"Så begynte vid fallet och utmed hela stranden de elektriska ljusen tändas. De strålade i skimrande rader - det var verkligen med ens som om ett centrum av klar dag gått upp mitt inne i den disiga höstkvällens breda, täta mörker. Och högst upp genom regnvinden steg ljuset likt en grön-gul dimma, som syntes vida omkring, och som på håll kunde likna norrsken."

Beskrivningen kommer ur den rätt bortglömda rallarromanen "Vid Eli vågor" av Gustav Hedenvind-Eriksson från 1914. Vad som skildras är hur de första elektriska ljusen tänds vid Vattenfalls stora kraftverksbygge i Älvkarleby, den tredje stora vattenkraftstationen i Sverige som stod färdig 1915.

Det var efter genomslaget för trefas växelström på 1890-talet som det blev möjligt att överföra ström över större sträckor, och elektrifieringen av Sverige började på allvar. Där de nya elnäten växte ut över landet uppstod nya ekonomiska intressen - och en berättelse. För under nittonhundratalet präglas litteraturen och filmen av en sådan stark berättelse om Sveriges modernisering, som tolkar den snabba ekonomiska och tekniska utveckling folk såg omkring sig och som kunde vara svindelframkallande. Järnvägens utbredning skildras av Ernst Didring i trilogin Malm (1914-1919, en text som ekar långt in i Sara Lidmans och Kerstin Ekmans romansviter).

Hedenvind-Eriksson skriver fram historien om vattenrallarna, högspänningsledningarnas nya band mellan människor och om ljuset över landet. Den historien lever åtminstone in i Lars Molins "Tre kärlekar" (som nu som bäst går i repris på SVT) med ingenjörer i gummistövlar, rallargäng och stora kraftverksdammar. Just elnätets utbyggnad är ett mycket tydligt exempel på hur de nya nätverken, som växer sig allt tätare över landet, blir "social materia" - de kopplingsscheman som skapar de rum där vi lever och avgör vilka liv som blir möjliga. Elektrifieringen blir till en metafor för det modernas genomslag, en berättelse så gott som alla hade surrande i bakhuvudet.

Det är också därför som de senaste vintrarnas ständiga sammanklappningar av elnäten skapat sådan oro och ilska långt bortom de faktiskt drabbades led. Plötsligt vräker snön ned över Skåne, Småländska höglandet, Upplands glesbygd - och elnäten kraschar. Bekymrade tekniker från det numera bolagiserade Vattenfall knuffas fram till tv-kamerorna och säger ödmjukt att vädret är konstigt, vi jobbar för högtryck. Men nästa år händer det igen. Samtidigt nås vi av nyheterna att Vattenfalls pengar, i stället för att plöjas ned i moderniserad infrastruktur investerats i köpet av några av Europas skitigaste kolkraftverk. Och elpriserna stiger.

Mycket av politisk debatt på senare år, och många utbrott av folklig vrede, har handlat om en alltmer oöverskådlig, för att inte säga obegriplig elmarknad. Det handlar inte bara om ilska över inkompetens eller konstiga affärsmodeller. Djupare sett handlar det om en oro för att det moderna verkligen har tagit slut.

Som på beställning kommer då en detaljerad genomgång av vad det som hände när den svenska elproduktionens framgångssaga bröts, Vattenfall bolagiserades och politiken avhände sig ansvaret för energiförsörjningen. Arne Kaijser, professor i teknikhistoria på KTH, har tillsammans med historikern Per Högselius skrivit tegelstenen "När folkhemselen blev internationell", där man går igenom de senaste tjugofem årens svenska energipolitik. Det är en rysare klädd i akademikerprosa.

Man börjar mjukt med att berätta om de kvinnliga "elektricitetskonsulter" som på fyrtiotalet reste land och rike runt för att på uppdrag av elbolagen visa att kanelbullar bakade i elspis visst blev lika goda som de som bakats på ved eller gas. Att lära folk använda elektricitet sågs vid fyrtiotalets mitt som ett upplysningsverk.

Fram till åttiotalets mitt hade Vattenfall, Sydkraft och andra mindre operatörer också rollen av avancerade byggbolag. Man byggde fortfarande landet - men plötsligt var det något som tog stopp. Efter decennier av kraftigt ökad elkonsumtion planade plötsligt efterfrågan på el ut och kurvan blev platt. Här skilde sig Sverige från andra länder på ett besynnerligt vis. Den elkraftsslukande industrins tillbakagång var bara en av flera orsaker. Kärnkraftselen, nytillskottet i systemet, var plötsligt lite sysslolös. Medan resten av Europa fortfarande präglades av efterfrågan på mer elkraft verkade svenskarna plötsligt vara mätta. Statliga Vattenfall och kommunala Sydkraft stod inför en identitetskris: de byggde inte längre landets framtid. Deras politiskt formulerade uppdrag var att leverera billig el till ett växande samhälle. Kärnkraftsutbyggnad eller ej - man riskerade ett elöverskott i riket. Vad skulle de göra nu?

ycket står och väger där, i åttiotalets andra hälft. Det märkliga trendbrottet i elkonsumtionen sammanfaller nämligen med Storbritanniens nyliberala utförsäljning - för att inte säga bortslumpning - av statliga företag, bland dem elbolagen. Med helt andra förtecken håller Norge på att bolagisera sin elförsörjning. Och svenska politiker börjar snegla på nya modeller för kraftdistribution. I ett tillstånd av hotande elöverskott vill man tillämpa modeller för utbud och efterfrågan för att kanske pressa priserna. "Marknadslogik" är ordet för dagen.

Högselius och Kaijser ägnar tre hundra sidor åt en minutiös kartläggning av motioner, utredningar och uttalanden i pressen. Från 1987 och fram till den nya ellagen 1996 tas utvecklingen mot en bolagiserad och avreglerad elmarknad i små och stora steg. Utvecklingen inleds av den socialdemokratiske finansministern Allan Larsson, skyndas på av den moderate näringsministern Per Westerberg och fullbordades under Göran Perssons tid som finansminister, med den nya ellag som antas den 1 januari 1996. Inte minst det sista är ironiskt, då Göran Persson så sent som 1993 i sin roll som sossarnas energipolitiske talesman argumenterade hårt mot avregleringen och bland annat sade: "Vi riskerar att slå sönder en väl fungerande elförsörjning utan att veta riktigt vad vi ersätter den med."

Och det är det gåtfulla i historien om den svenska elförsörjningens avreglering: alla aktörer tycktes vid åttiotalets slut vara överens om att systemet fungerade väl - men samtidigt ville man en förändring för förändringens skull.

Den krångliga reformvägen fram till dagens osäkra läge innehåller naturligtvis både rationella och rent ideologiska inslag. På den rationella sidan ska läggas behovet av ett sammanhängande europeiskt elsystem: integrationen ledde till att länder med svag elproduktion, som Medelhavsländerna, kunde köpa el från mer utbyggda delar av Europa - och många av de miljöfarliga kraftsystemen i öst skulle, i teorin, kompenseras genom grönare el från väst. Till de mer renodlat ideologiska inslagen hörde, enligt Högselius och Kaijser, en tidsanda som under inflytande av thatcherismen såg avreglering och konkurrens som något i sig gott, som helt enkelt inte kunde ha negativa konsekvenser.

I några bitande formuleringar talar man om hur finansdepartementet fylldes av nyliberala ekonomer och hur nationalekonomerna sakta men säkert trängde ut naturvetare och tekniker ur departement och sakkunnigkommittéer. Intressant nog varnade Nutek 1991 i en utredning, som annars sjunger avregleringens lov, för vad som faktiskt blivit dagens situation: avreglering kan tänkas leda till ett oligopol, där aktörer som Vattenfall i stället för att bygga ut och renovera sitt nät strävar mot ren vinst. Men lösningen hette enligt utredningen ännu mer avreglering.

e stora elproducenterna har stegvis förvandlats från politiskt styrda "verk" med syfte att erbjuda billig el till företag vars enda mål är vinstmaximering. Författarna kallar detta tillstånd för "postmodernt" - tekniken har inte längre någon koppling till ett gemensamt samhällsmål, någon "modernisering", utan syftar endast till att skapa svarta siffror i företagsbudgeten. Det övergripande ansvaret för de stora stomnäten i Sverige ligger sedan 1992 på det lilla statsägda företaget Svenska Kraftnät, en skelettorganisation med tre hundra anställda, medan de enskilda operatörerna som Eon (före detta Sydkraft, numera tyskt) och Vattenfall ska hålla nätet ut till konsumenten i trim. Men det är inte längre riktigt lönsamt med den sortens övergripande samhällsansvar. Ingenstans kan man längre utkräva ett samlat ansvar för att systemen fungerar: politiken har ömsom frivilligt och ömsom motvilligt avsagt sig makten över de stora infrastrukturerna - något som går ut över ingrepp i marknaden av det slag vi kallar miljöpolitik. Så ska man förstå att det ännu statsägda Vattenfall blivit en av Europas riktiga koldioxidgrisar och drar på sig kritik av förbundskansler Merkel för bristande säkerhet vid sina tyska kärnkraftverk.

Vad som framför allt offrats, skriver författarna i sitt efterord, är långsiktigheten. Och de påpekar att en annan intressant följd av avregleringen blivit stora fluktuationer i elpriset - tvärtemot det uttalade syftet, som skulle leda till prispress nedåt.

De dagar då jag med pennan i hand läser Högselius och Kaijsers bok föreslår miljöpartiets Peter Eriksson i Almedalen att man ska lösa energiproblemen genom 25.000 nya aktörer, med enstaka vindsnurror och solpaneler. Det låter ju snällt och litet. Men det slår mig också att vi därmed skulle vara tillbaka i samma läge som innan växelströmmen slog igenom och alla byggde sin egen lilla skvaltkvarn i obygden. Från postmodernt till förmodernt?


Per Högselius och Arne Kaijser: "När folkhemselen blev internationell. Elavregleringen i historiskt perspektiv"
SNS Förlag