Tidigare publicerad i Ord
& Bild nr 3-4 1997
There is no such thing as
”society”.
Margaret Thatcher
1
På det enda
bevarade fotografiet lyser hans ögon med en oväntad svärta.
Det är just blicken som den anfrätta daguerrotypin lyckats
rädda åt eftervärlden: avbildningen är dessa ögon, inte
mycket mer. Gammelmansansiktet sjunker undan.
Den oro och
svarta koncentration som lyser ur bilden återfinns inte på
de andra porträtten, som utan undantag är teckningar och
målningar. Här möter man hela tiden något annat, en sorts
trind förnöjsamhet, en ljus och glad man, belåten med
tingens ordning. Konstnärerna har försökt fånga den bild av
Geijer som skapades i umgängeslivet, av en sällskapsmänniska
som spred inspiration och trivsel omkring sig. Också denna
bild är riktig på så sätt att den visar omvärldens
uppfattning om honom, vad man ville se.
Men ansiktet
på glasplåten från 1844 ser bortom åskådaren. Bilden är inte
ljus. Blicken svart och forskande. Den fångar den sida som
omvärlden kanske inte ville kännas vid, den kompromisslösa,
som med åren blev alltmer framträdande. Att den ändå är
porträttlik ser man om man lägger den bredvid en
ungdomsbild, tecknad i England under resan på 1810-talet,
tänkt att sända hem till fästmön Anna-Lisa Liljebjörn. Den
anonyme tecknaren har kanske gjort sitt arbete slarvigt,
medaljongen säkert utförd för en billig penning, det är
något osymmetriskt över det hela. Men ändå: nästan samma
blick, riktad åt samma håll. Ut ur bilden.
Han hade
olika färg på ögonen. Det ena var blått, det andra brunt.
Sådana detaljer har en tendens att försvinna i takt med att
man stelnar till monument.
Johan
Börjessons staty i Universitetsparken i Uppsala är just ett
sådant. En trind man på en stenpelare, med en mesigt
undergiven musa (”Geijers tanke”) invid sina fötter. Klädd i
bonjour, med händerna på ryggen, blicken vaksam över staden
ser han ut som på Wennerbergs suddiga pennteckning.
Anletsdragen svåra att urskilja från marknivå. Han är
bokstavligen ställd på piedestal.
En stengäst.
Finns det då något ansikte bakom masken? Någon anledning
alls att söka blåsa liv i honom, hundrafemtio år efter hans
död?
Det är det
där med skridskorna.
När Geijer
somnar in, den 23 april 1847, har han och hustrun Anna-Lisa
lämnat Uppsala (Geijer sade sig vara rädd för att bli en död
auktoritet vid universitetet) och bosatt sig i en lägenhet i
Stockholms Operahus. Han är också centrum för en häftig
debatt, angreppen haglar, inte minst från historieprofessorn
Fryxell, som gett ut en volym om ”Aristokratfördömandet” i
svensk historieskrivning. Måltavlan är Geijer, som vid den
sista riksdag han bevistade (som universitetets
representant, medlem av prästerståndet) utgjort en för
omgivningen oberäknelig men dock högst liberal kraft och
bland annat verkat för en författningsreform i riktning mot
allmän rösträtt. Gubben är en pina.
Han är
sextiofyra år, förmår inte längre driva någon polemik, är
därtill förbjuden av läkarna. Han känner bokstavligen slutet
nalkas, är så väl beredd som mänskligt möjligt, säger sig
vilja ”gå i en högre skola”.
Angreppen
blir alltmer infama. I mars går han och dottern Agnes på
Operan och bevistar några akter ur Don Giovanni. En
månad senare är det slut.
Och efter
hans död: dessa skridskor. Nyinköpta, aldrig använda, ligger
de där. Under den dödes säng. Ingen vet när han skaffade
dem.
Till vilken
flykt skulle de användas?
Över vilka
isar?
Den
psykologiska förklaringen är naturligtvis lika skenbart
enkel som vanligt. Geijer var i ungdomen en duktig
idrottsman, utmärkte sig bland annat i simning och
skridskoåkning, och var dessutom en duktig dansare.
Naturligtvis: han längtade efter ungdomens rörlighet och
frihetskänsla, kände sig alltmer snärjd av kroppsliga
tillkortakommanden och ett unket polemiskt klimat.
Dock är det
här som han blir tydlig. Möjligheten till fri rörelse stod
alltid öppen, om inte annat så tankens. Det är på den
punkten Geijer berör, ett vaket intellekt som utan
inskränkningar tar sig an den egna tidens alla yttringar,
politiska, kulturella, filsofiska.
I ett
begynnande tjuguförsta århundrade som blir alltmer
artonhundratalslikt är de frågor han ställde som relevanta.
Det är en isande tanke.
Vilka är då
de frågor han ställer?
Den 23 april
1947 var det hundra år sedan Geijer dog. Dagen till ära
hölls en minneshögtid i Uppsala universitetsaula: bland de
närvarande fanns ärkebiskopen, universitetets rektor och
till och med statsministern. Professor Anton Blanck höll
talet. Han uppehöll sig särskilt vid det faktum att Geijer
inte bara var lyriker och historiker - utan fastmer
socialpolitiker och liberal förgrundsgestalt. Men det var
alltså femtiofyra år sedan. Samma år utkom ca femtio volymer
med Geijeranalyser och kommentarer.
Vid
hundrafemtioårsminnet av hans död, 1997, förmärktes inga
större skakningar i samhällskroppen. Ett litet seminarium
för professorerna vid Uppsala universitet lär ha
avhållits. Två år senare kom Anders Ehnmarks utmärkta
monografi över den politiske Geijer, Minnets Hemlighet.
Men till 1947 års apoteos-stämning var det långt.
Inte så
konstigt, kan man kanske tycka. Geijer - och för den delen
Tegnér - förknippas idag mest med den anspända nationalism
som följde på förlusten av Finland 1809, ”det götiska”: han
diktning betraktas som stendöd och inte ens åttio- och
nittiotalets uppsving för den romantiska litteraturen
lyckades bringa något liv i hans diktning.
Jag har hans
samlade verk i hyllan, Sigurd Ribbings vackra, om än inte
exakta utgåva från 1875–77, inköpta för en spottstyver. I
skrifterna hittar jag inte alls den vadmalspoet och
vikingaidylliker jag mötte i skolan - utan ett kusligt vaket
intellekt och en skarp blick på samtiden: en samtid som
sträcker sig fram till vårt nu. Det är snarast därför som
Geijer sjunkit ur det allmänna medvetandet. Han är med om
att skapa idén om det Sverige som blev - och blir därför
osynlig inuti sin egen bild.
Den värld
som formade honom kan själv se ut som en ficka i tiden.
Geijer kom ur en lång rad av bruksherrar vid Uddeholm. Hans
biograf, John Landquist, beskriver hans uppväxt på Ransäter
som präglad av ”anspråkslöst välstånd”. Geijer skildrar i
Minnen (1834) en miljö genomsyrad av Schillerläsning och
Haydnspelande - och utan adel, utan övermakt. Ett Värmland
präglat av en underlig blandning av landsbygd och modern
industriverksamhet, en om man så vill realiserad borgerlig
utopi. Att man utgjorde samhällets toppskikt är självklart;
men det rör sig om en ny klass av borgare.
Man brukar
säga att den unge Geijer som nybakad akademiker orienterar
sig mot en konservativ världsbild: banan var också snitslad
åt det hållet. Men när man talar om Geijers ”konservatism”
är det en konservatism med förbehåll. Han är, till att börja
med, estetiskt radikal. Och liksom många andra opponerar han
sig - i tysthet - mot den sengustavianska diktaturen och
dess mer enfaldiga uttryck. Han umgås i Uppsala med den
radikale docenten i ”politik”, Gustav Abraham Silfverstolpe,
som småningom ska avvisas från universitetet för det
otaktiska påhittet att vilja framföra ett musikstycke med
några takter av marseljäsen inbakade.
Vidare
tillhör han de få som vågar besöka Benjamin Höijers
föreläsningar i filosofi. Och det är viktigt.
Höijer
(1767–1812) tonar alltmer fram som den ”store glömde” i
svensk idéhistoria.
Med full inblick i den samtida tyska filosofin, personligen
bekant med såväl Schelling som Fichte, sitter han som
oavlönad docent i ett Uppsala han själv beskriver som ”en
rövarkula”. Tillsammans med Silfverstolpe och Hans Hierta
bildar han den så kallade ”juntan”, en filosofiskt och
politiskt radikal cell inom universitetet. Men efter
ödesåret 1800 är gruppen splittrad. Höijer själv drivs i en
tvåårig tysk exil. När han efter utlandsvistelsen återupptar
sina föreläsningar törs studenterna inte besöka dem, av
rädsla för att bli prickade och få en plump i
karriärprotokollet.
En grupp om
fem-sex personer vågar sig dock dit. Bland dem Geijer och
Atterbom (även om det är tveksamt hurvida den senare begrep
något). Geijer skriver i ett brev hem till föräldrarna:
Det blir allt
sämre med Uppsala. Adjunkten Höijer har ej kunnat läsa av
brist på åhörare. Han läser likvisst så intressant. Ett
bevis att man blott springer och lyss och läser över för dem
som kunna ge ej blott kunskaper utan även - vad bättre är -
ett betyg som verkar i en examen - och efter examen ? - en
syssla, full mage och goda dagar och så döden och den eviga
vilan.[2]
Det är här
de blivande göticisterna och fosforisterna bestås med
kunskaper om Kant, Schelling, Fichte - och småningom, av
avgörande betydelse för Geijer - om den unge Hegel och
dennes Phänomenologie des Geistes. Farlig materia.
Tanken på en riktning i historien etableras - att den går åt
ett särskilt håll, har en mening. En tanketråd börjar
tvinnas.
Geijer har
själv i Minnen skildrat den sinnesstämning som
präglade honom under de första studieåren:
Ingen har varit så
utan självförtroende. Det enda, varav jag hade medvetande,
var en oändlig förmåga att emottaga, en receptivitet utan
gräns men så utan självbestånd och liksom utan personlighet,
att det ofta var mig som om en skugga skulle kunnat
undantränga mig och taga min plats. En tysk har skrivit en
roman om en, som sökte sin förlorade skugga, jag skulle
kunna skriva en verklig historia om en som sökte sitt själv.[3]
Det är denna
”receptivitet utan gräns” som är och förblir hans styrka,
även om den till en början tycks honom som en plågsam
svaghet. ”Menniskan är öga, icke sol.”
Förmodligen är det
just samröret med juntan och Höijer som drabbar Geijer när
han 1803 söker en tjänst som informator hos friherre von
Ramel. Han nekas: från universitetet har han ett rykte om
sig att vara mer präglad av ”ungdomens flyktighet än
stadga”. Geijer blir förtvivlad och arg. Det är ur detta
revanschbehov som han samma sommar hämtar mod och energi att
skriva det ”Äreminne över Sten Sture” som vinner första pris
i Svenska Akademiens tävling.
Geijers
första fas är radikal, riktad mot det gustavianska enväldet.
Efter den stillsamma statskuppen 1809 (då en rasande Gustaf
IV bärs upp på slottet över axeln på en stark soldat och
blir så arg att han kräks) är det just ”1809 års män” som
bildar det snart alltmer förstelnade etablissemanget. Ändå
är det här som så mycket av det moderna Sverige börjar ta
form.
Om Geijers
Englandsresa 1810 ska här inte ordas mycket: att han mottar
intryck som präglar honom för livet är självklart. Han
imponeras av den engelska politiska debatten, han börjar ett
livslångt läsande av de båda tidskrifterna Edinburgh
Review och Quarterly Review, som förser honom med
många impulser. Han ser Shakespeare på scenen.
Låt oss bara
stanna vid en enda iakttagelse han gör. Den om havet.
Inlandsbon
Geijer har aldrig tidigare mött det: som John Landquist
konstaterar är det här fröet sås till den episka dikten
”Vikingen”, publicerad i första numret av Götiska förbundets
tidskrift Iduna (1811).
Med häftigt sinne
på fjället jag språng
och såg i det vida
hav.
Mig tycktes så
ljuvlig böljornas sång,
där de gå i det
skummande hav.
De komma från
fjärran, fjärran land;
dem hålla ej
bojor, de känna ej band
uti havet.
Uuuh.
Nationalromantik? Sturm und Drang?
Ja. Frågan är bara: vilket hav?
I sin
Geijer - en levnadsteckning (1954) gör John Landquist en
intressant iakttagelse. Han påpekar hur likartade ordalagen
är i två av de brev Geijer sänder hem från England. Det ena
skildrar Londons Börs:
Stiger man upp i
övre våningen (...) där även Lloyds kaffehus är och ställer
sig på en av balkongerna, så har man med en gång hela tavlan
under sig och mängden av talande samt resonansen mot
byggnaden gör, att det förvirrande ljudet av alla dessa
språk och röster slår ens öra nästan som ljudet av ett
vattenfall. Här har jag stått hela timmar (...) jag har
stått där funderande över den sysselsatta skaran som rört
sig för min blick och lärt mig att ej mera undra på deras
iver, den uppmärksamhet som spänner deras muskler (...) då
jag betänkt att ett ord, ett handslag, några rader skickar
seglare, återkallar seglare över alla hav, sätter tusen
armar i rörelse för att skaffa en vara, som tusende armar
behövts att förfärdiga, och kanske i ödemarkens djup lastar
karavanen med skatter, vilka efter gången genom okända
länder och en oberäknelig mängd av ägare slutligen ändå nå
den världsbehärskande européns hand.
Jämför med
skildringen från Sidmouth på Englands sydkust:
Scenen framför mig
är för stor för ögat och förståndet. Den påminner mig om de
band, som över hela jorden förena människorna från pol till
pol och från strand till strand utsträcka släktets
gemenskap. Om min själ ej hade ett hem och ett värn, kanske
skulle jag med hela ungdomens äventyrliga mod kunna utropa:
jag är ingen främling, - Hela jorden är mitt hem, och mitt
hopp är så gränslöst som min horizont - vart styra de
seglare som jag ser så fjärran? Till Nya världen eller till
Indien eller till närmaste kuster?
I båda
fallen - en oöverskådlighet som fyller honom med
inspiration. Och såväl Börsen som havet handlar om
sammanhang. Om hur människorna förs närmare varandra av
arbetet. Havet binder samman släktets ”gemenskap”. Under
”den världsbehärskande européns hand”.
En
oöverskådlighet. Av människor, de förs hit och dit. Finns
det en sammanbindande riktning, en mening med det hela?
Geijer ser ett ”gränslöst hopp”. Det svär illa mot Vikingens
ord: ”dem hålla ej bojor, de känna ej band/ uti havet.”
Havet är
människorna. De sociala banden dem emellan vad som slutligen
fascinerar honom. De finns där; i oöverskådligheten.
Att
Odalbonden, även den publicerad i Iduna 1811,
skrivits som en pendang till Vikingen är uppenbart.
Och även här finns en undertext som pekar framåt.
Vad Geijer
gör är att besjunga bonden - eller snarare den fria
bondeklassen - på ett sätt som kan påminna om Werner
Aspenströms vänliga ord om Gossen Gråsten etthundrafyrtio år
senare. Vad är då dikten, annat än en samling av bon mots
av typen ”hälsan tiger still”, ”Vad stort sker, det sker
tyst”?
Man kan
naturligtvis läsa dikten som ett uttryck för Blut und Boden
- här finns både det ena och det andra. Men det intressanta
är att det rör sig om en programmatisk lärodikt. Delvis är
den präglad av ett fysiokratiskt tänkande, bonden är den som
föder hela landet. Men vad Geijer vill göra är att i diktens
form lägga fram en iakttagelse om svensk historia - nämligen
den om feodalismens svaga ställning i norden. Bonden är sin
egen, han står på egen grund, kommer när konungen kallar -
men representerar en egen kraft, en egen politisk maktfaktor
vid sidan av krona och adel.
Må hvem som vill
gå kring verldens rund:
Vare herre och
dreng den det kan!
Men jag står helst
på min egen grund,
Och är helst min
egen man.
Sparken mot Hegel
är både uppenbar och välriktad. Ingen herre-dräng-dialektik
här inte, tack. Banden mellan människor är av ett annat
slag. Det är dem han föresätter sig att utforska.
Han deltar
med övriga göticister i hyllningarna av kronprins Karl Johan
när denne 1814 kapar åt sig Norge från danskarna och
Sveriges sönderfallande stormaktsidentitet i ett slag verkar
vara restaurerad. Men andra krafter är i gång i landet
(kanske tydligast representerade av det väldiga bygge som
drar igång just ödesåret 1809: nämligen det av Göta kanal,
landets första moderna infrastruktur). Geijer känner av dem,
är i sitt sociala ursprung själv en produkt av dem. I en
skrift som Europeiska colonial-väldets grundläggning
(1819) anar man hans slitande i en kostym som är för trång:
bland alla hyllningar till det europeiska snillets
kraftfulla utbredande över världen finns det gott om
reservationer, invändningar, påpekanden om orättvisor. Vad
han i sin nationalism, rojalism och sitt forskande i
historien i hög grad gör är att avtäcka den process som i
tysthet håller på att omgestalta landet Sverige. Och
världen. Med dagens intellektuella jargong: moderniteten
själv.
Hur Geijers
liv artade sig åren före det berömda ”avfallet” 1838 kan man
sluta sig till av t ex den minnesskildring som poeten Carl
Wilhelm Böttiger lämnat. Han skriver om sin första tid i
Uppsala:
Hans gröna
handskar föllo mig i ögonen, men ännu mer, att han, bäst det
var, tog av sig den högra, för att snyta sig med fingrarna.
När vi gått honom förbi, frågade sakta min kamrat: ”Vet du
vem den där var?” På mitt nekande svar tillade han: ”Det var
professor Geijer.”
Några dagar
efteråt hörde jag denne föreläsa. Jag kan icke säga, att jag
fann mig rätt tillfredsställd. Av hans stora rykte hade jag
väntat något vida mer. Föredraget var stackigt och
vårdslöst; många ord sväljde han ner och de viktigaste
hostade han bort. (...) Till min förvåning var nu hans
auditorium ganska glest (...) Men nu var en mellantid, då
han alls icke var populär. Studenterna ansågo honom stolt
och frånstötande, man klagade över att han i tentamina var
snäsig och tvär. En och annan hade han kört på dörren, efter
blott ett par frågor.[6]
En mellantid:
Böttigers minnesbild är också präglad av ett visst äckel.
Ändå hade något viktig skett i Geijers liv. Han hade
grundlagt sin (erotiskt färgade) vänskap med Amalia von
Hellvig, tysk intellektuell, vän till
Johann Wolfgang
Goethe, Friedrich von Schiller och
Bettina von Arnim - en person som förde honom in i en än
djupare kontakt med samtidens tyska filosofi och
samhällsdebatt. Hennes inflytande var på många sätt
avgörande. Som hon skrev i ett ofta citerat brev:
Att Din dämon är
obändigare, mera skrämmande och våldsam än min egen är
självklart och så gör han Dig mycken vånda, tills Du är ett
med honom.[7]
Ord präglade
av en svärmisk romantik. Men Geijer brottas verkligen med
sig själv, tills han lyckats få sin blick på samtiden att
klarna.
Liberalismen
framstår vid denna tid ännu, också i hans egna ögon, som ett
annat slags tidens Dämon. En ideologi och ett samhällskick
som bejakade samhällsupplösningen, uppvisade ett naket
profitbegär och en individualism som tycktes vara själva
tecknet på upplösningen av den organiska och harmoniska
statsidé som många med Geijer såg som själva förutsättningen
för ett redligt samhälle.
Han träder i
kamp med liberalismens demon. Den visar sig då som nu ha två
huvuden: han skär av det ena och ikläder sig det andra. Att
det verkligen var en svår kamp och ingen billig opportunism
visas bland annat av hur han senare förklarade sitt
sinnestillstånd för vännen Sophie Waern:
Ja, ser du
Sophie, förr gick jag med en bulnad i själen, som värkte och
sprängde och gjorde mig både stum och döf. Men nu har den
kreverat med allt sitt etter - och jag mår syperbt.
Som Carl
Arvid Hessler visar i sin utredning
av Geijers politiska utveckling står han redan från början
mycket frågande till Adam Smiths idéer om ”egennyttan” som
egentlig drivkraft i samhällets utveckling. Han tror inte
alls på den ”osynliga hand” som leder egoismen i
allmännyttiga banor.
Det är snarare detta som driver honom bort från
liberalismen, som han uppenbarligen i grunden varit
befryndad med av födsel och ohejdad vana. Varken Hegel eller
Adam Smith-liberalism är i grunden intresserade av
människors samverkan, av det sociala bandet, individerna är
avskilda tulpanknoppar i en välplanerad rabatt, ompysslad av
osynliga händer och världsandar och andra sorters gastar.
Han reagerar
på denna frånvaro av kollektiva institutioner, vilket får
honom att i det längsta hålla fast vid ståndssamhället
(eller som han skriver: korporationerna) - som ett uttryck
för människors samverkan. Det är den nya tidens industri och
dess resultat - nyfattigdomen - som driver Geijer i armarna
på liberalismen.
Hessler
noterar hur han 1832 märker sig ett stycke ur den
Quarterly Review som följer honom livet ut:
It is
of infinitely greater importance how the wealth of a
community is distributed, than what is the absolute amount;
that an increase of increase of national wealth may be made
at the expense of much national and individual happiness.[11]
Geijers egen
slutsats är att den nya nationalekonomin endast är ”en
vetenskap om rikedom utan avseende på nationell lycka, dygd
och nytta”.
I Minnen
skriver Geijer om hur han vid en resa mellan Potsdam och
Berlin 1825 kommer i samspråk med en resenär som
entusiastiskt talar om marknadskrafternas frisläppande och
de ”nya näringssystemen”. Geijers kommentar:
Dock har jag även
hört röster av vikt som påstå, att det på samma gång gjort
mer varor och mer fattiga - att yttersta följden av en blott
på den individuella konkurrensen ställd industri blir (emot
vad man förmodar) rikedomens och fattigdomens hopande i
särskilda fientliga massor - det är la force des choses på
detta fält, sådan som den i blott laissez faire sig
uppenbarar.
Geijer går
vidare och uttrycker sin beundran för den engelska
kooperationsrörelsen, varefter han uppehåller sig vid det
nuvarande ståndssamhällets - korporationernas - dövhet för
det nya i tiden:
(...) den är sjuk
på att endast känna det abstrakta allmänna och enskilda och
att misskänna allt, vad som borde förbinda bägge, emedan det
blivit missbrukat; och sannolikt kommer sjukdomen att rasa
ut i alla riktningar, innan den brytning inträffar, som
tillåter läkedom.[13]
Brytningen
har redan inträffat i hans eget huvud. Det gamla
ståndssamhället förmår icke i sig bära det nya som växer
fram, varken den modernitet som trasar sönder alla gamla
band - men inte heller den nya frihet som tilltalar honom.
Geijer följer via sina engelska tidskrifter
arbetarbefolkningens villkor i de nya industridistrikten:
det är deras livsomständigheter som avgör saken. Om
liberalismen - den nya ekonomiska principen - skapar dessa
problem bör den också kunna lösa dem.
Så är det
dags. Bölden ska trancheras. 1838 kommer första numret av
Geijers egen tidskrift Litteratur-bladet, med dess
avfallsartikel:
Kanalerna,
ångbåtarna, järnvägarna, all denna industrins genom
världshandeln mångfaldige förkovran, hela denna fredliga,
jordens alla släkter snart omfattande gemenskap, är det
endast varor de medföra? Mig förefaller det, även ifråga om
tankeväxling och tankealstring - liksom såge man här den
nästa stora epoken till boktryckarkonstens uppfinning, och
en större. Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse![14]
Ensam i
bräcklig farkost vågar
Seglaren sig på
det vida haf;
Stjernhvalvet
öfver honom lågar,
Nedanför brusar
hemskt hans graf.
Framåt! - så är
hans ödes bud;
Och i djupet
bor som uti himlen Gud.
Tvenne ting fyller
själen med ständigt större förundran och bävan; alltsom
tanken alltmer dras till dem: stjärnehimlen över mig och
sedelagen inom mig.
Immanuel Kant,
Kritik av det rena förnuftet, 1781
2
Jag märker
att jag under den tid jag umgåtts med Geijer och hans tid
ändrat åsikt. Eller snarare fått en slumrande hållning
väckt. Det hela är ganska enkelt: att det är ohyggligt
viktigt vad vi tänker.
Det är lätt
att drabbas av tron att formulerandet av idéer, åsikter och
allmänt filosoferande pågår i ett rum vid sidan av
samhället, där de stora drivhjulen rullar på som en följd av
ekonomiska eller andra maktförhållanden. I kammaren utanför
sitter författare, akademiker och andra glaspärlespelare och
sjunger vackert i takt till dånet, som dikterar vad man kan
tänka.
Men faktum
kvarstår. Benjamin Höijer föreläser för sina sex eller åtta
studenter. Universitetet i övrigt gör sitt bästa för att
tiga ihjäl honom. Man ser rummet framför sig: den torre men
järnhårt envise mannen läser ur sitt manuskript. Gustavianum
luktar källare och gammalt trä. Utanför takfönstren dånar
våren. Ändå är det kallt. Studenterna bär rock och hatt. En
vilsen humla stöter mot väggarna. Atterbom gäspar.
Hundranittio
år senare sitter jag och försöker bringa reda i allt detta.
Jag menar att en del av vad som sägs och tänks i detta rum
under de följande femtio åren flyter in i en ny bild av
Sverige, en ny självförståelse: om man så vill i ett ethos
som ännu, på gott och ont, övar sitt inflytande.
Det handlar
naturligtvis om Geijers ”personlighetsfilosofi”. Han ger
aldrig ut någon bok som heter just så, ”Om min
personlighetsfilosofi, av Erik Gustaf Geijer”. Den ligger
istället under hela hans tänkande, från den ”konservativa”
perioden och framåt, det är den som kommer till ytan i
”avfallet”.
Det handlar
redan från början naturligtvis om en djupt känd livskänsla,
om man så vill om en ”dialogicitet”. Något som föregår all
filosofi och bildning. Men han finner ett språk för att
uttrycka detta, märker att det har stark bäring på den
samhällsförändring han, bättre än de flesta, förstår att
tolka och omfatta.
Redan i
Feodalism och republikanism (publicerad i tidskriften
Svea, 1818-19) brottas han öppet med Hegel. Den konservative
Geijer har stigit fram, men här som i alla sina skrifter
strävar han efter en försoning, i detta fall mellan de två
olika samhällsprinciper som han uppfattar som evig tes och
antites i historien, ”feodalismen” och ”republikanismen”.
Här några utsnitt ur brottningen med gamle Georg Wilhelm
Friedrich:
Den rätta meningen
av det gamla ordspråket: alla ytterligheter röra varannan
(les extrêmes se touchent) ligger djupt, ja i centrum av
alla saker. - Varför röra de varannan, om ej, emedan även
ytterligheterna äro bundna av den levande enhetens mått: hit
skall du och icke vidare! (...)
Därföre framkalla
de ovillkorligt sin egen motsats, störta den själva med
blind åtrå till mötes. Det är i sådana brytningar, som
sakernas egen kraft (la force des choses) kännbarast låter
sig förnimma, - som den nödvändighet, vars dolda kraft
eljest avlägse fruktas, stryker så lågt, att man känner sig
fattas och föras av dess oemotståndliga fart.
Geijer
känner av ”nödvändigheten”. Tingen och tiden har en
riktning, en inneboende vilja. Så långt är han hegelian. Men
en bångstyrig sådan. Ty för honom saknas ett element i
Hegels historiefilosofi, en brist som fortplantas in i
marxismen. Den må vara dialektisk. Men den är inte
dialogisk.
Ur slutet av
inledningen till Hegels ”Förnuftet i Historien”:
Den nuvarande
världens ande är det begrepp, som anden gör om sig själv.
Det är det, som uppehåller och regerar världen, och det är
resultatet av 6000 års bemödanden, det som anden genom
världshistoriens arbete här bragt inför sig, det som genom
arbete har måst komma fram. Så måste vi fatta
världshistorien, vilken för oss framställer andens arbete,
hurusom den har kommit till kunskap om vad den är och
utarbetat det i de olika, därigenom betingade sfärerna.
(...) De moment, som anden tycks hava bakom sig, har den
också i sitt nuvarande djup. Liksom den i historien har gått
igenom sina moment, så måste den också göra det i det
närvarande - i begreppet om sig själv.[16]
En sådan
tanke måste för Geijer framstå som motbjudande, för att inte
säga hädisk. Ty Geijer är och förblir from. Och kärnan i
hans lutheranska kristendom är mötet mellan Gud och
människa. Dialogen. Mellan två självständiga subjekt. För
varje jag blir till genom mötet med ett du. (Här blir han
sannerligen modern.)
Samtidigt
uppehåller sig hans receptiva intelligens vid två av tidens
tecken. Den uppenbara samhällsförändringen, moderniteten,
som alltmer liknar en naturkraft. Liksom ett av dess
resultat: framväxten av den moderna individen.
I Mozarts
(och Lorenzo da Pontes) opera Don Giovanni är
huvudpersonens brott inte i första hand att han ägnar sig åt
vad man i dag kallar ”sexmissbruk”. Anledningen till att han
förpassas ned i helvetets djup i förtid är inte att han är
en horkarl, även om det knappast förbättrar hans sak. Det
handlar om något annat.
Don Giovanni
är, som dramatik, sysselsatt med en ny typ. Däri ligger den
sublima laddningen hos dess huvudperson: han är en
representant för den alltmer obundna individen, den
”moderna” människan, som fattar sina beslut och lever sitt
liv obunden av Gud och moralen. Han är en
Kierkegaardgestalt, en ”estetiker”. Hans problem (och
omgivningens, som det visar sig) är att han inte förstår sin
nya frihet. Han tror att han, såsom varande individ, också
är ensam. Han är en solipsist. Därför blir människorna -
kvinnorna - omkring honom i första hand medel för hans egna
mål.
Leonard
Cohens ”Story of Isaac” är den bästa text som skrivits om
begreppet ”historisk nödvändighet.” Cohen utgår från ett av
de svåraste bibelställen som finns, berättelsen i första
Mosebok om hur Abraham av Gud sätts på prov: Gud har lovat
att Isak skall bli stamfader för ett nytt folk, den senfödde
sonen är i sig ett mirakel - och nu säger Gud att han skall
offras. Inga förklaringar, inga mer löften, bara makten
bakom orden: Jag är Gud, gör så. Situationen är välbekant.
Detta är nödvändigt, Gud (historien, nationen, rasen,
klassen, könet) fordrar det. (Och inga änglar ingriper
längre.)
Men, menar
Cohen, det är skillnad på en mytisk berättelse som vill lära
oss något om makt - och på pragmatisk, ideologisk grymhet.
”You who build these altars now/ to sacrifice these children/
you must not do it anymore./
A scheme is not a
vision/ and you never have been tempted/ by a demon or a
God.”
Mot slutet
av sången kommer så en lågmäld sammanfattning:
When it all comes down to dust
I
will kill you if I must
I
will help you if I can
When it all comes down to dust
I
will help you if I must
I
will kill you if I can
Notera
skillnaden mellan stroferna, förflyttningen av två ord. Det
handlar inte om cynism eller ordlekar - utan om minsta
gemensamma skillnad mellan två grundläggande hållningar. När
allt verkligen ställs på sin spets och de sociala
kostymspelen är över är det en av de två hållningarna ovan
som gäller. Den första kan kallas den samhälleliga. Den
andra för den nihilistiska. Denna skillnad mellan två
hållningar kan sedan kläs i olika filosofisk dräkt, den
första kan kallas för ”det kategoriska imperativet” eller
för en ”jag-du-relation” (Buber). Men det är här gränsen
går. För samhälleligheten.
Några år
efter avfallet kan Geijer låta som en fullfjädrad
manchesterliberal. Det onda som tiden väckt - nyfattigdomen,
barnarbetet, slitandet av bondesamhällets gamla band, en
utveckling som gör ståndssamhällets ”organiska” form till
ett fossil - är ont endast därför att man befinner sig i en
brytningstid. Den fortsatta frigörelsen av ekonomin, av
marknadskrafterna, kommer i sig att leda till en ökad frihet
i samhället. Han har anammat den liberala demonen - med dess
bägge huvuden.
Men vad man
följer under läsningen av hans sena skrifter är en
världsbild som är i explosiv utveckling: det går
förunderligt snabbt. Som att stoppa den berömda japanska
pappersblomman i vatten och se den veckla ut sig. Efter
avfallet har Geijer nio år att leva, men hinner knappast bli
färdig. Man skulle, om man så ville, ur hans sena skrifter
kunna konstruera fram ett andra avfall. Från liberalismen
till - vad? Socialismen? Marxismen?
Frågan är, som det
heter, fel ställd. Geijer dör året före 1848 och det
kommunistiska manifestet. Han är utan tvekan framme och rör
vid samma frågor som Marx – Geijer ingår i Marx källor när
denne skriver Kapitalet
- men han hade inte kunnat ansluta sig till marxismen, då
denna bejakar Hegels brist på dialogicitet. Tidiga
socialister som Henri de Saint-Simon och Charles Fourier
läser han med gillande, utan att anse att de har funnit en
fungerande modell. Han läser saint-simonisternas tidning
Le Globe och medverkar till och med i den med ett par
dikter.
Geijer
beskrev hela tiden sitt avfall som ett avfall ”till sig
själv”. Han fortsätter att falla; ur fallet kommer något som
inte är liberalism, inte socialism, utan vad man i brist på
bättre får kalla ”geijerism” - en okänd politisk skola som
än idag har många anhängare. Kärnan i hans tänkande är hela
tiden personlighetsfilosofin: det är den som efter 1838
briserar i liberalism. Men den är i sig något annat och
större.
Vad han
sysselsätter sig med åren efter avfallet är att skärskåda
liberalismens båda huvuden. De sitter på samma hals, som är
tidens och utvecklingens. Men ett av dem kommer att sluka
det andra. Återigen studerar han den engelska
arbetarbefolkningens livsvillkor. Av frukten känner man
trädet.
Efter att
1843 ha läst en artikel i Edinburgh Review
kommenterar Geijer saken som så:
Författaren anser
att orsaken till nöden [i England, 1843] endast är
kommersiell - ligger i en ännu för inskränkt handels- och
näringsfrihet. Men dessa konvulsioners orsak ligger djupare,
nämligen däri att den politiska friheten i allmänhet ej
följt med den kommersiella, varigenom kapitalet fått en
onaturlig övervikt över den individuella kraften - frihetens
expansion i ett avseende har gjort att dess kontraktion åt
en annan sida, för mängden, blivit kännbarare... med en
förtryckande ojämn politisk legislation exploateras blott
mängden, ju obarmhärtigare och häftigare ju mer vetenskap
och upplysning ökar den priviligerade klassens krafter.[19]
Geijer
knyter länge sitt hopp till den nya medelklass, som han ser
som ett nytt och ansvarigt politiskt subjekt - och som flera
konservativa debattörer menar över huvud inte existerar i
Sverige. Geijer menar att dess existens är ett ”nödvändigt
postulat”. Men han börjar misströsta om dess förmågor. Som
Hessler formulerar saken:
Vad han [Geijer]
och hans generation upplevde ansåg han vara ett mera
oinskränkt egendomsvälde än världen dittills sett. Det var
framför allt ett kapitalets välde över arbetet, en
plutokratiens suveränitet över de egendomslösa arbetarna.
Resultatet hade blivit att antalet proletärer ökats på ett
fruktansvärt sätt.[20]
En bok som
vid denna tidpunkt kom att bli viktig för Geijer var Lorenz
von Steins Der Socialismus und Communismus des heutigen
Frankreichs, som han läste våren 1843. Stein menar att
liberalismen visserligen kämpar för en ökad frihet - men att
det fanns en grupp, nämligen proletariatet, som ”stod långt
under sin bestämmelse”. Hessler:
Och det fanns ett
väsentligt hinder för att proletariatet skulle kunna höja
sig till en högre nivå. För att kunna uppnå både bildning
och politiska rättigheter krävdes en viss inkomst eller
förmögenhet. På det sättet, hävdade Stein, hade den
personliga egendomens begrepp kommit att stå i motsättning
till civilisationens.[21]
Som von
Stein själv till sist sammanfattar tidens dilemma:
Bör inte
utvecklingen inom ett folk först då kallas fullkomlig, när
den tillhör hela folket? Och tänker dagens liberaler
verkligen på hela folket?[22]
Geijer
instämmer i analysen. Liksom von Stein - och sedermera Marx
- kritiserar han Fouriers utopiska socialism därför att den
försöker skapa utopiska enklaver, ”falangstärer” utanför
staten - istället för att arbeta på omvandlandet av staten i
demokratisk riktning.
Det är här
personlighetsprincipen får sin mest vältaliga utformning:
först i föreläsningarna om ”Människans historia”
- men kanske mer tydligt, och slutgiltigt, i den sena
skriften Om vår tids inre samhällsförhållanden från
1844. Det finns anledning att uppehålla sig en stund vid
denna bok, som var djupt kontroversiell och som visar
Geijers samhällstänkande på dess högsta, mest sammansatta
punkt. Ärligt talat: boken känns ofta obehagligt samtida.
Från början rörde
det sig om en serie föreläsningar i Uppsala, där kungen och
drottningen fanns bland åhörarna. Geijer lägger här fram en
historiefilosofi av det djärvare slaget. Utvecklingen har en
riktning. Moderniteten går åt ett visst håll, och resultatet
kan lika gärna bli gräsligt som gott:
Fram går denna
lag, som förer människorna allt närmare till varandra; fram
går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej
i kärlek, i ondo om ej i godo; - källa till elände eller
sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse, -
allt efter som var och en till densamma förhåller sig.
Tankarna
ligger i tiden. Här en annan röst, med ett delvis annat
perspektiv:
Den fortgående
omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla
samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och
rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra.
Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla
ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla
nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast
och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och
människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin
levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra
ögon.
Så skulle
Marx & Engels ett år efter Geijers död i Kommunistiska
manifestet formulera kapitalets inflytande på kulturen
och de sociala banden. Förvisso, skulle Geijer svara; men
tidens utmaning är att finna nya band, skapa nya politiska
arenor, nya zoner för politisk konfliktlösning och för
mänsklig samvaro överhuvud. Ty allt faller inte bara samman.
Allt skapar sig också på nytt - ”i endräkt, om ej i
tvedräkt, i ondo om ej i godo”. Vad som sker är i grunden
detta: vi tvingas fram inför varandras ansikten. Det är
Geijers vision av moderniteten, och något annat, något mer
än att se ”sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”.
Jag läser en
recension av Göran Greider om en bok av fotografen Björn
Abelin och PC Jersild. De har skrivit en dokumentär om
utvecklingsstördas danskvällar på Münchenbryggeriet i
Stockholm, och Greider reflekterar:
Handikappade har
idag erövrat en sorts sociala rättigheter, som gör att de
kan kräva ett fullvärdigt liv, och de flesta medborgare har,
i sina hjärtan skrivit under på dessa rättigheter. (1986
stiftades till exempel speciella rättighetslagar för landets
utvecklingsstörda.) Ibland brukar jag, nästan som i yrsel,
tänka att vi nu, i ett sent stadium av välfärdssamhället,
snuddar vid en helt annan historisk epok: Tiden före den
store inspärrningen, som Michel Foucault har skrivit om i
sin bok om vansinnet.[26]
Historien är
detta sammanväxande. Vår tid är individualistisk, säger
Geijer. Det är dess främsta kännetecken. Just därför fordras
starka samhälleliga institutioner, för att låta denna
individualism komma till sin rätt. Motsättningen mellan
individ och kollektiv är en naivt dualistisk och
innehållslös tankekonstruktion: för varje jag blir till
genom mötet med ett du.
Geijer var
förtrogen med Ludwig Feuerbach, som samtidigt med Geijers
föreläsningar formulerade sina teser i debatten mellan
vänster- och högerhegelianer:
Blott vid den
andra (an dem Andern) blir människan klar över sig själv och
självmedveten; men först när jag är för mig själv klar, blir
världen klar för mig. En helt för sig ensamt existerande
människa skulle jaglös och utan åtskillnad förlora sig i
naturens ocean. Han skulle varken fatta sig själv som
människa, eller naturen som natur. Det första föremålet för
människan är människan.[27]
Detta är
tankar som Geijer helhjärtat kan instämma i; men samtidigt
är de inte nya för honom, utan sådant som han tänkt och
skrivit under hela sin verksamma gärning.
Men lika förtrogen
är han med Alexis de Tocqueville, vars De la démocratie
en Amérique (1835-40) var en viktig
beståndsdel i hans avfall. Han anammar fullständigt
Tocquevilles tes: den tekniska utvecklingen i sig (bland
annat framväxten av moderna massmedier) leder med
nödvändighet till en ökad jämlikhet människorna emellan. Det
är de härskande klassernas stora misstag att inte förstå och
anamma detta. Som Geijer skrev om Tocquevilles bok: ”En av
de bästa böcker jag läst och någon kan läsa.”
Å ena sidan
en ofrånkomlig ömsesidighet, ett människornas tilltagande
utelämnande till varandra, allt mer accentuerat ju längre
utvecklingen kom. Å andra sidan: detta obestridliga faktum
ledde med nödvändighet till ökad jämlikhet, till att
samhället i allt högre grad bestod av ömsesidigt likvärdiga
politiska subjekt. Att försöka hindra denna utveckling
skulle bara leda till att pervertera den. Till våld.
Om vår tids
inre samhällsförhållanden är ett
försök att lägga fram en sammanhängande teori om det
mänskliga samhället och dess pågående utveckling. Den
påminner inte så lite om Marx idéer - men syftar vidare.
Han börjar
från början. Samhället är förvisso äldre än staten, men den
senare växer med nödvändighet ur det förra: ju komplexare
samhället blir, desto större behov av stat. Samtidigt
följer, ur samma utveckling, en allt större självständighet
för de enskilda individerna: i det ”hedniska” samhället är
husfadern allsmäktig och äger såväl familjemedlemmar som
tjänstefolk. Men i takt med att staten tillväxer minskar den
lokale potentatens makt och de enskildas frihet tilltar. I
och med slaveriet höjs familjemedlemmarnas status; småningom
löser feodalismen slavarnas band; och så vidare. Historien
uppvisar en tilltagande frihet och en maktens alltmer
abstrakta natur. De sakerna hänger ihop.
Slutligen
slungas frågorna om ”mänskliga rättigheter” in i - staten.
Lagen är uttrycket för detta. För i och med en abstrakt,
juridisk lag inträder också en ömsesidig rätt. ”Ty rätten
finns blott, om den är ömsesidig.”
Religionen
är en del av denna frigörelse, till alltmer individuell
frihet och alltmer abstrakt makt. Geijer ser en klar linje
över judendomen till kristendomen, från katolicism till
protestantism. Ett alltmer ansvarigt subjekt tar form, det
gamla ståndssamhället hotas av ”den fria konkurrensen”. Mot
liberalismen anför de konservativa att det rör sig om en
otyglad egoism, som inte kan accepteras, som inte minst av
religiösa skäl måste avvisas. Geijers svar:
Man kunde erinra
den religiösa oppositionen därom, att den egoistiska
betydelsen av personlighetsprincipen varken är den enda
eller den rätta, att den mänskliga personligheten tvärtom i
sin utveckling allt mer måste erkänna, att vart och ett Jag
innebär och förutsätter ett Du, att däri rättens nödvändiga
ömsesidighet ligger; men att endast kärlekens religion kan
förvandla denna nödvändighet till ömsesidig lycka.[29]
It
is coming through a hole in the air
from those nights in Tiananmen Square.
It
is coming from the feel
that this ain’t exactly real,
or
it’s real, but it ain’t exactly there.
From the wars against disorder,
from the sirens night and day,
from the fires of the homeless,
from the ashes of the gay:
Democracy is coming to the U.S.A.
(Leonard Cohen: Democracy , 1992)
Det rör sig
om en ”civilisationsprocess”, och man kan komma att tänka på
Norbert Elias idéer. Men återigen är skillnaden stor mellan
Geijer och tyska historiemetafysiker av olika ull: där Elias
tänker sig civilisationens tillväxt som en tilltagande
självkontroll och disciplinering, ställer Geijer sitt hopp
till mötet mellan människor - och klasser.
Vad man står
inför är något sublimt skrämmande:
Stridsämnena öka
sig således nödvändigt i samhället med upplysningens
framsteg. Lägger man till, att med denna stigande
upplysning, som överallt är intelligensens växande andel i
arbetet, människorna i avseende på tillfredsställandet av
sina behov bliva allt mer beroende av varandra, och att
detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens
oundvikligaste resultat; så har man en nödvändighet för
ögonen av en i sanning förskräckande karaktär. - Och likväl
är denna nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen
inneburna lag! Och likväl är detta människornas, nödvändigt
stigande, beroende av varandra ett förhållande, som
rättvisan alltmer kan ordna, som billigheten allt mer kan
förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! -
kan, säger jag - nämligen allt efter som människan ställer
sig till denna lag. Ty hon kan, i följe av sitt fria val
förneka och håna den: hon kan förvandla dess verkningar till
lyckliga eller olyckliga.[30]
”Fram går
denna lag, som förer människorna allt närmare till varandra;
fram går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat
om ej i kärlek; i ondo om ej i godo...”
Samhället är
denna dialog, liberalismen det i stunden starkaste uttrycket
för den nya individualismen. Men liberalismen håller på att
krossa sig själv:
Att det gamla
samhället var alltför mycket byggt på den starkares rätt, är
vad vi förebrå detsamma. Men vad vore den fria konkurrensen,
om den blott bleve ett medel mera för att förtrycka den
svage, och att åter införa i samhället den starkares rätt? -
Vad vore det firade arbetets befrielse, om den i sina
följder skulle medföra arbetarens ofrihet? Vad upplysningen,
om den blott skulle lära den ständigt växande hopen av de,
på det närvarande samhällets gränser irrande, försvarslöse
och egendomslöse allt, vad de synas dömde att umbära? -
Sådana äro de frågor, vid vilkas besvarande även den mest
frisinnade, med ögat på tidens tecken, börjar studsa
tillbaka och betänka sig.[31]
(Och studsar
gör de väl än. Dagens liberaler, av olika schattering, för
inte gärna denna dialog med Geijer.) Kapitalet är numera
fritt och rörligt, det är ett nytt inslag i historien. Men
samället har också hunnit förbi medelklassen:
(..) och då, såsom
vi sett, de mänskliga rättigheternas inträde i det
världsliga samhället egentligen visar sig i den fria
konkurrensen, så innefattar detta tillika erkännandet av
denna princip i alla sina följder. Det är detta erkännande,
vid vilket medelklassens liberalism studsa tillbaka.[32]
Men nedanför
borgaren i samhället är också ett folk - nämligen det så
kallade folket - ett folk, vars arbete bereder skördarna och
fuktar verkstäderna med sin svett, - ett folk, hos vilket
mänsklighetens första enklaste behov avspegla sig (...)[33]
Allt fast
förflyktigas. Samhällets hierarkier rämnar, fattigdom och
rikedom växer fram i hittills oskådad omfattning, allt som
resultat av samma historiska drivkrafter. Vad bör göras?
Han har ett
förslag. Man skall ”stanna på halva vägen”.
Marknadskrafternas totala lössläppande härjar samhället:
bättre då att stanna till, mötas. För mötet, dialogen, är
hos Geijer inte något sentimentalt. Historiens riktning
avgörs av individer i samverkan, mer än i konkurrens.
Lösningen är att erkänna allas lika rätt till makt. Alla är
ansvariga politiska subjekt.
Den senaste
frihetliga tanke som formuleras av hans samtid, innebär även
den två steg framåt och ett steg tillbaka. Vid den senaste
riksdagen (1840) hade man börjat snickra på en meritokrati:
rösträtt skulle införas, men bestämmas av inkomsten. Geijer
deltog vid denna riksdag som en för omgivningen oberäknelig
liberal, och anslöt sig i stort till detta liberala förslag.
Allmän rösträtt skulle enligt honom införas, men med
undantag för tre kategorier: präster, mödrar och lärare.
Detta eftersom de tre grupperna hade ansvar för det
uppväxande släktet och därför borde vara höjda över
partitänkandet.
När han
håller sina föreläsningar 1844 erkänner han att han hade
fel. Frihetens krav är större än så. Han ivrar nu för allmän
rösträtt, något som ska införas stegvis.
Och nu står vi
här och väntar, fastän regnet öser ner
och fast det
regnar småspik blir vi bara fler och fler
Och snart skall
tåget starta, du har ju sagt du ville med
men om du inte
kommer nu, så kommer du för sent
(Hoola Bandoola
Band: Man måste veta vad man önskar sig)
Geijers
finförgrenade resonemang har under nittonhundratalets andra
hälft kokats ned till ett knappmärke med den på ytan
slagordsmässiga devisen ”ökad jämlikhet”. Men Geijer menade
just det: ökad jämlikhet. Det var historiens krav, varje
försök att stoppa en sådan utveckling skulle leda till
sociala katastrofer och inskränka den individuella friheten.
Ty vad
Geijer urskiljer är konturerna av det Sverige som blev. Han
skissar på det samhällskontrakt som format det svenska
nittonhundratalet. Och vad som då var kontroversiellt och
djärvt såg med tiden ut som självklarheter.
Geijers
tankar är naturligtvis fotade i en tysk
artonhundratalsfilosofi. Kanske kretsar hans radikalism åter
ut i ljuset i takt med att samhället åter blir mer omodernt?
Vi lever i en tid som präglas av nya media och en ny våg av
frihandelsentusiasm och nya, paradoxala murar. Åter skapar
marknadskrafterna hisnande förmögenheter och avgrundsdjup
fattigdom.
Jag känner
inte minst behovet av en sammansatt diskurs om modernitet
och jämlikhet när jag konfronteras med dagens borgerliga
Kalle Anka-filosofi. Egennyttan i högsätet, ”economic man”,
människor agerar ”rationellt” när de snor åt sig på andras
bekostnad. Den ”osynliga handen” har iklätt sig kleptomanens
svarta handske, en Chicago School of Economics-tanke som
belönats med ett pärlband av nobelpris. Alla är åter fria
att sova under Paris broar, om man nu inte råkar vara
algerier eller marockan förstås.
STENGÄSTEN:
Gör bättring,
skurk.
DON
GIOVANNI:
Nej,
din gamle fjant!
STENGÄSTEN:
Ångra dig!
DON
GIOVANNI:
Nej!
STENGÄSTEN:
Jo!
DON
GIOVANNI:
Nej!
STENGÄSTEN:
Ah! Din tid är
ute!)
(EXIT)
3
Om vår tids
inre samhällsförhållanden är utan
tvekan Geijers mest kontroversiella verk. Samtiden begriper
inte boken, men den står inte oemotsagd. Det är nu professor
Fryxell träder in med sitt beryktade generalangrepp.
Anledningen är att hr prof Geijer smädat ”aristokraterna”.
Och situationen är oförsonlig. Mest hatad är han av de gamla
konservativa vännerna, som hycklande uttrycker sin respekt
men bakom hans rygg har annat att säga.
Geijer
har tre år kvar att leva. Ett av hans sista stora projekt i
riksdagen var att verka för slaveriets upphävande på den
svenska kolonin S:t Barthelemy - vilket också verkar gå i
lås. Men riksdagen tövar med beslutet som dras i långbänk.
Geijer skriver en ryktbar debattartikel i Post- och Inrikes
Tidningar: ”Om Slafveriet”, införd 1845. ”Kunde orätt genom
häfd försvaras, så hade slafveriet den äldsta för sig; ty
det är urgammalt.”
Samma år han dör friköps slavarna med statliga medel.
I mars 1847
besöker han operan i Stockholm med dottern Agnes. De ser
”Don Giovanni”. En månad senare somnar han in. Han bestås
med uppriktiga hyllningar: men grälet kring hans person och
hans åsikter rasar länge vidare.
Strax före
sin död i april skriver han ett märkligt brev till den
liberale skriftställaren J P Theorell, som gjort sig känd
som utgivare av tidskriften Vinterbladet. Brevet är
varken mer eller mindre än ett överlämnande av en
stafettpinne. Geijer vet att han skall dö och anar de
strider som skall följa i spåren av hans död.
I februari
1847 har nämligen uppsalaprofessorn V F Palmblad, gammal
aurorist, kastat sig in i striden mellan Geijer och Fryxell.
I sin tidskrift Läsning för bildning och nöje
raljerar han med den sjuke gamle radikalen, som han vet är
oförmögen att svara. Geijer skriver till Theorell:
Så länge jag där
fanns [i Uppsala] verkade min auktoritet något till
nedhållande av eländets pretentioner. Nu samka de sig så
mycket flitigare och F. Palmblads lubrukationer tolka till
mångas beundran deras förträfflighet. - Hav dem under
ögonen, bäste Vinterblad! - Slå hårt, använd både udden och
skaftet; ty vilken seg hud det gäller, kan man knappt
föreställa sig. Ursäkta min framfusighet! Halvsjuk,
innestängd, är mitt sinne alltför mycket stämt för mörka
föreställningar - själv får och kan jag ej skriva - men jag
önskade den bitterhet, som stundom hos mig uppträder, ett
ädelt mål.[35]
Geijer fick
rätt. Han bestås vid båren med stora hyllningar. Men
sparkarna på liket låter inte vänta på sig. Inte minst den
forne vännen Atterbom är framme och prövar tåspetsen på den
fallne. I sitt program som nytillträdd rektor vid
universitetet, i juni samma år, passar han på att pinka
litet på Geijers radikalism. Han ansluter sig till den i
tiden populära tanken att liberalismen över huvud är en
följd av en hjärnskada: Uppsalaprofessorn Israel Hwasser
hade i sitt ”psykologiska system” lagt fram tanken att
liberalismen berodde på ”en förslappning i hjärnan”,
och Atterbom anspelar på detta i sin diagnos av den döde
vännen:
Hans fysiska
krafter voro bräckta; de hade till och med länge, fastän
hemligen varit det; och till äventyrs kan mången av hans
senare levnadsföreteelser endast patologiskt förklaras.[37]
Som
Landquist formulerar saken: ”Den blide skalden överskrider
här det gemenas gräns”. Det skulle han inte ha gjort.
Theorell tar nu upp stafettpinnen. I fyra snabba artiklar i
Dagligt Allenhanda, som hör till det vassaste i
svensk debatt någonsin, gör han mos av Atterbom, som
avfärdas som ”en kolibrisjäl”, ”i vars huvud aldrig uppstått
en redig och klar tanke om samhällsfrågor”. Och:
Finns det då ingen barmhärtig människa
som vill och kan säga professoren Per Daniel Amadeus
Atterbom huru en offentlig funktionär skall bära sig åt, då
han ex officio skall yttra sig?[38]
Striden
rasar på. Det reaktionära skummet förflyktigas av tiden,
medan den för sin samtid alltför tungt vägande Geijer kanske
kan vara på väg upp mot ytan igen.
Jag har en
bekännelse till att göra: sedan är jag färdig. Geijers
förtröstan på de möjligheter ”historien” bjuder oss, bjuder
jämlikheten, tycks mig nästan skrämmande i sin förtröstan.
Det är en lycklig filosofi, kanske alltför lycklig. Men
ändå: den är inte deterministisk. Den lämnar ett stort
utrymme för såväl den personliga insatsen som det politiska
handlandet: inget är avgjort. Utan att köpa hans tankevärld
rakt av märker jag att umgänget med den gjort mig mer
optimistisk.
Och dom
försöker att lura i er att historien har tatt slut
så att man inte
ska bekymra sig om hur det kommer att se ut
Ja som om
allting som hänt förut skulle leda fram till nu
och inte
vidare, långt långt vidare
Men har vi tur
så tar historien inte slut på länge än
och det är vi
som är legenderna för dom som kommer sen
Men chanserna
idag kommer kanske aldrig mer igen
om vi inte tar
dom
(Hoola Bandoola
Band: Rocksamba)
Varm
försommarkväll i Uppsala. Jag har varit ute på ett ärende,
åker sakta hem genom en stad där lövträden är på väg att slå
ut. Det är lördag och dags för vårbalen: inhyrda limousiner
med svenska flaggor fladdrande i fartvinden kör sakta upp
till studentnationernas entréer. Herremän i frack vacklar
nedför slottsbacken med uppkorkade champagneflaskor i
händerna.
Jag kör
uppför Carolinabacken, kastar en blick mot Geijersgården där
den ligger bakom sin syrenhäck. Fönstren står mörka. Men med
ens slår kvällsolen fram, genom ett fönster på den andra
sidan, rakt igenom de tomma rummen: en stund av
genomskinlighet och oväntat siktdjup i något annars fördolt.
En kort glimt bara av vad som faktiskt finns kvar därinne,
väntande. Sedan är den borta.
Noter
[2]
November 1804.
Landquist,
s 30-31
[3] Minnen, s 33-34.
Minervas årtalslösa nyutgåva....[Stockholm 1990]
[4] Ödet ville att Geijer som
medlem av Svenska Akademien skulle ersätta - von Ramel.
[5] Citerat efter Landquist, s.
56. Även i Minnen, s. 47-48.
[6] Citerat
efter Den svenska litteraturen III, s. 37
[7] Den
svenska litteraturen II, s 277.
[8] 44 Ur Erik Gustaf Geijers
liv, del II, s. 133. Sammanställt av
W Gordon Stiernstedt. Stockholm 1964.
[9] Carl Arvid Hessler: Geijer
som politiker, bd II, s. 13-15. Uppsala 1947.
[10] Han gör dock ett försök att
ta tanken till sig under Englandsresan.
Se Minnen s. 45-46.
[11] Hessler, bd
II, s. 78
Samlade skrifter, Landquists utgåva, Bd
XII
[15] Här
citerad ur Elsa Norberg: E G
Geijers tankar om människan och historien (1941).
[16]
Vorlesungen über die Philosophie der
Geschichte. 1822-31,
utgivna i bokform 1837. Här citerad efter O. Möllers
översättning från 1919.
[17] Per Meurling: Geijer och
Marx. Studier i Erik Gustaf Geijers sociala filosofi.
Jönköping 1983.
[19] 54
Hessler, bd II, s 327.
[23] Föreläsningarna är knepiga
ur källkritisk synpunkt. Geijer skrev dem aldrig för
trycket, utan de sammanställdes och utgavs av Sigvard
Ribbing, som satt med vid föreläsningarna. Geijer skall
dock ha läst igenom hans manuskript.
[24] Tanken
påminner inte så litet om den Zygmunt Baumann lägger
fram i Auschwitz och det moderna samhället
(Daidalos 1991).
[25] 60 E G
Geijer: Om vår tids inre samhällsförhållanden.
Historiska skrifter i urval och med kommentar av
Thorsten Nybom. Borås 1980.
[27] 63 Das
Wesen Christentums, 1849. Här citerad efter
Landquist, s. 332-33. Eat that, John
Rawls.
[28] Hessler, bd
II, s. 143.
[34] Samlade
Skrifter, Ribbings utgåva: bd 7 s. 465
[35] Landquist
s. 371-372