av
Lars Ilshammar och Ola Larsmo
publicerad i Tekniska museets årsbok
DEDALUS 2006
Stora ord
Flickr, Myspace, Youtube, Blogspot, Wikipedia. Så lyder
namnen på några av de tekniska genombrott som de senaste
åren, i stort sett i tysthet, förändrat mediasituationen i
världen de senaste åren. Ibland skymtar de kanske till i
mediabruset, men för de flesta är det nog bara ord.
Flickr är baserat i Kanada och är en gratistjänst för att
lagra digitala bilder. Det kan låta enkelt, men på bara två
år har sajten vuxit till en av de största bildbankerna på
nätet. Alla kan ladda upp sina bilder, en del användare –
till exempel långresenärer – använder tjänsten för att lagra
sina resebilder, men också som ett alternativt sätt att
skicka vykort. Det fantastiska är det sätt på vilket Flickr
öppnar världen: jag kan söka bilder från platser jag aldrig
besökt, från händelser jag inte förstår eller hört talas om
– och se sådant stater, myndigheter och företag vill hindra
mig från att veta. Inte minst det sista är det viktigaste.
Idag när vi loggar in hittar vi på startsidan en bild av ett
nomadfolk. Bilden föreställer två medlemmar av Kham-folket i
Tibet som betraktar en polaroidbild av sig själva.
Vet du inte vilka Khamfolket är? Lugn. Logga in på
www.wikipedia.org och sök på ”Kham” – som visar sig vara en
svårstyrd del av östra Tibet.
Wikipedia är nog det än så länge mest kända av de projekt vi
räknade upp ovan. Frågan är om inte Wikipedian också är en
tanke som kommer mycket nära den ursprungliga idén om vad en
encyklopedi är – en samling av allt mänskligt vetande,
ordnat på ett förnuftigt sätt, skrivet av experter men
tillgängligt för alla. Själva tanken på ”upplysningen” som
okunskapens och vidskepelsens motsats. Idén brukar vi
förknippa med d’Alembert och Diderot och franskt 1770-tal –
men tanken är urgammal och de moderna encyklopedierna har
hämtat sina förebilder hos muslimska forskare som Abū Bakr
al-Rāzi, som levde när det var vikingatid här i Sverige.
Dessa kunskaper har vi också hämtat i Wikipedian, ett enormt
och växande uppslagsverk som inte lider av några av de
begränsningar som präglar en traditionell encyklopedi. Den
får ta hur stor plats den vill (nätet är mycket större på
insidan än på utsidan), den går att rätta och uppdatera
omedelbart. Och den är tillgänglig överallt. Wikipedian ägs
av en stiftelse som finansieras av ideella bidrag. Vem som
helst kan skriva i den, ändra och lägga till, och den har
därigenom tillgång till ett världsomspännande nät av
experter på allting, som ofta ens inte känner till varandras
existens.
Knäckfrågan är denna: vem garanterar det sakliga innehållet
och källkritiken? Samma människor som använder den. Den
svenska grenen (sv.wikipedia.org) präglas ännu av vissa
brister på den punkten, men den engelska versionen har helt
enkelt så många användare att falsifikationer, fel och
propaganda snart upptäcks och korrigeras. Ett signalsystem
talar också om vilken information som kan betraktas som
kontroversiell eller osäker. Kan man då ”lita” på Wikipedian?
Frågan går att vända på: kan man ”lita” på
Nationalencyklopedin eller Encyclopaedia Britannica? Vilket
korrigeringssystem är mest pålitligt? Wikipedian ställer
också, indirekt, mycket intressanta frågor om kunskapens
natur och bildningens förhållande till auktoriteter.
Där Wikipedian är en alltmer säker väg att hitta fastslagen
kunskap är Youtube (liksom den svenska efterföljaren
Bubblare.se) en orolig och skiftande källa till information
om nuet. Från början var Youtube tänkt som en plats där man
kunde byta olika korta videosnuttar med varandra, och det är
också sajtens huvudsakliga funktion: dess motto är
”broadcast yourself”, och det rör sig om en av de snabbast
växande sajterna på hela world wide web. I nuläget använder
100 miljoner tittare sajten varje dag. Och den är långt
ifrån okontroversiell. En del tv-bolag har klagat över att
upphovsrättskyddat material publiceras på Youtube, som
sportreferat och musikvideor, och sajten har infört en
tiominutersgräns på material man inte filmat själv.
Samtidigt är Youtube en möjlighet att ta del av material
från hela världen – nyhetssändningar från små stationer på
platser långt från de mediala allfarvägarna, sådant material
som annars redigeras bort som ”ej nyhetsmässigt” – och vid
sidan av detta allt från små originella videokonstverk av ej
etablerade konstnärer till pinsamma insändare om livet i
skolan. En av poängerna är att ”högt” och ”lågt” inte går
att skilja åt.
Myspace och Blogspot har den senaste tiden fått ganska
mycket medieutrymme. Blogspot erbjuder tekniken för alla,
vem som helst, från politiker och författare till
amatörpoeter, finurliga vardagsskribenter och riktiga
rättshaverister att publicera sin webbdagbok, sin ”blogg”, i
ett färdigt format som gör att det hela ser professionellt
ut. Myspace är helt enkelt en internationellt otroligt
populär ”självpubliceringshörna”, där alla som vill kan
skaffa sitt eget webbkrypin, en enkel hemsida eller en blogg,
eller lägga upp egna musikvideor. Sådana ”communities” har
funnits sedan nätets absoluta barndom, men det nya med
Myspace är att man erbjuder en teknisk plattform där den
enskilde användaren kan stoppa in sitt material utan att det
ser alltför amatörmässigt ut. Och också här uppstår den
intressanta effekten att gränsen mellan ”professionell”
skribent, musiker, video/bildkonstnär – och, inte minst,
professionella och ”amatörmässiga” ståuppkomiker – återigen
är mycket svår att dra.
Vad alla dessa olika exempel har gemensamt är att de river
gränsen mellan ”professionella” medier och ”amatöristiska”.
Det utlöser intressanta stressreaktioner hos en del
mottagare. Det finns som sagt goda skäl att ställa ett antal
frågor om källkritik. Men det intressanta är att sådana
frågor studsar tillbaka ut på mer traditionella medier –
varför litar vi – mer eller mindre – på etablerade kanaler
för information som t.ex. Aktuellt, The Guardian, BBC?
Därför att vi under många år kunnat se att deras
rapportering är riktig/stryker våra fördomar och
förkunskaper medhårs (stryk det som ej önskas).
Den minnesgode erinrar sig kanske att allt detta egentligen
hänt förut. Ett nytt medium eller kommunikationsmedel stiger
fram inför det allmänna medvetandet, och strax börjar
utopiska idéer om att detta nya i ett slag ska förändra hela
det politiska och mediala landskapet att spridas. 1800- och
1900-talens historia uppvisar en rad av sådana
kommunikationsevangelier med likartade löften om en mera
transparent och jämlik offentlighet, från telegrafens
genombrott på 1840-talet via radio, TV och video till
Internet på 1990-talet. Omkring 1995 spelade den egna
hemsidan samma roll som modernitetsmarkör i medier, företag,
organisationer och politiska partier som bloggen idag. Men
med tiden avmärkvärdiseras även de mest symbolladdade
medier, och de utopiska löftena kokas ner till vardaglig
nytta i relativ obemärkthet bland en arsenal av redan
existerande uttrycksmedel och kommunikationsformer. Det
tycks höra till varje ny medietekniks öde att under en kort
stund beundras och begapas, för att sedan dömas till
genomskinlighet.
Dinosaurieteorin
De mer entusiastiska bedömarna inför ”new media” brukar
kalla fenomen som dem ovan för ”web 2.0”, som graden av
interaktivitet och lättillgänglighet skulle visa på att
nätets utveckling gått upp på en helt ny nivå. Det där är
ett sätt att etikettera vi känner oss ganska tveksamma till.
För det första: alla de funktioner som erbjuds – från
självpublicering till sökbarhet och möjligheten att utbyta
information – något som funnits där under hela den tid vi
haft något vi kunnat kalla ett offentligt Internet. Och för
det andra: hela problematiken, alla möjligheterna och alla
problemen, går tillbaka på det vi brukar kalla för
”offentlighet” i sig. Mycket av det som sker på webben idag
går att känna igen från pressmediets barndom på
sjuttonhundratalet – som vi å andra sidan brukar betrakta
som en genombrottsperiod för yttrandefrihet och drömmar om
ett demokratiskt samhälle. Om man är någotsånär förtrogen
med pressens historia eller idéerna kring tryckfrihetens
genombrott borde vissa formuleringar dunka bekant.
Ändå finns det inslag i debatten kring dessa ”nya medier”
som fördunklar och fördummar. Vi tänker främst på vad vi, i
brist på bättre, brukar kalla för ”dinosaurieteorin”. Den
ser i korthet ut så här: när ett nytt medium uppenbarar sig
på arenan måste ett annat och äldre försvinna.
Det är lite svårt att förstå var den idén kommer ifrån, om
den inte helt enkelt uppstår i varje tids hybris över att
utgöra ett epokskifte eller en historisk brytpunkt.
Betraktar man de moderna mediernas historia är det svårt att
se att något enda medium egentligen dött. Snarare har de
befintliga medierna kompletterats med nya utan att
försvinna. Det är egentligen ganska enkelt. Tidningen
försvann inte för att radion kom. Den fick ett delvis
omformulerat uppdrag: snarare än att vara det snabbaste
mediet blev den det djupare, mer långsiktiga, mer
orienterande mediet. Radion försvann i sin tur inte när TV:n
dök upp, och inte heller gjorde biografen det när
videobandet gjorde entré. Istället för en mediasituation där
gamla medier trött släpar sig till elefantkyrkogården för
att dö, ser vi ett landskap där mediafloran blir alltmer
sammansatt, med alltfler medier som står till medborgarens
förfogande, där alltfler möjligheter öppnas. (Paradoxalt nog
går samma tekniska utveckling också, på det ekonomiska
området, hand i hand med en mediakoncentration där alltfler
medier ägs av allt färre ägare – så köpte t.ex. Rupert
Murdoch nyligen ”MySpace” för ett hisnande belopp.)
I dagsläget är det naivt att fortfarande föreställa sig
olika medier som separata kanaler vilka flyter fram
oberoende av varandra, eller som för den delen ägnar sig åt
att kannibalisera äldre kollegors kadaver. Istället borde vi
föreställa oss en kommunikativ sfär där olika medieformer
hela tiden relaterar till varandra, kompletterar och
förbättrar, lånar eller stjäl, ingår allianser och bildar
symbiotiska förhållanden, snarare än att exkludera varandra.
Kvällspressen livnär sig idag till stor del på skvaller om
TV-kändisar. TV:s dokusåpor använder i sin tur kvällspressen
som annonstavlor för att locka tittare. Nya böcker och
filmer hårdlanseras i radio och TV. Bloggar och webbplatser
älskar att referera till varandra, och till andra medier,
och så vidare. Processen är känd som ”remediering”. Och
tidigare lättidentifierade medieaktörer som SR (radio), TV4
(television) och Svenska Dagbladet (tidning) har ju sedan
ett antal år, i takt med alltings digitalisering, blivit
multimediala. Man ska inte heller sticka under stol med att
det pågår en obehaglig rundgång och visklek mellan olika
medier, som utan att låtsas om saken gärna repriserar exakt
samma nyhetstelegram eller ”soundbite” och där felaktiga
nyheter kan gå varv efter varv runt planeten med ljusets
hastighet.
På gott och ont är det så att inga klara revirgränser mellan
olika media och mediatekniker längre existerar. Samtliga
medier och nyhetskanaler är i dag neddragna i den digitala
smältdegeln. Nätet är just vad det låter som, bärare av
alltfler av de ”oberoende” och olika media som inte längre
kan hävda sin egenart som en följd av den teknik man
använder, utan snarare på grund av sitt (i bästa fall) unika
innehåll.
Ändå har det, inte minst kring Blogspot, uppstått en debatt
som låter som ett klockrent exempel på ”Dinosaurieteorin”.
Man talar ogenerat om bloggen som det nya, demokratiska
mediet och benämner allt annat ”Old media”. Det är lätt att
förstå entusiasmen kring den nya mediaformen, och lika lätt
att dela den. Men verkligheten är mer sammansatt än så.
”Old
media” & ”New”
Bloggen är som sådan egentligen inte ny, utan tvärtom just
den funktion hos det nya digitala mediet som haussats mest,
och som möjligen visat sig vara viktigast. Precis som det
nya tryckta mediet under 1700-talet öppnade nya dörrar för
samhällsdebatt och informationsspridning har nätet visat sig
just så behagligt svårkontrollerbart som många hoppats.
Exemplen på nya, digitala vägar till ”offentlighetens ljus”
hopar sig: från de kinesiska studenterna på Himmelska
fridens torg – som spred budskapet om den massaker som ägde
rum via det nya e-postmediet – till israeler som under förra
Gulfkriget chattade över IRC (Internet Relay Chat) från sina
lufttäta skyddsrum. Likaså spelade tidiga digitala
informationskanaler – som IRC och Fidonet – en viktig roll
som motståndets kanal till omvärlden under försöket till
statskupp i Sovjet 1991.
Det vi kallar ”blogg” fick intressant nog sitt riktiga
uppsving i samband med det andra Gulfkriget som startade
2003, då studenten ”Salam Pax” publicerade sin blogg inifrån
ett Bagdad som väntade på den amerikanska uppmarschen. Salam
Pax blogg plockades snart upp av brittiska the Guardian som
en spalt i den tryckta tidningen – ett uppfriskande exempel
på hur en ny röst kan ta sig förbi vad man brukar kalla för
”grindvakter”.
Att man lyckas smita förbi olika grindvakter i den ”gamla
mediavärlden” är ett konkret exempel på hur det nya,
digitala mediet ändrar förutsättningarna för vad den tyske
filosofen och sociologen Jürgen Habermas, i sin skildring av
den tryckta offentlighetens framväxt beskrev som ”den
offentliga sfären” och ”privatsfären”. 1700 och 1800-talets
tryckta mediaexplosion, som hänger samman med framväxten av
vad Habermas kallar den borgerliga demokratin i västvärlden,
skapar ett offentligt rum, där man diskuterar saker och ting
på ett annat sätt än i vardagsrummet eller i glada vänners
lag. Habermas intresserar sig för den ”öppna debatt” som
växte fram under 1700-talet, som tog form i rum av alltmer
”offentlig” karaktär: som cafeerna eller de litterära
salongerna, och där man förhöll sig till ”debatten”, så som
den formulerades i tidens nya massmedier, den billiga
tidningen eller masspridda boken. Plötsligt fanns en
”gemensam” arena, där man förväntades diskutera rationellt,
enligt vissa spelregler, lika för alla – en offentlighet.
Världen klyvs i två, detta på både gott och ont – så
hänvisas kvinnornas liv alltmer till den ”privatsfär” som
det tagit lång tid att sparka sig ut från. Men i det nya
offentliga rummet, som inte längre bara är gatan eller
torget utan i allt högre grad tidningssidan, förväntas man
delta i ett öppet samtal, på lika villkor. Det är grunden
för den parlamentariska demokratin som tar form.
Detta ”öppna, rationella samtal på lika villkor” förblir i
många avseenden en fiktion. Men en fiktion man kan hänvisa
till som argument: varför är inte också dessa erfarenheter
(kvinnornas, arbetarnas, de koloniserades, etc) med i
samtalet? Så resonerar vi ännu. Tanken på en offentlig scen
där det rationella samtalet förs må vara aldrig så mycket en
vacker skärmsläckare; den är en nödvändig del av demokratin
som politiskt system.
Habermas menar att även om utvecklingen av medierna och
informationstekniken främst ökar utbudet av kommersiell
underhållning, så ökar samtidigt även människors förmåga
till kritiskt tänkande när de utsätts för många olika
åsikter och argument. Det är inte minst genom de nya
medierna som nya sociala rörelser, t ex de kring ”World
Social Forum”, har lyckats få upp sina frågor på
dagordningen. På liknande sätt ser Habermas hur
IT-utvecklingen och Internet kan fungera som nya instrument
för manipulation och propaganda, samtidigt som de skapar
möjligheter för små aktivistgrupper att göra sig hörda. I
interaktiva diskussionsfora på nätet kan nya oberoende eller
alternativa offentligheter uppstå, där medborgarna formar
ett kollektivt medvetande om samhället utom räckhåll för
både stat och marknad. Det är betydligt mer sammansatta
tankar än att kalla något för ”web 2.0”. För att låna
begrepp av Habermas skulle man snarare få tala om en
”Öffentlichkeit 2.0”. Eller 3.0.
Hönan eller ägget?
Nätet – Internet – breddar och fördjupar vår fjärrnärvaro,
på ett ofta radikalt sätt. När vi i allt högre grad använder
nätet i vår jakt på information och nyheter, handlar det
snarare om en strävan efter kunskap bortom synranden. Det är
en strävan som är lika gammal som mänskligheten, och därmed
handlar surfandet om kontinuitet i den ständiga förändringen
av människans värld.
I samband med den blixtsnabba utvecklingen av nätet som
offentlighet dyker den urgamla frågan upp, den som tidvis
gör det så svårt att diskutera teknik och samhälle på samma
gång: den om hönan och ägget.
Är det då tekniken, det tekniska framsteget i sig, som
skapar de nya informationskanalerna? Eller är det behovet av
mänsklig kommunikation som driver den tekniska utvecklingen
framför sig? Eller handlar alltsammans främst om möjligheten
av att tjäna ett par kronor?
Samspelet mellan teknik och det vi kallar samhälle är
komplext – ibland t o m motsägelsefullt – och låter sig
knappast beskrivas i några korta meningar. Mellan tekniken
och samhället råder vad statsvetarna kallar ”komplex
interdependens”, ett invecklat ömsesidigt beroende där det
blir ganska meningslöst att försöka reda ut vad som
egentligen är höna och vad som är ägg. Ingenting av allt det
dramatiska som hänt, eller tycks ha hänt, under de senaste
årens s k IT-revolution har ändrat på detta grundläggande
förhållande.
Vill man göra det lätts för sig säger man att teknik och
samhälle helt enkelt är två sidor av samma mynt. Varje
försök att bygga vattentäta skott mellan teknikens värld å
ena sidan och sociala, politiska, ekonomiska och kulturella
processer å den andra, är därför dömt att misslyckas.
Tekniken är, som den franske tekniksociologen och filosofen
Bruno Latour lär oss, ingenting annat än ”samhället som har
gjorts hållbart”. Den är samhället ”i sin hårdhet”.
Något samhälle i vår mening utan en alltmer sammansatt
teknisk bas går knappast längre att föreställa sig. Det
skulle i så fall sluta vid de närmaste grantopparna. Ett
sådant ”samhälle” har knappast existerat sedan yngre
stenålderns dagar, annat i de mer extrema gröna
vågen-drömmarna. Våra möjligheter att kommunicera med
varandra, att söka kunskap och veta någonting om varandra
och världen, förutsätter en vid uppsättning av tekniker och
stora tekniska system; vägar, järnvägar, brev och tidningar,
radio och TV, Internet. Tekniken vidgar på så sätt den
enskilda människans erfarenhetshorisont och gör oss till
samhällsvarelser i ett alltmer komplicerat systemsamhälle.
Så blir den ”hårda” tekniken någonting lika ”mjukt” och
socialt som kultur och politik.
Under efterkrigstiden, kalla kriget och i skuggan av
svampmolnen framstod det som en förfärande möjlighet att den
tekniska utvecklingen var någonting skiljt från, och
möjligen i motsatsställning till, det mänskliga samhällets
djupare behov. Man talade om den ”skenande
teknikutvecklingen”, något bortom mänsklig kontroll. En
sådan på sitt sätt berättigad rädsla, som nog hade sitt
ursprung i första världskrigets skräckvisioner av nya vapen
som flyg, tanks och ubåtar, löpte vidare över atombomben och
tar ofta formen av så kallade ”techno scares”.
Denna oro brukar ofta litet fnysande avvisas av dem som
uppfattar sig som mer insatta i de ena eller andra
vetenskapens mer detaljerade diskussioner: vi får den där
besvärliga uppdelningen i vad C P Snow, aningen olyckligt,
kallade för ”de två kulturerna” Men är då verkligen all
teknikutveckling invävd i människans sociala samspel? Flera
moderna forskare hävdar att tekniken trots allt innehåller
en ”hård kärna” som inte, i varje fall inte på något enkelt
sätt, kan betraktas som socialt konstruerad. Denna hårdhet
eller fasthet skulle i så fall utvecklas – och inverka på
samhället – mer eller mindre oberoende av våra mänskliga
göranden och låtanden. I en något mindre generell mening,
kan olika tekniker och tekniska
system tydligen vara bärare av specifika systemegenskaper
som påverkar eller strukturerar samhällsutvecklingen i en
viss riktning. Teknikens möjligheter skapar i så fall
samhället. Om det låter abstrakt: tänk på järnvägarna och
bilarna.
Järnvägen skapade under senare delen av 1800-talet ett helt
nytt landskap, och en helt ny näringsgeografi. Under
1900-talet gjorde bilismen detsamma. Dessa systemegenskaper
kan vara ”hårdkodade” i de grundläggande tekniska
innovationerna, och kan förstärkas av en mer eller mindre
medveten planering från olika grupper och intressen. Man kan
argumentera för att tekniken driver samhället framför sig,
skapar det samhälle som tekniken i sig gör möjlig. Så verkar
det t ex omöjligt att bygga så breda och stora vägar att de
rymmer alla de bilar som folk skaffar sig; ju fler bilar som
får plats på vägen, desto fler bilar blir det – tills varje
invånare på planeten om hundra år eller så har var sin eller
rentav två. Eftersom tekniken gör detta ”möjligt”.
Men ur ett annat perspektiv avgörs de tekniska
landvinningarnas ”samhällsnytta” i hög grad av vilka
intressen de tjänar. När en ny teknik förändrar samhället
bryter en tyst, ofta oöverskådlig strid ut om vems intressen
den skall tjäna.
Tryckpressen var länge ett monopol i tjänst hos den
enväldiga kungamakten, (och kyrkorna) för att sedan under
1700-talet bli ett dödligt vapen riktat mot samma kungamakt.
Franska revolutionen skulle således inte ha varit möjlig
utan den flod av småtryck, tidningar och proganda – och
encyklopediskt vetande! – som frigjordes av en serie till
synes små, av varandra till synes oberoende tekniska
genombrott.
Av specialstål kan man tillverka både skrivmaskiner och
stridsvagnar. Radar och laser föddes i militärens
forskningslaboratorier, för att idag framför allt betjäna
det civila livet. Någon given och ”självklar” användning av
en viss teknik existerar knappast.
Man säger därför att tekniska system samtidigt är
sociotekniska system; de består, som teknikhistorikern Arne
Kaijser påpekar, inte bara av teknisk hårdvara, utan också
av människor och organisationer som bygger, driver och
utnyttjar anläggningarna, liksom av rättsliga och ekonomiska
villkor som reglerar systemen. Systemens ägandeform,
organisation och regelverk blir därmed avgörande för deras
utveckling. Allt detta är ”teknik”. Här finns förstås en
nära koppling mellan teknik och den rådande ideologin i ett
samhälle, sådant vi oftast har svårt att själva få syn på.
Om vi överför det här resonemanget till
informationsteknikens område och ställer frågan hur
utvecklingen och användandet av IT påverkar inflytandet för
olika grupper i samhället, kan vi allra först konstatera att
den nya tekniken i stort öppnar för motstridiga skeenden.
En obehaglig sida av det digitala mediets nuvarande
utveckling är just likriktningen. I takt med att många stora
nyhetsaktörer, inte bara i Sverige, drar ned på sin
korrespondentnärvaro och i stället läser över varandras
digitala axlar tilltar mediamaskinens funktion av visklek.
Samma rykte eller desinformation sprids blixtnabbt runt
klotet, samma hårt redigerade videoklipp återkommer i
fyratusen kanaler worldwide.
Mot detta står bloggande, informtionsspridning av den mer
gerillaliknade natur som man brukar förknippa med nätets mer
”frihetliga” möjligheter – en dubbelhet som utan tvekan
leder tankarna till 16- och 1700-talets strid om
tryckpressarna., i Frankrike såväl som i Sverige. Mångfald
eller likriktning? Kartorna ritas om, och i detta finns
naturligtvis också en möjlig frihet. Den digitala tekniken
är spjutspetsen för bägge dessa tendenser.
Varde ljus
Vad som blir tydligt om man lägger dagens nya, digitala
offentlighet bredvid 1700 och 1800-talets i stort sett
frihetliga framväxt av det tryckta mediet och tryckfriheten
i västvärlden är inte bara de uppenbara likheterna, utan
också det faktum att dagens utveckling går så mycket
snabbare. Man kan också stanna upp vid själva ordet
”upplysning”. Det betyder två saker, det konkreta att lysa
upp, med ny teknik utsträcker människan dagsljuset så att
synkretsen blir vidare och man inte binds av dygnets
växlingar. Det är ”teknik”. Men vi menar med upplysning
samma sak som filosofen Kant formulerade det i sin berömda
artikel ”Vad är Upplysning?” från 1784: ”Upplysningen är
människans utträde ur sin självförvållade omyndighet.”
En av de tydligaste förändringarna just nu inom bloggosfären
är en växande betoning av ordning, sortering och samling.
Även om det existerar tekniska metoder för att mildra det
anarkistiska informationsöverflödets problem växer behovet
av professionella redaktörer som kan granska, välja ut och
sortera informationen. Nya medier återskapar också välkända
problem, och leder ibland till gamla lösningar i stil med
att bygga upp en redaktionell miljö. Kanske blir den
återuppfunna eller revitaliserade nyhetsredaktionen därför
ett av de paradoxala svaren på bloggosfärens förvirrande
informationsflöde. Så kan man se hur det hävdvunna samverkar
med det nyskapande – och på så sätt kan det nya också ge ny
kraft åt de värden – som yttrandefrihet och tryckfrihet –
som vi förknippar med ett genombrott för nya tankar och ny
teknik som idag har tvåhundra-tvåhundrafemtio år på nacken.
Särskilt slående blir en sådan utveckling när man noterar
att ett av världens mest ”bloggtäta” land idag heter Iran.
Det kan vara frestande att mynta en sentens: att Internet
helt enkelt är en del av Upplysningen. Läs nedanstående
stycke från 1843, av den vid den tidpunkten rysligt liberale
filsofen och historikern Erik Gustaf Geijer: tänk
”Internet”, tänk ”webb” och se hur mycket som stämmer och
hur mycket som inte stämmer:
”Lägger man härtill att med
upplysningens tillväxt, hvilken är detsamma som
intelligensens växande andel i arbetet, människorna i
afseende på tillfredsställande af sina behof blifva allt mer
beroende af hvarandra, så har man en nödvändighet för ögonen
af en i sanning förskräckande karaktär. Och likväl är denna
nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneborna
lag!
Fram går denna lag, som förer människorna allt närmare till
hvarandra, fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i
endräkt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo, källa
till elände eller sällhet,, civilisationens välsignelse
eller förbannelse – allt efter som hvar och en till densamma
förhåller sig.”