VÅREN 1845
bodde bonden Dan O’Hara på ett berg i Connemara i västra Irland.
Han hade en litet torp, några grisar och får och en familj på
åtta personer. Han gjorde dock ett misstag. Han satte in ett
fönster.
Vad som sedan hände är en
miniatyr av utvecklingen i landet i stort. Ett år senare bor de
tre överlevande familjemedlemmarna i Bostons slum.
Dan O’Haras lott var
typisk för den irländske småbrukaren; i det feodala system som
bitit sig fast i det av England koloniserade Irland var han
underställd en godsherre av engelskt ursprung. Denne saknade så
gott som alltid rötter i landet och hade tilldelats sin jord som
tack för tjänster mot Kronan. I detta fall hette han ”Trigger”
Martin, hade fått sitt smeknamn på grund av sin benägenhet att
utmana allt och alla på dueller, och erhållit den största
enskilda landegendomen på Irland för sin insatser som
kolonisatör i Indien. I likhet med de flesta jordägare sökte han
att bli av med sina arrendatorer, som ofta var många till
antalet och hade mycket små jordlotter. Tanken var att
”modernisera” jordbruket genom att lägga marken i träda och i
stället hålla större fårhjordar - för att kunna sälja ullen till
den blomstrande, industrialiserade textilindustrin. Trigger var
en s k ”evicting landlord”.
O’Haras syn på sitt
förhållande till godsherren var ett annat. Före 1690, då
engelsmännen tog kontrollen, hade landet präglats av det
keltiska klansamhället - där klanledaren var jordägare, politisk
ledare, talesman och patriark för klanens medlemmar, rik som
fattig. (Alla som idag heter t ex O’Neill är allstå inte ”släkt”
i modern mening, utan härstammar från en medlem av klanen
O’Neill.) Med den engelska övermakten förändrades detta. De
katolska jordägarna och klanhövdingarna vräktes och fördrevs,
och ”deras” jordinnehav övergick som regel till en engelsk,
protestantisk godsherre. Men småbönder och torpare betraktade
länge denne som en politisk instans med skyldigheter gentemot
dem - medan han å sin sida tolkade deras relation i rent
affärsmässiga termer.
Detta skikt av jordägare
uppfattades vid 1800-talets mitt också från engelsk sida som en
kvarleva, en självgod rentierklass som var ett hinder för
utvecklingen. Många var dessutom ”absentees”, dvs att de levde
gott av avkastningen från sitt gods och vistades på annan plats,
i London eller varför inte på en medelhavsstrand. Men att
ifrågasätta deras rätt till jorden vore att rucka på imperiets
grundpelare och dessutom att spela de ”primitiva” katolikerna
och nationalisterna i händerna.
I likhet med sina kollegor
införde Trigger Martin den ena absurda avgiften efter den andra.
Småbrukarna förväntades betala sitt arrende in natura, sex
månader i förväg. De erlade, liksom i Skottland, en ”takskatt” -
hade man tak över huvudet betalade man högre hyra. Sedan kom det
nya påfundet: en fönsterskatt.
Kanske hade Dan O’Hara
klarat även detta om det inte vore för den katastrof som
drabbade Irland just 1845. I Ulster slog potatisskörden fel; den
fruktade potatispesten, phythophthora infestans, hade
vunnit fotfäste på ön. Ursprungligen kom den från Sydamerika och
spreds med importerad guano-gödsel till Europa. Denna lilla
svamp fick potatisen att multna i jorden - och en ohygglig stank
spreds över hela landet. Ty på så gott som varenda jordlott
odlades det främst potatis.
På grund av den politik
som förts från engelsk sida hade antalet jordlösa småbrukare
stigit enormt från sjuttonhundratalets mitt.De livnärde sig
uteslutande på en gröda: potatis. Den växte snällt i de
irländska jordarna, var näringsriktig och vitaminrik - något som
fick utländska besökare att konstatera att de irländska
fattighjonen var resligare och mer välnärda än några andra
fattiga i Europa. Med denna basnäring som yttersta trygghet blev
de också allt fler. Det handlade om en situation vi känner igen:
berövade sin jord och underställda nyckfulla kolonialherrar
satsade man ofta på den enda försäkring man kunde skaffa sig -
många barn och därigenom åtminstone en förhoppning om tryggad
ålderdom. Irland befann sig i en klassisk tredje
världen-situation. Vid artonhundratalets mitt hade befolkningen
nått åttamiljonersstrecket, människor som i stort var hänvisade
till potatisen för sin överlevnad.
Tjugofem år senare hade
landet fyra och en halv miljoner invånare. Man beräknar att
åtminstone en och en halv miljon svalt ihjäl under perioden
1845-50 - en osäker siffra som stigit ju mer forskarna
intresserat sig för materialet. Runt en och en halv till två
miljoner utvandrade, de flesta till USA eller Australien. Det
rör sig om den värsta svältkatastrofen i Europa under modern
tid: och någonstans i denna malström av människor på väg mot
undergången finns Dan O’Hara och hans familj. En morgon på
hösten 1845 uppenbarade sig Trigger Martins rättare på berget,
åtföljd av några karlar med verktyg och en stock. Man pekade på
det vräkningsbeslut som redan satt uppspikat under taknocken och
gick till verket med att riva husets tak och slå in väggarna.
Familjen skickades ut på vägarna med vad de kunde bära med sig.
Under vandringen mot Galway och ett väntande emigrantfartyg dog
O’Haras fru av rena umbäranden. På båten dog ytterligare tre av
barnen.
En sak finns att tillägga
om Trigger: han är än idag känd för en helt annan sak. Han
grundade den brittiska djurskyddsföreningen och hade på sina
ägor ett privat fängelse där han spärrade in kända djurplågare.
DET ÄR I ÅR
etthundrafemtio år sedan
”The Famine” kulminerade. Underligt nog
har det inte skrivits särskilt mycket om händelsen; en stor
roman av Liam O’Flaherty, Famine(1937), och en
bästsäljande populärhistorik, The Great Hunger (1962) av
Cecil Woodham-Smith. De historievetenskapliga genomgångarna har
låtit vänta på sig. Det är utan tvekan så att historikerna
uppfattat ämnet som väl spektakulärt - eftersom det runt
sekelskiftet användes av nationalister och revolutionärer som
exempel på resultatet av den brittiska kolonialismen. Men man
kan inte bara skylla på akademisk snobbism.
Vad svältkatastrofen
främst lämnade efter sig var ett tomrum - människor, hela byar,
samhällen, ekonomiska sammanhang, allt försvann - som inte lät
sig fyllas. Befolkningen halverades under en tidsrymd av tjugu
år. De pittoreska ruiner som turisten än idag ser överallt på
landsbygden övergavs - och överallt finns de omärkta gravarna.
Svältoffren vräktes ned i massgravar eller begrovs där de
stupade.
En sådan kollektiv
erfarenhet efterlämnade vad forskarna inte tvekar att kalla ”en
tystnadens konspiration”. I en rik skatt av folkminnen som den
irländska intar berättelser och sånger från svältåren en
förvånande liten plats. Utan tvekan rörde det sig om ett trauma
som fortsatte att värka och till sist tog form i upproret mot
Storbrittannien - och det efterföljande inbördeskriget.
Det är först på senare år
som Hungeråren åter blivit ett hett forskningämne. Man kan säga
att tystnaden bröts av Irlands ledande ekonomhistoriker, Cormac
O’Grada, i och med dennes täta essäbok Ireland before
and after the Famine (1988). I takt med att 150-årsminnet
närmat sig har böckerna blivit fler. Man har också inrett ett
påkostat Svältmuseum i Strokestown, co. Roscommon - i ett slott
som ägdes av en ”evicting landlord”, Dennis Mahon, som 1847
mördades av sina bönder. BBC visade förra året en stark och
omdebatterad TV-serie som utspelas under hungeråren, The
Hanging Gale, och författaren Roddy Doyle håller på
att omarbeta O’Flahertys roman till ett filmmanus.
Man har också kunnat märka
en politisk oro kring det svarta jubileet - svälten har tidigare
utgjort politiskt sprängstoff och fredsprocessen haltar. Den
irländska staten bestämde sig för att skjuta upp de mer formella
minneshögtiderna till 1997.
Den kände
litteraturkritikern Terry Eagleton publicerade 1995 sin essäbok
Heathcliff and the great Hunger, som tillämpar
postkolonial kulturteori på hela skeendet; historikerna Helen
Litton och Stephen J Campbell har utgivit mer lättillgängliga
men exakta böcker i ämnet. Här möter man ögonvittnen och flera
av de människor som likt familjen O’Hara göms bakom torra
siffror - för att låna ett uttryck av Birgitta Trotzig: själva
”den skrikande mälden” mellan historiens kvarnstenar.
Som den gamle mannen,
vilken krypande av utmattning tar sig till nödhjälpsbyrån för
att få mat åt sig och två barn - och visas iväg då han saknar
rätt papper. Eller utdrag ur amerikanskan Asenath Nicholsons
dagböcker från en resa genom svältens Irland, som detta från Co.
Mayo:
"En stuga hade en tid stått
stängd i stadens utkanter, och då en undrande man öppnade dörren
fann han familjen i ett mörkt hörn, man, hustru och två barn,
tätt tillsammans. Fadern hade redan börjat ruttna; det föreföll
som om modern varit den sista att dö, och hade uppenbarligen
stängt dörren, vilket var vanligt då allt hopp var ute, och lagt
sig i det mörkaste hörnet för att dö, så att de förbipasserande
inte skulle se dem."
Sådana familjescener var inte ovanliga, och
vanligen rev man huset över dem som en grav.
Men den mest grundläggande
volymen i ämnet är essäantologin The Great Irish Famine,
som redigerats av radioproducenten Cathal Pórtéir och rymmer
texter av de namnkunniga irländska historikerna - bland dem
O’Grada. Boken är, i sin vetenskapliga exakthet, ohygglig
läsning. Ty plötsligt känner man igen en hel del av turerna
kring det svältande Irland.
Det saknades inte medel
för att försörja Irland, som år 1800 slutgiltigt förlorat allt
självbestämmande. Inte heller så att England helt struntade i
sin närmaste koloni. Men det handlade om politik. Och ideologi.
DEN ENGELSKA
BILDEN av
irländarna uppvisar klart rasistiska drag. Detta är
artonhundratalets mitt, och den västerländska rasismen har
börjat ta form. I kapitlet ”Europas infödingar” i
Antirasister diskuterar Sven Lindqvist synen på
irländarna och citerar Cambridgeakademikern Charles Kingsley,
som efter en resa genom Irland vid artonhundratalets mitt
skriver följande: ”Jag känner mig förföljd av de mänskliga
chimpanser jag såg under färden genom detta fruktansvärda
land”.
Den livsstil som resenären
konfronterades med uppväckte antingen medlidande eller avsmak.
De stora grupper irländare som motats bort från den goda
åkermarken tog inte sällan sin tillflykt till torvmossar eller
sumpmarker och kallades därför ”bogtrotters”. De levde i
fallfärdiga skjul, odlade efter bästa förmåga sin potatis och
höll gärna en gris, som inte sällan delade tak med sin ägare.
Svinskiten sparades i stora gödselstackar, vilket uppfattades
som motbjudande - men det som äcklade besökaren var en bräcklig
ekologisk ekonomi. Grisen åt upp den förstörda potatisen, och
lämnade gödsel till tappra uppodlingsförsök. I stanken doldes en
kunnig men desperat teknik för överlevnad.
Tanken på irländaren som
undermänniska hade dock bitit sig fast. Det agrara England hade
slagits hårt för att underkuva ett annat rikt jordbruksland. Nu
var det utplundrat och sågs mer och mer som en belastning. De
irländska fattiga spred sig till England, där de uppfattades som
en farlig närvaro: de ”korrumperade” de högre stående engelska
fattiga.
I sin bok analyserar Terry
Eagleton Emily Brontës roman Wuthering Heights ur
ett lite oväntat perspektiv. Brontë hade irländskt påbrå, och
romanen kom ut 1847, samma år som svälten nådde sin höjdpunkt.
Romanen förutsätts utspelas under sent sjuttonhundratal, men
rymmer tydliga samtidskommentarer.”Bortbytingen” Heathcliff
utgör en korrumperande men livsduglig närvaro på en traditionrik
engelsk landsbygd. Mr Earnshaw har hittat honom i Liverpool, dit
de fattiga irländarna kom för säsongsarbete; och första gången
vi möter Heathcliff presenteras han så:
"Över
miss Cathys huvud skymtade jag en smutsig och trasig svarthårig
unge. Han var stor nog att kunna både gå och tala och såg äldre
ut än Catherine, men är han ställdes på fötter stirrade han bara
på oss och sa något på en obegriplig rotvälska. Jag blev rädd
och mrs Earnshaw var färdig att slänga ut honom; hon for upp och
frågade hur mannen kunde få infallet att ta en sån tattarunge i
huset när de hade stugan full i förväg."
Svarthårig, rotvälska,
tattarunge. Kodorden trängs. Och det finns inte plats i
stugan.
Heathcliff är en
upprorisk, sexuellt provokativ och destabiliserande närvaro i
den engelska byn. Det går illa.
Bilden av irländaren var
färdig innan krisen var ett faktum.
1845 hade England
konservativt styre, under premiärministern Robert Peel. Man hade
en ganska klar bild av vilken sorts ”problem” Irland
representerade - en ”modernisering” av jordbruket var
nödvändig. Den engelska godsägarklassen var en stoppkloss; men
man uppfattade den snabbt växande befolkningen som det verkligt
stora problemet. Man hade redan börjat uppmuntra utvandring. När
hungersnöden kom var det frestande för vissa tänkare att se
krisen som en möjlig utväg, ett sätt att accelerera en nödvändig
utvecklingslinje.
Peel var en av de första,
och en av få, att förstå vilken katastrof som potatispesten
utgjorde. Hans sätt att agera ledde till en politisk kris för
England som helhet. Som Helen Litton skriver:
Den dominerande ekonomiska
teorin i Storbritannien vid artonhundratalets mitt var
Laissez-Faire, som hävdade att det inte var Statens uppgift att
förse medborgarna med hjälp eller att blanda sig i den fria
marknaden och dess varuströmmar. Detta måste man komma ihåg om
inte regeringens inställning till katastrofen på Irland ska bli
helt obegriplig. Människor förutsattes vara självförsörjande,
och statens inställning var att nödhjälp skulle försvaga deras
förmåga att ta hand om sig själva.
Peel hade dock tjänstgjort
på Irland och var insatt i öns problem. Bakom ryggen på sin
regering beslutade han om en stor import av majs från USA till
Irland för 100 000 pund. Han arbetade också på att avskaffa
spannmålslagarna, som var ett kvarvarande protektionistisk
skydd, i syfte att kunna importera mer nödhjälp. Just denna
motion ledde till att regeringen föll. Litton igen:
"Resten av Peels
konservativa parti var emot ett ingrepp i marknadskrafternas
fria spel och Peel fick avgå som premiärminister i december, då
han yttrade: ”gode Gud, ska ni sitta i regeringen och diskutera
och beräkna hur mycket blodiga diarréer och dysenteri ett folk
kan uthärda innan det blir nödvändigt för er att förse dem med
mat?' "
Liberalerna visade sig
dock oförmögna att bilda regering, varför Peel kom tillbaka till
makten och avskaffade spannmålslagarna 1846. Peel organiserade
nu ett system av matdepåer över hela Irland. Men här kommer
marknadskrafterna åter in i bilden: man fick inte ge bort
mat. Den skulle säljas till marknadspriser. Allt annat vore
politiskt omöjligt, då de rika storbönderna var en viktig
politisk kraft i England. Under hela hungersnöden fortsatte
också exporten av spannmål från Irland till England.
Peel fälls slutligen under
sommaren 1846 - i en omröstning som gäller fattiglagarna på
Irland - av den grupp konservativa i parlamentet som
representerar storgodsägarna och leds av Benjamin Disraeli. En
liberal majoritet under John Russell tar vid. Och nu blir det
värre.
EN
NYCKELPERSON i sammanhanget heter Charles Trevelyan, assistant
secretary of the Treasury, vice finansminister. Det vore
fel att säga att han inte gav sig i kast med hungersnöden efter
bästa förmåga - men frågan är vad han sökte åstadkomma. Ur hans
perspektiv sett var ”folkets låga moral” orsak till
hungersnöden. Ett citat från hans sida har blivit herostratiskt
ryktbart:
Jag tror jag kan se ett
klart ljus skina i fjärran genom det mörka moln som för
närvarande hänger över Irland ... den djupa och ingrodda
sociala ondskan kvarstår, och jag hoppas jag inte gör mig
skyldig till brist på ödmjukhet då jag hoppas att detta, vars
orsaker ligger bortom mänsklig förmåga, är ett botemedel som
tillämpas genom ett direkt ingripande av en allvis Nåd, på ett
sätt som är lika oväntat som det är effektivt. Gud give att vi
rätt kan utföra vår del och inte vända till en förbannelse vad
som var avsett till välsignelse.
Trevelyan var inte
ensam om att se Guds finger bakom potatispesten: direkta
påståenden om att den var en följd av katolicismen var inte
ovanliga. 1846 slår potatisskörden åter fel och farsoterna
börjar spridas över landet. De nödhjälpsarbeten som instiftades
fick inte påverka marknadskrafterna; man byggde inte
vägar eller järnvägar som behövdes, utan landsvägar rakt ut i
ödemarken eller kanaler utan ekonomisk betydelse. På
godsherrarnas ägor reste sig det ena märkliga utkikstornet efter
det andra - sådana ”follies” finns det ännu gott om, somliga av
dem rent surrealistiska. För ett sådant arbete betalades ungefar
tio shilling om dagen - mer fick det inte bli, eftersom
politiker och storbönder var rädda för att jordbruksarbetarna
skulle söka sig till beredskapsjobben istället för till
”riktiga” arbeten om de förra blev ”alltför välbetalda”.
Samtidigt steg livsmedelspriserna enormt. För att överhuvud
hindra en normalfamilj från att svälta ihjäl fordrades 1846 en
dagslön på minst tjugoen shilling. Många arbetare orkade
av ren undernäring snart inte delta i beredskapsjobben.. Då
återstod fattigstugan. Där hölls medvetet en låg standard, för
att folk inte skulle söka sig dit ”av bekvämlighetsskäl”, och
där splittrades familjerna - män, kvinnor och barn separerades -
och med anstormningen till fattighusen
blev de också smitthärdar för tyfus, dysenteri och kolera. Mot
slutet av 1846 arbetade 116 000 i fattighusen, av dem 63 000
barn.
Och ständigt detta
omkväde: arbetarna har blivit ”för lata”, för välbetalda,
alltför bidragsberoende. Detta är den verkliga skräck som ligger
under den brittiska liberala regeringens alla turer, där
beredskapsjobb läggs ned i förtid och matdepåer stängs.
1847. Vintern har varit
den värsta i mannaminne. Trevelyan vill halvera lönerna på
beredskapsjobben, eftersom kylan gjort att så få arbeten
utfördes. Han får nej.
Ett underligt lugn lägger
sig över landet. Överallt rapporter om hålögda, skelettliknande
barn. Rapporter om kannibalism. Kyrkogårdarna är överfulla och
man övergår till omärkta massgravar, gärna på de lättgrävda
sandstränderna.
Under sommaren åter samma
stank över landet. Av potatis som ruttnar i jorden.
Och genom hela denna
period fortsätter godsherrarna sina vräkningar. En ström av
döende människor på väg till emigranthamnarna. På Ellis Island i
New York finns än idag en särskild massgrav för de tusentals
irländare som strök med på resans sista etapp. Över havet går
”Coffin Ships”, där tusentals utvandrare tillbringar hela resan
under däck, utan avträden eller dagsljus. Många av dem var dömda
till förvisning efter att ha begått ”egendomsbrott” - oftast
stöld av mat.
Men den liberala
regeringen var orolig: irländarna kunde bli alltför
bidragsberoende. Beredskapsjobben trappas ned och man börjar
istället dela ut soppa. Många irländare, visar det sig, svälter
hellre ihjäl än står och köar för mat offentligt.
MYCKET ARBETE
LADES
ned på
att få systemet att fungera - när soppköken var som mest spridda
utfodrade man 3 miljoner människor om dagen - men resurserna var
helt enkelt inte tillräckliga och soppan alltför mager: den hade
komponerats av en gourmetkock från en av Londons ledande
restauranger. Exporten av spannmål från Irland fortsatte: i
England rådde en industriell depression, och premiärministern
Sir Russell var rädd för att hungersnöden skulle spridas till
England om importen från Irland trappades ned.
Döda kroppar i diken, på
gator, som ingen längre orkade begrava. Kroppar som gnagts av
råttor och hundar.
Trevelyan såg hoppfullt på
situationen. Spannmålspriserna föll, skörden hade varit bra.
Problemet var bara att ingen längre hade några pengar att köpa
mjöl för. Det viktigaste, som han såg saken, var att ”Irland
själv bar priset för sin hjälp”. Andra politiker, som irländaren
Daniel O’Connell, varnade honom. Det var omöjligt. Trevelyan
ansåg att det var dags för England att börja trappa ned sin
hjälpinsats
Systemet skulle istället
betalas med lokala skatter, på decentraliserad basis, grevskap
för grevskap; men nu började även de bönder som hade kvar sina
lantbruk att bli tvungna att lämna dem och emigrera. Även de
stora godsägarna blev svårt skuldsatta av de avgifter de skulle
erlägga till Irlands självfinansierade hjälp - och deras svar
var att påskynda massvräkningarna. Hus efter hus revs och
antalet medellösa drevs ut på vägarna i en aldrig sinande ström.
Man började införa
begränsningar och sortera människor. För att få del av
nödhjälpen skulle en man först arbeta med att krossa sten i tio
timmar, annars blev det ingenting - arbetet var meningslöst, men
arbetsskygghetsspöket sågs ännu som det största hotet. Få
orkade. men siffrorna över de som fick bidrag sjönk på ett
tillfredsställande sätt.
1847 var det år då de
epdidemiska sjukdomarna fick ett rejält fäste i landet; de
spreds främst via de överbelastade fattigstugorna och
emigranströmmarna; men den torra sommaren gav ett visst hopp om
att potatispesten skulle ha avklingat. Man tredubblade arealen
och planterade ny sättpotatis. Men skörden 1848 slogs åter ut av
den sydamerikanska svampen.
ÅRET 1848
är känt för annat än hungersnöd; i läroböckerna benämns det
”Folkviljans år”. I England började de s k ”chartisterna” att
bli en politisk makt att räkna med. Samma år höll Karl Marx ett
tal till engelska socialisiska arbetare, där han betonade att
”Irländarnas frigörelse även är er egen”.
Nu började också ett
militant motstånd mot den engelska politiken på Irland ta form.
Daniel O’Connell, som drivit den parlamentariska kampen för
Irlands självständighet, var död. Över hela Irland hade
lantarbetare och småbrukare bildat hemliga sällskap, vilka ägnad
sig åt hot eller småattentat mot de stora engelska godsägarna.
Dessa sällskap fruktades på ett sätt som knappast stod i
proportion mot deras egentliga makt och inflytande, och gick
under namnet ”Ribbonmen” - om de inte bara kallades banditer.
Ur detta växte en revolutionär rörelse, som betonade
småbrukarnas rätt till sin jord.
Nu fanns plötsligt
resurserna från engelsk sida: 10 000 soldater skickades till
Irland, som svaret på några skärmytslingar. Efter att ledarna
för oppositionsrörelsen arrresterats blev stämningen krigisk och
ett väpnat uppror stod för dörren.
Men landet rymde knappast
någon välnärd folklig armé, och den katolska kyrkan agiterade
starkt mot den nya politiska rörelsen, som gick under namnet
”Young Irelanders”. När utbrottet kom rörde det sig om
etthundrafyrtio intellektuella och bönder, beväpnade med
ålderdomliga pistoler och jordbruksredskap. De blev ett lätt
fall för den lokala polisen, som stängde in dem i en trädgård.
Det var ”slaget om Ballingarry”.
Det blev droppen för den
brittiska filantropismen. De privata bidragsgivarna försvann,
och karikatyrerna av den otacksamma irländska halvapan strömmade
genom brittisk press. Trevelyan bekymrade sig för att
Nödhjälpskommittéerna förskte skinna brittiska kronan, och höjde
de avgifter de var tvungna att betala tillbaka till Staten.
Resultatet blev en serie
konkurser där såväl små som stora lantbruk gick omkull och lades
i träda och även tidigare mer välbeställda lantbrukare sällade
sig till malströmmen av emigranter, något som gjorde liberalen
Trevelyan hoppfull:
Om småbrukarna försvinner
och godsägarna tvingas sälja ut delar av sitt jordinnehav till
personer som är villiga att investera kapital, så kommer vi till
sist fram till något som liknar en tillfredsställande situation
för landet som helhet.
Som Helen Litton
kommenterar saken:
"Land låg överallt öde och
desperata landägare lyckades inte sälja sin mark utan for sin
väg och övergav sina egendomar. Inga köpare gick att uppdriva
eftersom det ofta handlade om små egendomar som var hårt
skuldsatta. Handeln kom till ett stopp, och småstäderna tömdes
på invånare som gav sig av till de stora städerna. I en apell
till Sir John Russell hävdades det att ”vad vi kommer att ha
kvar är en hjonstuga.... Drottingen blir föreståndare för det
största fattighus som någonsin grundats.”
Regeringen bestämde sig nu
för att följa Trevelyans föreslagna system, att ”Låta naturliga
orsaker råda”, med andra ord att inte göra något alls. Lord John
Russell skrev:
”vi har bidragit, arbetat,
sänt nödhjälp och kläder till irländarna, miljonsummor har
spenderats och år av debatter... Allt vi fått i gengäld är
revolter och och oroligheter. Låt oss nu avstå från bidrag, lån,
kläder osv för att få se vad de kommer att göra... det är det
brittiska folkets önskan.”
1858, tio år senare,
bildas ”Irish Republican Brotherhood” - föregångare till det
IRA som tar form efter upproret 1916.
DET FINNS
inget slut på en svält. Den kan börja lika dramatiskt som den
irländska - men den tar inte slut. 1849 var det värsta året
under förloppet; koleran bröt ut och drog som en gräsbrand genom
landet. USA ville inte längre ta emot fler irländare, eftersom
många kom dit för att dö och ofta hade smitta i bagaget.
Men resultatet av svälten
blev att landet tömdes, för att 1871 ha stabiliserats på sin
nuvarande nivå, runt fyra och en halv miljon. I världen finns
idag fyrtio miljoner mäniskor av irländskt ursprung.
Ett annat resultat var att
det irländska spårket fick sitt banesår. Före svälten talades
språket av tre miljoner: efter svälten var antalet nere i en
miljon. De irisktalande delarna av landet hade drabbats hårdast.
En hård motståndskärna tog
form: det fanns inte längre någon irländare utanför den
protestantiska överklassen som ansåg att unionen med England
hade några fördelar. Men så långt som till nationell
självständighet ville inte ens Trevelyan gå.
Det finns ett tilägg att
göra. Detta är den brittiska liberalismens guldålder och den tid
då klassisk nationalekonomisk teori tar form. Någon tycker
kanske att det är en billig politisk poäng: men vad man ser
gjutas in i de ekonomiska teorierna, som en barlast eller
baksida, är rädslan för att hjälpa, att den som får ett mål mat
genast vill ha mer, att ”bidrag” ohjälpligt är korrumperande och
skadar mer än det stöder. Som alla svartvita ideologier bär även
den ekonomiska liberalismen med sig en murken kärna där teorins
diskrepans gentemot verkligheten betalas med liv.
DET HAR hänt förut. Det
händer igen.
I sin banbrytande essäbok
citerar Cormac O’Grada Amartya Sens Poverty and Famines:
"Den grundläggande poängen
(...) att svält inte endast är resultatet av matbrist utan en
funktion av marknadslösningar som samverkar med orättfärdiga
egendomsrättigheter får sin tillämpning här och formuleras av
flera samtida bedömare i Irland under Den Stora Svälten, men
dessa uttalanden återfinns inte i ”den seriösa” [vetenskapliga]
litteraturen. Ambirajans klassiska studier av regeringspolitiken
under artonhundratalets indiska svältkatastrofer visar att de
ideologiska bojor som lades över statsbyråkratin tenderade att
förstärka massvälten, men historieskrivningen brukar vara tyst
eller förstående även på den punkten - åtminstone i irländska
sammanhang."
I AUGUSTI 1849
besökte drottning Victoria Dublin, i syfte att gjuta litet mod i
sina iriska undersåtar. När det kungliga skeppet stävar ut ur
Kingstown (nu Dún Laoghaire) står de hurrande människomassorna
längs stranden och drottningen säger sig känna ”stor sorg över
att lämna landet”.
Det var hon inte ensam om.
Emigrantströmmen hade nu runnit över miljonstrecket.
Sedan kom notan: Irland
skulle betala tvåtusen pund för drottningens utgifter. Ty
politiken var nu en gång för alla sådan.
Litteratur
Stephen J
Campbell The Great Irish Famine Famine Museum
1995
Terry Eagleton
Heathcliff and the Great Hunger Verso 1995
Cormac O’Grada
Ireland before and after the Famine
Manchester
University Press 1988
Helen Litton
The Irish Famine - an illustrated History
Wolfhound Press
1994
Cathal Póirtéir
(red) The Great Irish Famine Mercier Press/Radio
Telefís Éireann 1995
Cecil Woodham-Smith: The
Great Hunger
Penguin 1995 (ny utg)