De djur som tillhör kejsaren 

 - Tre frågor om Biblioteket i Babel

 Om nu någon råkat missa den saken har biblioteket under de senaste decennierna blivit en central symbol i kulturen. Samtidigt som folkbibliotekens problem diskuterats i press och media har biblioteket i böcker och filmer stigit fram som något gåtfullt, kanske tillochmed farligt – långt från den mer triviala bilden av en dammig, småtrist men på något oavvisligt sätt nyttig plats.

Jag tänker naturligtvis på Umberto Ecos roman "Rosens namn", där klosterbiblioteket är skådeplatsen för en magnifik slutstrid, detta i såväl boken som filmen. Det är oöverskådligt och labyrintiskt, där döljs den farliga "Andra delen av Aristoteles poetik", någonstans bland hyllorna lurar Mördaren – och en del av böckerna är tillochmed förgiftade, så att man, när man bläddrar genom att slicka på ett finger och vända sida får i sig det frätande gift, textens innebörd, som äter upp en inifrån.

Jag tänker också på en mer ljus, men lika gåtfull version av det magiska biblioteket – nämligen änglarnas boning i Wim Wenders film "Himmel över Berlin". Det är där änglarna vistas och möts, luften är full av den viskande konversation som är tusen människors möte med skriften, bakom varje läsare står en ängel: en subtil och lekfull bild av textens förmåga att vara odödlig, tyst och ändock levande, vägledande.

Men jag tänker också på ett märkligt fotografi, som under åttiotalet kom att spridas som en metafor för debatten om "det postmoderna".

Bilden togs av en anonym fotograf 1940, och föreställer det bombade biblioteket i Kensington. Efter ett tyskt flygangrepp har taket och väggarna rasat och delar av bokbeståndet brunnit upp. I ruinerna står tre män, letar till synes obekymrat i hyllorna där ett stort antal volymer ännu står i perfekta rader. Det är en bild av en ordning som inte låter sig ruckas av någonting, om man så vill en utmärkt illustration av kulturens civila olydnad. Men den säger också något om villkoren för kultur och vetande: alla strukturer för samlande, ordnande, själva tanken på vetandets strukturerande av världen, är någonting bräckligt. Biblioteket i Alexandra finns inte längre; de svenska klosterbiblioteken krossades efter reformationen, böckerna användes som råmaterial för byråkraternas skattelängder. Aristoteles andra del av poetiken existerar inte längre, om den någonsin gjort det – men vi har tillgång till Illianden och Odyssén, till Ramayana och Gamla Testamentet, långt efter det att alla original blivit till sand. Alla bibliotek faller förr eller senare, allt fast förflyktigas, de fysiska böckerna har en begränsad livslängd – hur kan då tanken, innehållet, den mer djupgående ordning som är språkets, ändå ha en sådan märklig överlevnadsförmåga?

Vi gör dagligen ett enkelt tankefel: vi förväxlar "bok" med "text". Har du läst Stendhals "Rött och Svart"? Ja, det är en utmärkt bok. I praktiken är det inte fel – alla exemplar av "Rött och Svart", med undantag för manus, korrektur, osv,

har hittills alltid varit böcker. Men "bok" är en teknologisk artefakt, ett speciellt – och genialiskt – sätt att lagra text. Utan skrift på papper har "Rött och Svart" inte ägt någon existens, kan man säga – annat än på det svårgripbara sätt som är litteraturens egenart: den lever också i våra huvuden på ett vis som ingen teknik ännu kan efterlikna eller beskriva.

Boken som artefakt kommer att finnas med oss under öveskådlig framtid. Men en av de mest intressanta effekterna av den digitala teknikens framväxt är att vi på ett tydligt vis fått skillnaden mellan "text" och "bok" illustrerad för oss. Texten är inte längre låst till papperet, om den någonsin varit det. Det öppnar för nya litterära framställningar – kanske också för nya sätt att se på de texter som ändock kommer att fortsätta att spridas i bokform. Om detta handlar den spännande diskussionen kring begreppet "hypertext", som blir allt viktigare inom litteraturvetenskapen.

Men det stannar inte där. Jag menar att den digitala kommunikationen, så ofta förkortat till det mer överskådliga "Internet", också framkallar andra idéer om biblioteket. Många har redan börjat tänka på "biblioteket" som något delvis annorlunda än det fysiska huset, boksamlingen, vare sig det handlar om stora palats i Paris eller den nedläggningshotade filialen i Håbo kommun, Norduppland, Sverige. Biblioteket som idé. Som det ideala systemet för det mänskliga vetandet in toto.

Man riskerar här att hamna i rent platonska (eller medeltida "begreppsrealistiska") föreställningar. Begreppet skilt från saken äger en "reell" verklighet. Idén finns före föremålet.

Det är teknikens egen utveckling som leder oss till att rota i den filosofiska verktygslådan. Hela sjuttio- och åttiotalets diskussion av "intertextualitet", av textens förmåga att leva sitt eget liv oberoende av boken, författaren, den litterära institutionen osv, tycks i mina ögon sättas i rörelse av en känsla av att en genomgripande förändring av förhållande till texten redan inletts. Den har fått ett annat liv. Gamla idéer inventeras, nya börjar ta form.

Därav också de mer eller mindre sublima skildringarna av Biblioteket i litteraturen och filmen. Själva Biblioteket realiserad. All mänsklig kunskap, tillgänglig på en gång, ordnad och sökbar, som ett immateriellt Babelstorn. Det är tekniskt sett inte ne orimlig tanke. Att via en universitetsserver koppla in sig på sökbara databaser hos tidskrifter som Nature, Scientific American, World Literature Today eller använda Encyclopedia Brittanica Online ger en försmak av vad det handlar om.

I sina första försök att lansera privata internetabonnemang var det också den bilden av Internet som det svenska telekomföretaget Telia spelade på. Man gav ut en folder med rubriken "världens största bibliotek" där man hävdade att allmänheten borde skaffa nätabonnemang för att få tillgång till denna enorma kunskapsmassa. Nätet framställdes som ett färdigt bibliotek. Tanken var lockande, men pekade fel. Som flera kritiker påpekade var det som att ta alla böckerna i ett större universitetsbibliotek, stjälpa ut dem huller om buller i en nedsläckt hangar och sedan ge besökaren en ficklampa och säga: varsågod, här är allt mänskligt vetande du behöver!

Men jag tror att det är idén om det digitala Babelstornet som föresvävar en del biblioteksvisionärer. De har både rätt och fel. Även den digitala verkligheten kommer att i hög grad påminna om bilden från Kensington, 1940. Vi skall återkomma till det.

Ty i idén om Babelsbiblioteket finns tre möjligheter. Där finns den demokratiska vinsten; där finns borges-risken; och där finns ordningens förbannelse. Jag skall nedan försöka reda ut det hela.

Den första punkten är vad som är mest uppenbart med den nuvarande utvecklingen av den digitala kommunikationen; genom att vara en realistisk möjlighet är den också svårast att reda ut i detalj. Man riskerar att snubbla på sina egna fötter och peka på tekniska lösningar som är morgondagens dammråttor. Ingen hyllar längre microfiche som spjutspetsteknologi.

Men flera tekniska framsteg pekar åt samma håll. Det finns nämligen uppenbara likheter mellan dagens Internet-genombrott och sjuttonhundratalets tryckfrihetsrevolution. Då som nu står plötsligt stora mängder text – agitation, upplysning, encyklopedier, moderna romaner – till stora människogruppers förfogande. Parallellerna är mer än uppenbara.

Vid slutet av sjuttonhundratalet stod tryckkonsten inför en ny tröskel i sin utveckling. Den gamla bygelpressen har ännu inte tjänat ut, men förfinats till bristningsgränsen för sin förmåga. Runt hörnet väntar sådant som rotationspressen, ångtryckpressen eller "snällpressen". Där var man ännu inte. Men tryckkonsten, alltså själva mångfaldigandet och spridandet av text, ingår begreppet har fått en ny laddning. Vad som kan tyckas inom räckhåll är idén om som en komponent i det samelsurium av tekniska, ekonomiska och ideologiska förändringar som leder upp till franska revolutionen.

Det är via det tryckta ordet som den gamla staten undermineras. Det är visserligen inte ens halva sanningen, men tycks ha varit den uppfattning som den tidens makthavare själva slöt sig till, vilket blir synligt i ett antal pinsamt ineffektiva censurförsök. Man får också lägga till distributionen - diligensväsendet fungerade alltmer likt senare tiders järnväg och förbjudna franska skrifter trycktes med fördel i det liberala Holland. Det är också vid denna tidpunkt som nästan alla de litterära genrer vi idag tar för givna får sin igenkänneliga form. Romanen, följetongen, debattboken, uppslagverket, dagspressen, tidskriften och även reklamen – alla växer de ut inom en ny typ av offentlighet med helt nya egenskaper.

I sin bok "Censorship in comparative perspective" jämför Robert Darnton den sönderfallande monarkin Frankrikes censur med det lika eroderande Östtysklands motsvarighet. Han ser uppenbara paralleller. Men det finns också något i sjuttonhundratalets franska försök att tämja den alltmer fritt framvällande floden av trycksaker som kan leda tankarna till den skräck det nya digitala mediet tills helt nyligen förknippades med. Darnton listar tre typer av genrer som man var särskilt bekymrad för: Pornografin, som enligt honom hade en klart radikal tendens i det att den "framställde makthavare i pinsamma situationer". Självbiografiska texter av tjuvar och mördare, som var en allt populärare genre. Samt, inte minst förvånande: reseskildringar från USA, den farliga, revolutionära republiken i väster. Det rör sig om tre genrer: porr, våld, politisk extremism. Förmedlade till en växande och okontrollerbar läsarskara i hela landet, för att inte säga hela västvärlden, via ett nytt och billigt medium. Är det någon som ser paralleller?

Utan att ta alltför hisnande tankesprång kan man dra två slutsatser. Upplysningen och tekniken existerar i ett inbördes beroende. Och folkbiblioteket, eller det öppna biblioteket, är ett sammanflöde av två av upplysningens viktigaste strömningar – jämlikhetstanken och ordningen av vetande, klassificeringslustan. Så långt är nog alla med. Men ur referatet ovan skulle jag vilja dra ännu en slutsats: Internet är en del av upplysningsprojektet. De bilder vi gör oss av dagens framväxande Internet och digitala kommunikation i allmänhet går tillbaka på idéer som velat ta form sedan sjuttonhundratalet.

Det är där vi står idag. Biblioteket är också den skärningspunkt där två olika idéer om den digitala kommunikationens moderna "nytta" möts och bryts. Dels den klassiskt marknadsekonomiska, som ser information som en mer eller mindre "ny" vara – det gäller att samla på sig en stor informationsbank som sedan skall säljas så dyrt som möjligt – en tanke som omhuldas av stora media- och programvaruföretag, vilka går i bräschen för en hårdare copyrightlagstiftning.

Dels den mer demokratiskt färgade upplysningstanken, som handlar om tankens och ordens spridning – där "det fria informationsflödet" ses som samhällets själva blodomlopp. Här möter folkbibliotekets upplysnings- och folkbildartanke den digitala hackerkulturens stridsrop "Information wants to be free!"

som betraktar det fria förmedlandet av information som själva utgångspunkten för en ny samhällsekonomi.

Här har biblioteket ett antal svåra juridiska frågor att hantera. Och märk väl – vilken väg man finner vara framkomlig kommer att avgöra bibliotekets roll som demokratisk och folkbildande kraft.

Så ser utopin ut: biblioteket, närvarande som fysisk lokal eller som virtuellt rum på Internet, har tillgång till all den information man någonsin behöver. Katalogen, som tidigare varit ett hinder att forcera på vägen till den begärliga informationen, har smält samman med informationen i sig. Ett finger på skärmen för mig till rätt roman, uppslagsord, konstverk, musikstycke, kemisk formel eller pastarecept. Det handlar, för att åter anspela på Jorge Luis Borges, om "en trädgård med gångar som ständigt förgrenar sig."Det fysiska biblioteket är det rum där var medborgare ges tillgång till det senaste inom informationsteknologin. Och där sakkunskapen finns för att navigera i denna alltmer nebulöst växande kunskapsmassa.

Det är en inte alltför långsökt utopi. I flera länder finns sådana bibliotek, eller utkasten till dem. När man idag talar om "Internetdemokrati" handlar det oftast, som inför näsa presidentval i Usa, om möjligheten av att rösta över Nätet. Den vinsten är marginell jämfört med en annan aspekt, drömmen om den informerade medborgaren. Den demokratiska potentialen är här naturligtvis enorm.

Men finns här inte också något obehagligt? Något oroande, så som alla utopier ändå brukar visa sig rymma?

Det för oss vidare till problem två: borges-risken.

Alla känner till Jorge Luis Borges novell "Biblioteket i Babel" i novellsamlingen "Ficciones".

Huvudpersonen har hela sitt liv vistats i "biblioteket", ett enormt, för att inte säga världsomspännade system av bikupeliknande sexkantiga rum. Här finns all information, men inte bara den – utan även all möjlig information. (Efter ordet "aardvark" (afrikanskt jordsvin, Orycte´ropus a´fer ) i uppslagsverket skulle man finna det möjliga ordet aaardvark, följt av ordet aaaardvark, och så vidare….) Det rör sig om en mardröm, där den perfekta ordningen själv blir motsatsen till ordning, det vill säga oöverskådlighet.

Även här kan dagens situation leda tankarna till sjuttonhundratalets informationsexplosion. Ett fåtal hävdvunna auktoriteter på kunskap (ex vis Kyrkan) utmanas av såväl vetenskapliga pionjärer som kvacksalvare. Newton och Paracelsus står arm i arm. Informationen, såväl god som ond, sprider sig i alla riktningar.

Med tiden uppstår ett system av "grindvakter". Encyclopedia Brittannica är mer "trovärdig" än Sovjetisk uppslagsbok. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är att föredra framför Vakttornet och Kriminaljournalen. Men återigen är oöverskådligheten över oss: vilken webb-publikation är mest trovärdig – flashback news agency eller salonmagazine.com? Till detta kommer allehanda källkritiska problem – nätet dräller redan av versioner av Hamlet, Beowulf, Mein Kampf…vilken edition? Vilken utgåva? Utförd av vem?

Det kan tyckas vara knappologisk ångest. Men den som vill realisera visionen av det virtuella Babelsbiblioteket, där all information skall vara tillgänglig för alla, sökbar, möjlig att finna och systematisera har inte bara problem med att scanna in redan tryckt litteratur. Det rör sig om en uppgift som närmar sig de kunskapsteoretiska gränserna, med kataloger över kataloger, bibliografier över bibliografier, där Hamlet (1603) sorteras invid Hamlet (kvarto-upplagan) och Hamlet (första folioupplagan) – och nätets i skrivande stund 202336 träffar på "Hamlet". En sådan armada av bibliotekarier existerar inte på den här planeten.

Alfabetets Användning Anar Aporna Aldrig. Ordnung muß sein.

Men vilken ordning? Vad är det varje ordning osynliggör? Vi är framme vid ordningens förbannelse.

I sin bok Les Mots et les Choses

(Les mots et les choses : une archéologie des sciences humaines (Gallimard 1966) , här citerad efter The order of things : an archaeology of the human sciences (Routledge 1974, ny utgåva 1989)

citerar Michel Foucault med uppenbar vällust en essä av just Jorge Luis Borges, där denne pekar på ordningens problem. Borges menar sig ha läst en uppsats om ett antikt kinesiskt uppslagsverk, betitlat "Det Himmelska verket över nyttig kunskap", där rikets alla djur katalogiseras på följande vis:

(a) those that belong to the Emperor,

(b) embalmed ones,

(c) those that are trained,

(d) suckling pigs,

(e) mermaids,

(f) fabulous ones,

(g) stray dogs,

(h) those that are included in this classification,

(i) those that tremble as if they were mad,

(j) innumerable ones,

(k) those drawn with a very fine camel's-hair brush,

(l) others,

(m) those that have just broken a flower vase,

(n) those that resemble flies from a distance.

En i alla avseenden ytterst sträng klassifikation, stammande ur helt andra behov än de vi förbinder med Upplysningens ordning. Vad Foucault vill visa är att ingen ordning är objektiv. Så fort tillvaron skall klassificeras sker det utifrån uttalade, eller vilket är vanligare, outtalade eller till och med omedvetna syften. En kamel är en kamel är en kamel, oberoende av om kejsaren äger den eller ej – skulle vi säga. Och känna oss objektiva.

Exemplen på ordningens förbannelse skulle kunna bli en lång lista. Vid University College i Dublin finns ett fantastiskt kortregister över ord på det nästan utdöda iriska språket. Ungefär en meter kort upptas av Neacha Neamhbheo agus nithe nach bhfuil ann – ord som betecknar "icke-levande väsen och ting som inte existerar." I ett modernt iriskt-engelskt lexikon återfinns högst ett tiotal av dessa begrepp.

Ett allvarligare exempel: i Linnés Systema Naturae delas mänskligheten in i fyra 

grupper. Det var Linné myntade begreppet Homo Sapiens, "den kloka människan". Men för att få sin ekvation att gå ihop fordrades att han infogade icke-existerande varelser: som Homo Monstrosus och Homo Troglodytus - primitiva, djuriska människovarelser som skulle visa i vilken ände vi själva befann oss på den skala som var alltings mått. När dessa stackare inte behagade visa sig i den alltmer kartlagda världen gled deras kännetecken sakta men obönhörligt över på de utomeuropeiska folken, helst afrikanerna. (ett tankekomplex som Gunnar Broberg utrett i sin bok Homo Sapiens L.(Almqvist & Wiksell 1975)

Vetenskapens ordning, klarlagd i bästa upplysningstradition, skapar sin egen undersida. Det är ingen originell tanke: just Michel Foucault har utrett saken i sina bägge – bitvis obegripliga - volymer Les mots et les choses och Vetandets arkeologi.

Vad har då detta med IT och Biblioteket att göra?

"Biblioteket" har aldrig funnits. Inte som förverkligande av sin idé, en samling där det mänskliga vetandet ryms, där var del faller på plats som en del av en större helhet. All vetenskaplig forskning, och mycket av konstnärlig verksamhet, förhåller sig med nödvändighet till denna föreställning om vetandet som en organism, något som befinner sig i tillväxt och som på ett oklart, närmast metfysiskt vis, hänger samman som ett eget blodomlopp eller rotsystem, som en fraktalekvation eller ett hologram. Varje fotnot i en text anspelar på denna idé. "Se Palmer & Palmer, 1955." Vad innebär det då att "se"? Resa sig från stolen, ta tåget till närmaste universitetsstad, skaffa sig lånekort på Universitetsbiblioteket, konsultera bibliotekarien, fylla i blanketter och vänta en vecka? Eller att klicka på länken längst ned på sidan? Här finns en kvanitetsskillnad i arbete som övergår i en kvalitetsskillnad. I det senare fallet ligger vetandets pusselbitar så nära varandra att idén tycks vara realiserad. Tanken på vetandets organism tycks ta fast, låt vara digital, form på skärmen.

Det handlar naturligtvis om en illusion; lagringsmedier är lagringsmedier, systemkrascher inträffar, programvara blir obsolet. Men det är en användbar och lockande illusion.

Konkret blir den även när det gäller bibliotekens demokratiska uppgift, som är fundamental. Här finns möjligheten att realisera en konkret utopi, den om medborgarens rätt till tillgång på all nödvändig information – och hindren är inte längre tekniska utan rent juridiska och politiska.

Samtidigt rymmer Babelsbiblioteket sitt eget klaustrofobiska hot. Borges-risken har varje bibliotekarie och forskare levt med länge. Men den risk som måste finnas i bakhuvudet på varje virtuell biblioteksutopiker handlar om ordningens förbannelse. Vilket system överskrider, i en sådan kunskapsmassa, borges-risken? Det västerländska universitetsklassificeringen? Det kinesiska lexikonet över befintliga djur? Linnés system? Vad är det vi vill göra oss okunniga om i det ögonblick vi klasificerar?

Den bästa platsen att dölja ett mord på är ett slagfält, sade G K Chesterton. Och Eco replikerar: det bästa stället att gömma en bok är i ett bibliotek. Vems erfarenheter görs osynliga i superbibliotekets hyperkatalog?

Bakom den vackra bilden av Babelsbiblioteket, det virtuella nätverk världen över där "allt mänskligt vetande" faktiskt får plats, anas dock en annan bild. Fotografiet från Kensington, 1940. Kunskapssamlandet är inte skilt från den politiska, historiska världen; och vetandets labyrint saknar med nödvändighet väggar. Man måste kunna komma ut, i den friska eller brandröksstinkande luften.