Tidigare publicerad i Dagens
Nyheter den 25 oktober 2005
Karnevalen i Lyme Regis är inte mycket att skryta med. Vi väntar länge i sommarskymningen på strandpromenaden, och till sist uppenbarar sig själva tåget:
först går en man i en röd militäruniform från sjuttonhundratalet. Sedan följer
hundra tysta Lymebor med facklor, synbart generade. Sist kommer några skolflickor
i gymnastikdräkter och viftar med fluorescerande spön.
Det är allt. Det hela mycket brittiskt. Lugnet lägger sig åter;
det var aldrig hotat på allvar.
Den lilla kuststaden Lyme Regis ligger inklämd mellan vittrande
klippor och Engelska kanalen. Här bor - om vintern - knappt mer än
två tusen personer. Ända sedan artonhundratalet har staden varit
känd som badort, men har alltid legat i skuggan av större
turistmetropoler som Torquay. Jane Austen vistades här 1803 och
1804, just av det skälet att Lyme ansågs billigare, och delar av
"Övertalning" utspelas också i staden. Men om Lyme Regis i dag är
känt så är det två orsaker: den rika förekomsten av fossil från
juratiden. Och John Fowles, som flyttade hit redan 1966. Det var
också här han fick idén till sin mest lästa roman, "Den franske
löjtnantens kvinna" från 1969:
Det började för fyra eller fem månader sedan, som en bild. En
kvinna står vid slutet av en öde pir och stirrar ut över havet. Det
var allt. Bilden steg fram i mitt huvud en morgon medan jag ännu
halvsov... jag låtsades inte om den, men den kom tillbaka. Den var
mystisk. Den drog åt det romantiska. Kanske just därför verkade
den inte ha med vårt nu att göra. Hon vägrade till exempel att
stirra ut genom fönstren på en flygplats; platsen var tvunget en
gammal hamnpir.
Den som läst boken - eller för den delen sett filmen, som gjordes
efter Harold Pinters intelligenta omtolkning av Fowles roman -känner genast igen inledningsscenen med den olyckliga Sarah Woodruff
längst ut på hamnpiren i Lyme. Den karaktäristiska och svängda
piren finns kvar, men är avspärrad. Renovering pågår av hela
strandpromenaden; erosionens krafter härjar kusten svårt. De
turister som tänkt låta sig fotograferas som Woodruff, eller Meryl
Streep som spelade henne i filmen, får snällt lomma tillbaka i land.
"Den franske löjtnantens kvinna" är som roman sammanvuxen med Lyme;
staden gör sig påmind inte bara i romanens övergripande handling,
utan finns där ända ned i metaforer och symboler och vidare ned i
vad som brukar kallas undertexten.
Jag undrar om den inte är den perfekta historiska romanen, en titel
som den i så fall konkurrerar om med Sigrid Undsets "Kristin
Lavransdotter". Ett svar på frågan varför "DFLK" ("Den franske
löjtnantens kvinna") både är lyckad och populär är att den, i likhet
med andra stora romaner, är en bastard eller hybrid. Den är en
pastisch på den viktorianska roman som t ex Thomas Hardy skrev; den
lånar i långa stycken den stora artonhundratalsromanens form och
språk för att berätta om dissekera just viktorianernas hierarkiska
samhälle, deras könsroller och tankevärld. Den är en "historisk
roman" inte minst därför att den är en roman om människans
förhållande till historien. Samtidigt är den också en djupt
romantisk kärleksskildring.
Ovanligt nog för en stor kärleksroman inleds DFLK med ett Marxcitat,
ur "Zur Judenfrage", ("Till judefrågan") från 1844. "Varje
emancipation är ett förnyande av människornas värld och av mänskliga
relationer till människan." Enklare uttryckt, på modern svenska: var
gång en människa blir fri blir du själv friare. Det vore roligt att
veta vad Marx hade tänkt om våra dagars gayparader.
Den som inledningsvis är uppenbart ofri i DFLK är Sarah. Hon är
dubbelt inkapslad i roller; förutom den viktorianska kvinnans alla
tvångströjor har hon också placerat sig i positionen av Den
utstötta: genom att spela med i omgivningens ryktesspridning om att
hon "gett sig" till titelns franske löjtnant skaffar hon sig en
social roll som stämmer mot hennes inre känsla av att vara ett
missfoster - det slags missfoster som det innebär att år 1867 vara
en intellektuell, ensamstående kvinna som dessutom yrkesarbetar (som
guvernant). Tiden har ingen plats för henne; hon är, i romanens
värld, en av de första av sin art och det gör ont. Därav hennes
neurotiska behov av att vara skamlig och utstött.
Den andra starka idéström som drar genom romanen kommer från Charles
Darwin. "Om arternas uppkomst", vilken i romanen bara har åtta år
på nacken. Som Fowles själv skriver i essäsamlingen "Wormholes":"Precis som vi lever med bomben levde viktorianerna med
evolutionsteorin. De kände sig utkastade i rymden och fruktansvärt
isolerade. Runt 1860 hade deras olika religioners, filosofiers och
sociala hierarkiers en gång så helgjutna strukturer börjat uppvisa
betänkliga rostskador." Men på samma sätt som evolutionsteorin kunde
uppfattas som frigörande, lösgörande människor ur en föråldrat
religiös världsbild, kunde den också se ut som ett annat slags
determinism; naturens snarare än Guds.
Det är också intresset för evolutionsläran som lockat den manlige
huvudpersonen Charles till Lyme. Charles lever av ärvda pengar, och
försöker finna mening i sitt liv genom att vara "gentleman" -
ekonomiskt oberoende, men med starka naturvetenskapliga intressen.
Det är i Lyme, dit han rest för att söka fossil, som han först möter
Ernestina, den överklassflicka han förlovar sig med - och senare ser
Sarah längst ut på piren, med stormen som bakgrund.
Den typ av fossil han söker är "ammoniter", en sorts små bläckfiskar
med skal. De finns överallt längs stranden, där erosionen ständigt
frilägger nya lager; man kan hitta så stora som någon decimeter
tvärs över, inbakade i sandsten. En del av dem har till och med
omvandlats till metall, då järnhaltiga mineraler fyllt de hålrum i
stenen djuren lämnat efter sig. Går man en promenad längs stranden
hör man hela tiden envisa hammarslag i bakgrunden: överallt ser man
amatörfossiljägare, en del av dem utrustad med metalldetektorer.
- Men de där har de ingen nytta av, säger Nick, som leder
professionella fossilutflykter för det lokala museet. Det finns för
mycket järnmalm i marken. Sedan slår han med ett par vana slag av
sin egen hammare upp en sten som mycket riktigt visar sig innehålla
en glittrande ammonit. Han kastar en orolig blick bort mot
klippväggen, där en hel familj slagit sig ned och hamrar.
- Vad folk inte tänker på är att det här landskapet är i rörelse,
säger Nick. Flera gånger i månaden inträffar det ras. Annars
skulle vi inte få fram några nya fossil. Och så berättar han om hur
man ibland, när man knackar upp en fossilsten, kan se några droppar
havsvatten rinna ut. Två hundra miljoner år gammalt hav.
Fossilen innesluten i sin sten. Fångad i sin tid. Den är en
underliggande metafor i hela romanen, för att inte säga i Fowles
författarskap. Varken Marx eller Darwin finns där som pynt. Fowles
söker helt enkelt efter de punkter där tankesystem och ideologier
brister, där människors självbilder kommer till korta; där blir en
möjlig frihet synlig.
Sarah, men även Charles, lever inneslutna i sina omständigheter,
fångar i de roller och hierarkier som format dem. Precis som
Stephen Dedalus i Joyces "Odysseus" kan de säga att historien är den
mardröm de försöker vakna ur. Om man tänker sig en människa utanför
sin historiska kontext: vad är hon då? Existerar hon bortom sina
roller?
Varken Sarah eller Charles har några egentliga fästen i tiden;
fallande griper de efter varandra. Det tar sig först formen av
erotisk besatthet. Men det handlar om mer: när Sarah försvinner går
Charles in i en långvarig depression. Precis som den mer eller
mindre fiktive "franske löjtnanten" var hålrummet i Sarahs liv blir
hon det i Charles.
Det är helt i linje med det uppror mot determinismen som är romanens
kärna att den håller sig med två slut - ett där de båda återförenas,
ett annat där de skils åt för alltid och Charles emigrerar till USA.
Men bakom den gåtfulla Sarah skymtar också en annan kvinna, ur en
annan roman. Detta är inget som Fowles själv försökt skyla över:
tvärtom har han översatt den till engelska. Romanen heter "Ourika",
författad av den franska adelsdamen Claire de Duras och blev en stor
försäljningsframgång när den kom ut 1824 - så framgångsrik att
Stendhal betraktade Mme de Duras som en rival. Huvudpersonen är en
ung kvinna som sakta tynar bort i ett kloster; hon har vuxit upp hos
en rik adelsdam och fått en fin utbildning. Först i puberteten har
det gått upp för henne att hon är dömd till ett liv i ensamhet
därför att hon är svart. Som liten slavflicka kom hon till
Frankrike och fick ett gott hem - men hennes identifikation med den
franska överklassen gör det nu omöjligt för henne att återvända till
det Senegal hon kommer från, och som svart är det omöjligt för henne
att giftas in i societeten. Ourika är en kvinna helt utan social
kontext: det är så hon själv uppfattar saken. Dödsstöten får hon
när hennes älskade fosterbror gifter sig med en vit kvinna - och
denne fosterbror heter Charles.
Som Fowles själv skriver i förordet till sin översättning: "Fastän jag kunde ha svurit på att jag inte hade Ourikas afrikanska gestalt
i bakhuvudet när jag skrev Den franske löjtnantens kvinna är jag i
efterhand övertygad om att hon var mycket närvarande i mitt
undermedvetna." Varför skulle han då se denna ur alla sammanhang
lösryckta kvinnogestalt vid piren i Lyme Regis?
Kanske därför att också Lyme från sextonhundratalet och framåt var
en av de många hamnar som var djupt indragen i den brittiska
slavhandeln. Här hette den ledande slavhandlarfamiljen Burridge och
ägde skeppet "John Frigate" som, till exempel, år 1719 fraktade
nittioen svarta slavar till plantagerna på Barbados. Historien är
en mardröm att vakna ur.
Så sker också i Fowles intrikata - och senaste - roman "Ett
maskspel" (1985). Den skildrar ett udda resesällskap på väg mot en
ort på Englands sydkust som förmodligen är Lyme. De kommer aldrig
fram. Större delen av romanen, som utspelar sig år 1736, är
uppbyggd som en undersökning av var det försvunna sällskapet tagit
vägen. 1730-talet skildras som en verkligt stillastående tid, långt
från alla revolutioner och omvälvningar, alltså som det viktorianska
men dynamiska 1860-talets motsats: ur denna tidens stinkpöl ges inga
utvägar. Utom för den unga adelsman som är romanens huvudperson.
Boken slutar med att han bokstavligen försvinner ur historien - det
antyds till och med att han kan ha hämtats av en tidsmaskin. Något
oförklarligt är det i alla händelser det som sker: en öppning har givits
och stängts på nytt. Skulle detta bli hans sista är den ett logiskt
och värdigt slut på författarskapet.
John Fowles har hunnit bli hela sjuttionio år. Den sista dagen i
Lyme lyfter jag på vinst och förlust telefonluren och slår hans
nummer. Hans fru svarar. Nej, John ger inga intervjuer längre och
hälsan är inte den bästa. Men vill jag komma över en stund och
diskutera hans romaner så är jag välkommen.
Paret Fowles bor i en paradvilla från viktoriansk tid, med en
fantastisk trädgård och, naturligtvis, utsikt över The Cobb, själva
piren. Vi sitter i solskenet och dricker lemonad ut tennmuggar.
Det sägs inte så mycket. Jag frågar om han tycker att det är
viktigt för en författare att ha en särskild plats, ett särskilt
landskap att utgå ifrån.
- Naturligtvis, svarar Fowles, en författare måste ha ett landskap,
måste vara ett med det. När man dör går man ju bokstavligen upp i
det. Kanske lever man ändå vidare på det viset.
Han sitter tyst ett tag och tillägger sedan:
- De romaner man skrivit kan kännas som en tyngd, här, över axlarna.Det är dags att gå vidare, till andra saker.
