Tidigare
publicerad i Dagens Nyheter 4 juni 2004, under rubriken "Gottsunda
bättre än sitt rykte"
UNDER NÅGON VECKA kan man skymta
skotthålen i gatuskyltarna när man kör förbi: sedan är de
utbytta. Socialkontorets glasrutor är redan lagade. Alla spår
är borta.
Eller kanske inte alla. Oron finns kvar. Och tidningsklippen.
Under våren är det någon som åker runt i Uppsala nattetid och
avlossar skott med 9 millimeters handeldvapen. Måltavlorna är,
förutom gatuskylten vid avfarten till Gottsunda, två
socialkontor, arbetsförmedlingen, bilar; och vid ett par
tillfällen skjuts det rakt in i lägenheter. Polisen räknar
till nio olika "episoder". Man kopplar också samman
skottlossningarna med några grova rån mot systembolag och en
handelsträdgård. En bit in juni har polisen gjort en rad
gripanden och allt har lugnat ned sig. Ingen har ännu kommit i
vägen för någon kula, vilket får betraktas som ren tur.
Och tonfallen i olika medier har under tiden blivit allt
gällare. "Ett gängkrig har brutit ut i Uppsala", skriver
Expressen i april och tillägger: "nu fruktar både polisen och
invånarna i staden nya krig på gatorna". Påfallande ofta
återkommer samma stadsdel i rapporteringen: Gottsunda. Det
blir som en visa: Uppsala nya Tidning skriver i slutet av maj
om "De för polisen kända kriminella gängen i Gottsunda" som
ett etablerat faktum.
Gängkrig, således, efter en modell vi känner igen från USA.
East LA. "Drive-bys." Segregeringens pris, med ett samhälle
som bryts sönder i klaner - så kan man beskriva ett
skräckscenario som man allt oftare möter i svensk debatt.
Det finns bara ett problem: att varken polisen eller invånarna
i Gottsunda känner igen sig i denna bild. Talar man med
polisen direkt vill de inte använda ordet "gäng": vårens
brottsvåg har skapats av tillfälliga konstellationer av unga
kriminella, av olika etnisk bakgrund, som kommer från helt
olika stadsdelar. Flera av dem är nu redan gripna och dömda.
Ändå har den bitit sig fast: frasen om de "kriminella gängen i
Gottsunda".
I BÖRJAN AV JUNI kallar polisen,
hyresgästföreningen och moderaterna till ett informationsmöte
om läget. Vi samlas i bygdegården Kontakten i Gottsunda.
Rummet fylls snabbt till sista plats. Länspolismästaren Göran
Lindberg börjar med att vara självkritisk: han är inte nöjd
med polisens närvaro i stadsdelen, där man redan vid mitten av
nittiotalet drog in alla närpoliser. Överraskande nog
förklarar han den åtgärden med Sveriges inträde i EU, då
"ekonomin skulle saneras". Han säger att det nu ska bli fler
poliser i gatubilden. Men det kanske intressantaste som sägs
under kvällen handlar om statistik.
Diagrammen man visar ställer mediebilden av förorten på
huvudet. Det beror som vanligt på hur man räknar, men
tendensen är att brottsligheten sjunker. Färre inbrott och
färre våldsbrott än i flera andra stadsdelar; narkotikabrotten
sjunker också, om än från en relativt hög nivå. "Otryggheten",
säger Lindberg, "stämmer inte med verkligheten".
På just den punkten får han medhåll av nästan alla
Gottsundabor jag talar med. Många av dem är helt enkelt
rasande över den stigmatisering som de menar att medierna
utsätter dem för. Men hur har då bilden av stadsdelen som
problem egentligen vuxit fram?
1970 publicerar arkitektkontoret Wikforss tillsammans med
Uppsala kommun boken "Gottsunda centrum", där man förevisar
planerna på en ny förort. När man bläddrar i skriften känner
man den utopiska fläkt som lyfter ur sidorna: inte bara därför
att man kan läsa hur man planerar en "sopsug" i alla
höghusområden och därigenom "slipper bullrande sopbilar på
gångvägar" - utan också därför att man här verkligen planerar
för en fungerande livsmiljö. Allt finns med i beräkningarna,
från Svenska kyrkan till Systembolaget. Ungdomsgård med
"samlingssal, musiklyssnarrum, hobby- och studieavdelning";
mödravård, bibliotek, allt grupperat under rubriker som
"statlig service" "kommersiell service".
GOTTSUNDA CENTRUM AV i dag är
knappast iögonfallande vackert, men här finns teater, simhall,
kyrka och ett mycket välbesökt bibliotek. Planen på ett
centrum med annat än affärer syns fortfarande tydligt. Men det
är bara ena sidan av saken.
I sin avhandling "Stadens rasifiering" (1997) beskriver
kulturgeografen Irene Molina noggrant Gottsundas utveckling.
Uppsala var redan vid 1900-talets början en av Sveriges mer
segregerade städer, strängt uppdelad efter klassgränser. Efter
andra världskriget blir bilden mer sammansatt, men mönstret
dröjer kvar.
Molina, själv bosatt i Gottsunda, skriver att området tidigt
fick "ghettostämpel" - som många nybyggda förorter hade man
sin beskärda del av problem. Men, menar Molina: det som länge
var synligt som ett klassmönster kan i dag bara beskrivas med
ordet "ras". Sverige har inte några chinatowns eller "little
Italys". I Sverige sorteras man efter två kategorier: svenskar
och "alla andra".
Även i Molinas bok försvarar gottsundaborna sin förort, inte
minst för de natursköna omgivningarnas skull. Men nästan alla
med flyktingbakgrund återkommer till att man inte valt att
bosätta sig där, utan blivit hänvisade till Gottsunda av
sociala myndigheter. Molinas bok innehåller några starka
berättelser, som den om Ahmad som nästan blev inbjuden till
ett svenskt julfirande en gång. Som hon skriver handlar
segregering inte i första hand om geografi - utan om en social
hierarki som begränsar människors makt över sina liv.
När jag frågar vilka hinder ungdomar i Gottsunda upplever
ritar Hussien en kvadrat. Mitt i rutan finns människan. Vart
man går står det en vägg. "Kallar man varann för ´jävla bög´
är det förstås en sorts kommunikation det också", säger han.
"Men en kommunikation som stänger dörrar." Vad jag önskar",
säger han, "är att svenskar var mer öppna." De andra runt
bordet nickar.
Hussien Abowarrad är vaktmästare på Gottsundaskolan. Han är
också en av de drivande vuxna i ungdomsföreningen LaSofta.
Mohamed Aowad, föreningens kassör, berättar att man samma
lördag firat "Gottsundadagen": "Det var fantastiskt, med mat,
dans, uppträdanden ... men tidningarna bryr sig nästan bara om
problemen."
Eva Soto Roback från socialkontoret håller med: den mörka
mediebilden gör något med ungdomarna, säger hon, den skapar en
negativ identitet.
Vi sitter i Musicalen, Studiefrämjandets lokal för
musikkurser. LaSofta har inte många platser att träffas på -
ändå är föreningen uppskattad av alla. Det började för några
år sedan som en ungdomsklubb i ett skyddsrum och har i dag en
hel rad av aktiviteter: språkkurser, läxläsning, webbdesign,
nattvandringar för vuxna och ungdomar tillsammans. Nyligen har
man fått projektpengar från statliga Ungdomsstyrelsen. "Men",
säger Hussien, "vad som hindrar oss är platsen." Eller bristen
på en sådan: Musicalen har andra uppgifter och för en osäker
tillvaro baserad på projektbidrag.
- Vad jag skulle vilja, säger han, är att vi fick bygga ett "Världshus"
på parkeringsdäcket här ute.
Ett eget hus, alltså, som inte minst skulle syfta till att dra
med barnens föräldrar i verksamheten. Här finns en stark
arbetslust och knappast någon brist på idéer. Men här som på
så många håll har nedskärningar och ständiga omorganiseringar
kvävt spirande verksamheter.
Det är svårt att värja sig mot misstanken att detta rymmer ett
budskap: här finns ingen långsiktighet alls.
REDAN NÄR JAG för tio år sedan
skrev reportage på platsen slogs jag av vad som man måste
beskriva som en "demokratisk beredskap": inför de drastiska
nedskärningarna i finanskrisens spår uppstod aktionsgrupper
litet varstans - inte minst för att skydda det då
nedläggningshotade biblioteket. Det finns kvar och har mycket
höga besökssiffror.
Kees Guertsen, tidigare ordförande i den nu nedlagda
kommundelsnämnden, bekräftar bilden av ett ovanligt starkt
föreningsliv:
- Här finns ovanligt många små kulturföreningar: Konstjord,
Bibliotekets vänner, Gottsunda konstgille, Gottsundateatern,
LaSofta - och de grupper som samlas kring Musicalen,
Bygdegården; en stark sportverksamhet med Gottsunda AIF och
Gottsunda IF. Det finns en sammanhållning. Och de flesta delar
upplevelsen av att andra ser ned på en.
Nedskärningarna i början av nittiotalet slog hårt mot barn-
och ungdomsverksamheten. Sådant skedde litet varstans. Men på
en punkt skiljde sig Gottsunda från det omgivande samhället.
Den stora "babyboomen" i Sverige kom i skiftet
åttio-nittiotal. I invandrartäta förorter inföll den fem-sex
år tidigare. Det betyder att det just i samband med de
drastiska machetehuggen i välfärden kom ut en större grupp av
ungdomar i skola och barnomsorg, samtidigt som leden av
dagispersonal, speciallärare, närpoliser och socialarbetare
glesnade.
De "barnen" är i dag mellan sjutton och tjugo.
Joakim Jansson är i dag polisinspektör, men arbetade vid
nittiotalets slut hos närpolisen i Gottsunda. Han minns flera
av de yngre män som i dag sitter häktade för grova brott och
menar att det kunde gått annorlunda än det gjorde.
- Jag är bekymrad över nedskärningar i det förebyggande
arbetet, som jag tycker mig se i Gottsunda just nu. Problemet
är att de olika myndigheterna, polisen, socialen och skolan så
ofta har gått i otakt. Det är ju en gammal sanning som man
egentligen inte ska behöva upprepa: skär man ner det
förebyggande arbetet får man betala betydligt mer längre fram.
Det är alltid några barn till som man kan "rädda".
Dagen efter det att jag talat med Hussien Abowarrad ser jag
honom på UNT:s förstasida, nu i sin roll som skolvaktmästare.
Den natten har tolv fönster krossats i Gottsundaskolan. I
artikeln påpekar Hussien åter behovet av meningsfull
sysselsättning, hur ungdomar förr om åren kunnat få feriejobb
hos Uppsalahem för att snygga upp i sina egna områden - en
dubbel vinst. De jobben har nu försvunnit. (Uppsalahem gjorde
dock en årsvinst på 46 miljoner.)
Allt som står i artikeln är riktigt. Men vad man sällan får
läsa någonstans är att Gottsundaskolan saknar problem med
klotter. Liksom att många föräldrar aktivt väljer att placera
sina barn där. Man har en tredjedel elever med "utländsk
bakgrund", men antalet elever som går ut med godkända betyg i
svenska ligger över kommungenomsnittet. Visst får man särskild
tilldelning av resurser, det hymlar ingen med. Men som
biträdande rektorn Louise von Schéele-Lindquist säger: "en del
av våra elever kommer direkt från åratal på flykt och har
under hela den tiden knappt hållit i en penna".
FÖRORTEN LIGGER NEDSJUNKEN
i tät syrengrönska. Detta
är en underlig sommar, det är alla överens om: vädret växlar
ständigt mellan regn och rusk och solsken. Man får ingen
ordning på det. Inte heller bilden av Gottsunda går ihop.
Folk flyttar dit. Bostadsbrist motverkar segregering, brukar
man säga i den amerikanska debatten. Andelen invånare med
"svensk bakgrund" har på senare år stigit med några försiktiga
procent.
Men den strukturella rasismen syns fortfarande tydligt. Så kan
man av SCB:s statistik dra slutsatsen att skillnaden mellan
den genomsnittliga Uppsalabons inkomster och inkomsten hos
Gottsundabon just nu accelererar - under de senaste fem åren
med fyra procent. Här finns en klyfta som fortsätter att
vidgas.
Mycket är på väg åt fel håll. Men mycket är på väg åt rätt
håll. En sådan sammansatt bild är mer än medierna för det
mesta orkar förmedla - och därmed får man sällan syn på vad
som egentligen står på spel. Jag kommer att tänka på ett
uttryck som en gång myntades av Lars Andersson: att vara
"invaggad i otrygghet".
Men de mest slående sammanhangen hittar man dock i de diagram
som beskriver ålderspyramiden. Den avmattning som i Sverige i
stort följer efter den stora babyboomen verkar inte alls
infinna sig i Gottsunda - som har en påfallande ung befolkning
och två tydliga "pucklar" av barn som i dag är i åldern runt
sex år respektive tre till fyra. Om sju-åtta år är de första i
tonåren. Då kommer Gottsunda att ha dubbelt så många
tonåringar som under nedskärningsåren vid nittiotalets början.
En sådan siffra rymmer en utmaning. Hur man bemöter denna
utmaning avgör vilket sorts samhälle Sverige blir. Jag
bläddrar åter i den trosvissa skriften från 1970, vars förord
slutar med orden:
"Målet har varit att skapa en stadsdel med ett kommunalt,
statligt, landstingsmässigt, kyrkligt och kommunalt
serviceutbud som skall vara tillgängligt för alla människor i
alla åldrar och i alla inkomstklasser."
