Tidigare publicerad i Dagens Nyheter  3.12.93

 

MAN TALAR OFTA om de stora, samhällsgranskande romanprojekten som något ur det förflutna. Brochs "Sömngångare", Musils "Mannen utan egenskaper", Weiss "Motståndets estetik" - sedan åttiotalet är de alla tillgängliga på svenska och ses som nödvändiga byggstenar i den europeiska nittonhundratalsromanen. Men finns det i dag några exempel på en bred prosakonst, som med en skarpslipad estetik skär djupa snitt i det egna samhället? Är vi i så fall intresserade av vad den finner?

När jag häromåret reste runt i Österrike såg jag i bokhandel efter bokhandel samma svit om sju böcker med anspråkslös typografi. Det visade sig vara Gerhard Roths (född 1942) monumentalarbete Archive des Schweigens, "Tigandets arkiv". Jag fann att jag redan läst en av böckerna, romanen Det stilla havet som översattes 1983 och ännu är den enda av Roths böcker på svenska. Den var imponerande i sin stilsäkerhet, men jag hade uppfattat den som en fristående berättelse. Nu visade den sig ingå i ett större bygge. För i dessa sju böcker söker Roth teckna en mycket kritisk helhetsbild av det österrikiska samhälle som format honom. För att nå sitt mål använder han alla till buds stående genrer och stilar - från modernistisk experimentroman till stenhård realism, från essä till anspråkslös fotobok. Resultatet blir en verklighetsbeskrivning som inte vore möjlig att åstadkomma med andra medel än skönlitteraturens, ett slags karta - eller en utgrävning av ett mentalitetens landskap. De metaforer Roth själv använder är lånade från både lantmätare och arkeologer.

Tigande? Arkiv? I en intressant radiointervju med Monica Nagler berättar Roth öppet om syftet bakom verket: om hur han som tonåring fick vetskap om att föräldrarna (av "praktiska" skäl) varit medlemmar av nazistpartiet - men insåg att det var hans frågor som var det verkligt opassande i sammanhanget. Den som fick berätta sanningen var morfadern, som genom hela ockupationstiden förblivit socialdemokrat.

Tigandet var den mekanism som tillät att alla brott kunde begås. Utan majoritetens tigande hade de bestialiska illdåden under andra världskriget aldrig varit möjliga. Tigandet fortsatte sedan efter kriget, vilket hade kunnat leda till en ny katastrof, ty att tiga betyder att veta något som man inte vill tala om. Ett arkiv är den plats där man bevarar dokument, fakta och minnen. Jag kände mig tvungen att öppna det arkivet.

 

NÄR MAN försöker ringa in de österrikiska författarnas egenart slås man av den inflammerade hatkärleken till det egna landet. Gerhard Roth är inget undantag. Han vill urskilja en koppling mellan tigandet och våldet: en dubbelmoral som skapar ett samhälle med en lugn yta, men där varje försök att tränga under denna yta kan resultera i plötsligt och till synes obegripligt våld. Här fogar sig Roths litterära samhällskritik till en österrikisk tradition. Någonstans i bakgrunden finns Karl Kraus; i samtiden namn som Thomas Bernhard, Peter Handke, Elfriede Jelinek, vilkas sinsemellan olika författarskap förenas i det envetna språkarbete som söker hacka sig igenom samhällets sega konsensusmur av tystnad. Längre tillbaka bland de stilistiska förebilderna kan man paradoxalt nog skönja en 1800-talsidylliker som Adalbert Stifter.

Från början medicine studerande kom Roth att delta i den avantgardistiska, litterära gruppering som från sent sextiotal hade sin bas i hans hemstad Graz, Forum Stadtpark. Debuten kom 1972 med "die biographie des albert einstein", en krängande text som i sitt försök att teckna bilden av ett psykotiskt medvetande pekade framåt. Något senare lämnade han läkarbanan och arbetade en tid som ledare för ett nystartat datacenter. Redan efter några år är det dags för nästa helomvändning: storstadsbon Roth drar sig tillbaka till en by vid den jugoslaviska gränsen för att skriva på heltid. Det är nu som hans åttonde bok, "Det stilla havet", kommer till; den skall senare ingå i "Tigandets arkiv" som del 2. Roth hade föresatt sig att utforska den landsbygd där han vistades under barndomens somrar; det är också detta landskap långt från alla kuster som i sig är "det stilla havet". Han för dagbok, samlar mängder av bilder, gamla och nytagna. Men någon form vill inte framträda: inte förrän han en dag får höra talas om en rabiesepidemi bland traktens rävar. Han har berättat att klangen hos det tyska ordet för rabies, Tollwut, förlöste själva berättandet. Ty det var denna typ av obegripligt, smittsamt och dolskt raseri han ville skildra.

 

HUVUDPERSON ÄR läkaren Ascher, som sedan förekommer i flera av svitens böcker. Han har dragit sig tillbaka till landet, men kommer snart underfund med att det inte är någon fridens plats. Han försöker betrakta världen omkring sig med vetenskapens blick. Men han finner att själva iakttagandet förändrar honom, samtidigt som det skänker honom en roll i omgivningens ögon. Man kommer inte undan sammanhanget; även den utomstående inlemmas. Romanen är länge en studie av landskapet och dess människor, en text av stor skönhet med stråk av smittsam klaustrofobi. Sedan drabbar rabiesskräcken trakten - samtidigt som en man begår ett brutalt dubbelmord och rymmer till skogs. Trakten börjar betrakta mördaren som villebråd. Vid sidan av det hela står den medicinkunnige Ascher: han vet att den jagade inte handlar som han gör på grund av någon smitta. Men han är nu en del av den landsbygd han trodde sig studera, han kan inte ta sig ut.

Den roman som följer är helt annorlunda. Landläufiger Tod (ung. "Vardaglig död"), som 1983 belönades med Alfred Döblin-priset, är en åttahundrasidig, formsprängande text där tigandet dragits till sina yttersta konsekvenser. Huvudpersonen Lindner betraktas av omvärlden som sinnessjuk och vistas på en klinik. Hans symtom är att han slutat tala, han vägrar helt enkelt att kommunicera med en värld som skrämmer honom. Han "talar" uteslutande via korta, skriftliga meddelanden, som utgör en del av romanens text. De övriga sidorna är hans hemliga dagbok och försök att skriva om Bibeln; och genom hans feberdrömmar rasar bilder av Österrike, där den samlande metaforen är en äckelförtjust skildring av bisamhället: ordnat, utan individualitet och djupare kommunikation. Romanen slutar också i ett rungande "Nein!

De åtta hundra sidorna till trots var Roth inte färdig med Lindner. I den följande, korta volymen Am Abgrund utgör hans (tigande) röst en av tre. De andra tillhör dels berättaren, dels Lindners "vän" Jenner, som begått ett lustmord "av nyfikenhet på hur det ser ut när en annan människa dör". (Vi får här också veta att det som verkligen störtade Lindner i äkta vansinne var "Dr Aschers självmord".) Tillsammans företar de en bergbestigning upp mot en glaciär. Jenner, juridikstudenten, planerar att mörda Lindner, som är den ende som känner till hans brott. Frågan är uppenbar - vem av dem är "galen", mystikern eller den välanpassade mördaren? De rör sig hela tiden bokstavligen invid avgrundens rand.

 

ROMANERNA har hittills länkats samman genom att samma personer skymtar i samtliga volymer, ungefär på det sätt som Balzac fogade ihop sitt universum. Med nästa bok, Der Untersuchungsrichter (rannsakningsdomaren), blir stafettväxlingen mer tematisk. Detta är också seriens mest förtvivlade del: huvudpersonen, den ensamme Sonnenberg, är helt klart en Kafkagestalt. Han förtvivlar inför det planlösa våld han möter i sitt arbete och går på jakt efter Rättvisan; men konsekvensen blir att man för att tro på en existerande rättvisa måste bli kliniskt galen. Läsaren får rent bokstavligen se hans värld rämna och bli alltmer hallucinatorisk.

Efter denna bok är det som om sviten ändrar riktning. Roth sammanställer nu del 1, som har formen av ett närmast rörande fotoalbum, Im tiefen Österreich: här samlas bilder av gamla hus, skördefester, ryska krigsfångar - helt utan tendens. Samtidigt är detta en naturlig utgångspunkt för hela verket: bilden av landet, dess blanka yta.

De två återstående delarna kan tyckas anspråkslösa, men är de i mitt tycke starkaste. Eine Reise in das Innere von Wien är en essäbok - här brister fiktionen, samtidigt som man verkligen företar resan ned under samhällets markplan. Roth har föresatt sig att inventera huvudstadens gömda och dolda delar: han uppsöker den gamla djurhetsningsteatern, sjuttonhundratalets favoritnöjesplats - som senare naturligtvis förvandlas till stadens första sinnessjukhus, nu ett museum. Vissa patienter finns fortfarande kvar - som "lilla grevinnan", den flicka med svår vattenskalle vars skelett efter hennes död kokades rent och ställdes ut i en monter. Runt omkring henne ligger mänskliga huvuden i sprit.

Han söker sig ned i kloakerna och finner underjordiska katedraler, bemannade av hundratals arbetare som utrustade med "mögelskrapor" håller samhällets inälvor öppna. Han besöker det natthärbärge för utslagna där Hitler en gång övernattade och där han sade att hans världsbild "tog form" - dit det nu kommer tyska turister och frågar efter "museet".

 

DESSA TEXTER är stor dokumentärlitteratur; orden är bärare av en vit vrede. Inte en skamfläck i kejsarstaden lämnas orörd, inte en undanskymd plats undslipper författarens blick. De orter som fyller honom med vördnad är de än i dag undangömda judiska begravningsplatser han finner bak förfallna staket, gravar som vanhelgades under nazismen och sedan lämnats åt sitt öde. Det är också här svitens sista, summerande del koncipieras.

Die Geschichte der Dunkelheit, Mörkrets historia, är en mycket stram liten bok: man frestas kalla den konstlös. Författaren är nu helt närvarande. Här berättas rakt på sak historien om Karl Berger, en judisk Wienbo som blir tonåring samtidigt med nazismens seger; hur han flyr till England, värvas av den tjeckiska exilarmen, deltar i slutstriden om Tyskland och småningom försöker rota sig i Israel. I början av sextiotalet är han åter tillbaka i Österrike - och ingenting har hänt. Det judiska Wien är borta, han själv en anakronism som stör helheten; han ser antisemitismen växa på nytt, under tigandets alltmer buktande ormäggshinna. Berättelsen om Bergers liv får mig att tänka på scenen i Tarkovskijs "Nostalghia", där en man bär sin flämtande ljuslåga genom den tömda bassängen; Roths språk är här glasklart, renat genom de olika romanformernas successiva stålbad. Det slutar där det börjar, i författarens skräckblandade avsmak inför det omgivande samhället. Men Bergers överlevnad och närvaro urskils som ett hoppingivande under. Berättelsen är framme. Berättaren vill börja skriva den.

Det behöver inte sägas. Men efter avslutad läsning känner jag något som närmast liknar en hunger efter samma envetna språkhantering av det svenska nittonhundratalet; en text som med samma oavvända blick förmår granska samhället omkring oss i det ögonblick när rivningsfesten nyss börjat - en text på Roths mångbottnade stilnivå.

 

"Han hade nu samma känsla som när han genom mikroskopet såg på blodkroppar eller vattenkryp - de var helt nära, avslöjade allt mer sin verkliga gestalt, och ändå var de samtidigt oändligt fjärran".

(Ur "Det stilla havet")

 

Gerhard Roth

Archive des Schweigens I-VII

Fischer Verlag 1980-91