sett honom komma, i solnedgången, rälsen bakom honom rak och blank. Ute i gruset, på varsin sida banvallen hade två höga män gått, hon hade tittat efter för att se vilka det var, om några till nere vid sågen blivit frälsta. De båda männen hade ljusa kläder och bar inga hattar, hon förstod av klädseln att de inte hörde till manskapet. Sedan såg hon det, och här brukade hon ta en paus; det var inte solen som blänkte i rälsen, ljuset kom från de båda männen: de lyste upp en sträcka framför sig och lika långt bakom sig. Ljuspunkten förflyttade sig längs banan i den takt de höll. De gick alla tre förbi här nere i dalsänkan, tysta, hon följde dem med blicken tills de försvann över järnvägsbron. Hon hade frågat pastorn sen, han hade bara sett förvånad ut, nej, jag var ensam hade han sagt. Och sedan varit tyst. Och de arga gubbarna från sågen sade heller aldrig någonting om saken. Konny vände där grusvägen delade sig i två, i kilen mella vägarna stod en stånd av sönderväxta alar och alla visste att det fanns orm just där så han gjorde en poäng av att sladda så gruset sprutade över dungen så det smattrade. Han körde tillbaka nedför backen och där stod han fortfarande kvar, en man i finkostym med hatten på, armarna efter sidorna, upp till knäna i sjön, käppen lika orörlig och inga ringar på ytan, blicken ut över de stilla vattnen där myggen dansade i soldiset. Han vände inte på huvudet nu heller när vi körde förbi, så nära att han stod kringvärvd av gasmolnet från den tungt arbetande och övertrimmade mopedmotorn. I dalsänkan låg det vita huset där putsen fallit av längs nästan hela ena långväggen, men det gjorde ju inget sa Gunnar, Bertils farbror som bodde där ensam, det var ju den väggen som vette bort från vägen, in mot storskogen, Gunnar hade en uppblåsbar kvinna i ett låst hemarkiv i garderoben och Konny och Bertil hade dyrkat upp låset med en skruvmejsel och väskan luktade konstigt sade dom sen, inte äckligt bara konstigt, latexgummi och ensamhet och något mer, huset hade Brännarn byggt, han som var Bertils och Konnys farfar och kallades aldrig för annat, namnet hade han fått när han dog och ingen av dem hade träffat honom, han hade gått i samma gamla långa alltmer grånade skägg hela sitt liv, han behövde aldrig ha slips sa han, ända tills olyckan i gruvan när ena armen och just det förbannade skägget fastnade i en drivrem och slet in honom till ångpannan och höll fast honom tills han bränts ihjäl, skägget sveddes av och när han låg i kistan var det ingen som kände igen honom utan det och slips fick han på sig till sist iallafall. Och mannen stod ensam kvar nere i sjöviken.

  Så hostade motorn och dog och vi fick kliva av där, i uppförsbacken i storskogens skugga, nyss var det varmt men nu frös vi, luften var rå under de stora granarna, och Konny till att meka med skiftnyckeln som han alltid hade i bakfickan, topplockspackningen sa han att det var. Och tyst var det: farligt tyst.

   Han saknar ju frun och ungarna förstås sade Konny utan att se upp, ansiktet otäckt nära det ännu varma avgasröret. Vi får vänta tills den slutar knäppa, då kan man ta i den. Så tittade han upp och reste sig, småsvor för att det knakade så förbannat i knäna, ligga under bilar hela dan. Vi vart tysta och såg ned mot mannen i viken, alldeles stilla stod han. Och jag minns att Bertil sa vad gör vi om han gör nåt dumt men ingen svarade. Vi kom inte därifrån och han stod lika stilla fast kvällen var nära och ljuset över vattnet blev allt gulare och myggen svärmade omkring honom så att de syntes ända upp till oss, en mörk skugga i luften kring hans huvud.

  Det började mörkna och Konny bara mekade på och svor. Till sist hade myggen tystnat och gett sig den med, när jag såg ned mot dalsänkan låg den tjock med dimma och jag förstod för första gången varför dom trodde på dansande älvor och sånt, inte för att jag blev rädd men man visste ju inte och jag ville hem, vi skulle få spö. Han troddde på Gud han med en gång i tiden, sade Konny nedifrån dikesrenen där han låg, han brukade inte prata så värst men nu hade han inget annat för sig än att skruva och ingen rörtång hade han med sig, skulle bli präst och allt men sedan detta med frun och sedan bägge ungarna.

  Bertil och jag stod ganska nära varann på andra sidan moppen. Vadå då, sade Bertil efter en lång stund, han lät rätt ointresserad men han ville ju veta, han också, man hade ju hört men ingen visste säkert. Utom Konny som visste det mesta, han reste sig igen och torkade av sig den värsta skiten på overallen och resten i håret, letade i alla sina fickor efter en cigg men han hittade ingen. Det var tuberkolosen, sa Konny . Och så ungarna i polio, först den ena och sen den andra, fast det var senare.  Så det är klart som fanken att han blev knäpp. Fast det är länge sen nu. Han brukade inte använda såna ord, fanken, men det var som om om han med vart litet rädd och inte svor ut ordentligt, det var så  ohyggligt tyst omkring oss.

    Så sa Bertil med ens: han är borta.

   Vi vände oss om allihop och tittade och han hade ju rätt, viken låg stilla i kvällsljuset, solen hade gått ned men det var ändå inte mörkt, vattenytan krusad av en lätt kvällsbris som inte nådde oss där uppe i backkrönet. Vi stod länge tysta och bara stirrade. Inget rörde sig, inte så mycket som en fisk.

  Jaha, sa Konny, det var det. Inget vi kan göra åt den saken. Han gick fram till flakmoppen och försökte kicka igång den, det gick inget vidare, men på fjärde försöket hostade motorn till och dog igen, Konny nickade menande åt oss, han ville vi skulle vara klara om han kom loss, han ville därifrån med en gång.

   Vi satt redan hopkrupna på flaket när han kom ut ur skogen. Skorna bar han i handen och de blöta byxslagen slängde i takt med hans steg. Jag minns att han hade mycket vita fötter och av käppen syntes inte ett spår. Konny hade just fått igång moppen och stod och gasade; men han kom alldeles av sig. Motorljudet dog bort och det var lika tyst som förut, bara det lätta krasandet av hans nakna fotsulor mot vägens grus. Just det där ljudet gjorde mig säker på att han faktiskt inte var död. Han gick förbi oss, nickade vänligt och log, verkade först vilja fortsätta nedför backen men stannade till, som om gan inte visste riktigt vart han var på väg, eller kanske för att vi glodde så dant. Fin kväll, sa han till sist, han hade vacker röst, fast ljus, den lät precis som om han när som helst skulle börja sjunga. På nära håll såg han inte så gammal ut heller, fast håret och skägget var grått. Han stod bredvid oss, vägde på fötterna, tittade ned på oss där vi satt sida vid sida, med benen dinglande över flakets kant. Jaha, sa han. Det var allt.

   Det var du därnere va, sa Konny. Nere i viken. Han visste väl inte vad han skulle säga.

   Nog var det jag alltid. Det kan jag inte förneka. Jag är ju fortfarande blöt, det ser ni väl, pojkar? Han skrattade, som om det var vi som var konstiga, och det var precis så det kändes.

  Så du ska inte göra av med dig då, sade Bertil, det var så dumt att jag lindade tröjan runt näven och klippte till honom i smyg, fast hårt, mitt under revbenen. Han låtsades som ingenting och fortsatte att stirra på gubben där han stod. Jag trodde att karln skulle bli arg eller börja gråta eller nåt, men det gjorde han inte. Han stod tankfull, det var som om han faktiskt inte hade tänkt på den saken förrän nu.

  Nej jag ska nog inte det, sa han till sist. Jag  har nog kommit fram till att jag inte ska det iallafall.

Ingen av oss sa något. Konny stod lutad över styret, med foten på kicken, men rörde sig inte han heller.

   Det var myggen förstår ni, sade gubben.

   Myggen, sa Bertil.

   Ja. Myggorna. Det var så gudomligt vackert. De svävade likt Guds änglar omkring mig.

   Så sa han inte mer, utan nickade bara som om han tackade för sig och försvann sedan nedför backen. Konny sparkade allt vad han gick för tills motorn drog igång och sen körde han av bara helvete i backarna ned mot bruket, låg på tutan som pep som ett djur och vi skrek allt vad vi orkade, rakt ut i kvällen. När vi kom fram till kiosken köpte Konny ett paket Bill och stack tre ciggaretter i käften på en gång och tände dom med samma tändsticka och så gav han oss varsin, vi satt där på bänken utanför busstation och rökte upp hela paketet och det blev bara kallare och till sist spydde jag bland nässlorna och när jag kom hem fick jag stryk.

  Biträdet svepte av sig baseballkepsen och kliade sig åter på flinten. Han såg ut genom det igengrodda fönstret. Så vände han sig om igen, såg rakt mot honom med genomskinligt klarblå ögon.

- Minns du, sa han.

Den andre nickade ett par gånger.

- Ja, sade han. Visst minns jag.

- Och vad fick det lov att vara? sade mannen och gick tillbaka in bakom disken, talade fortfarande i samma tonfall, log brett genom vintermorgonens trötta ljus.

Han bad att få en dosa ettans. Den kostade femton kronor. Och en karta över trakten.

 

Han åkte inte långt den dagen. Framemot kvällningen stannade han vid ett ställe där man byggt en restaurang rakt över motorvägen. Han hade sett sådana förut, längre söderut, längs Autobahn, och gillade dem inte.

  Den inglasade gångbron med utsikt ned mot vägens fyra filer upptogs av någon sorts utställning,  Värt att se i regionen stod det, under den obligatoriska blågula streamern med texten Sverige är fantastiskt. Hembygdsgårdar och textilslöjd. Han stod där länge, såg långtradarna passera in under hans fötter. Det var nästan bara de ute på vägarna en kväll som denna. De var alla likadana, mörkret klädde av dem reklamtryckens alla färger. Han kunde inte urskilja några förare; vidrutan kastade bara tillbaka bilden av den upplysta fönsterrad bakom vilken han själv stod orörlig. De kom och kom, oupphörligt, lufttrycket då de svepte in under bron fick glasen att skallra lätt i sina karmar. Mighty trucks of midnight.

  Restaurangen låg tom, han var den enda gästen, men fick ändå vänta länge på sin hamburgertallrik. I fickan låg kartan han köpt.

  Så vecklade han ut den framför sig på det solkiga bordet, bilarna strömmade förbi under honom, blev till suddiga röda och vita punkter i oavbruten, rätlinjig färd mot horisonterna. Den svarta telefonen låg tyst invid hans ena arm, ett dött djur: ortnamnen kröp som insekter över papperet, fram och tillbaka. Men hur många gånger han än sökte av den gröna, myllrande ytan fann han inte ett enda namn som tycktes honom bekant.