Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 25.07.04

Den 20 april 1933 bryter en märklig debatt ut i riksdagens första kammare. Man kan säga att det rör sig om en stormsvala. Dagarna innan har Dagens Nyheter rapporterat om de tilltagande judeförföljelserna i Tyskland, där nazisterna nu haft makten i knappt tre månader.

Det är den kommunistiske riksdagsmannen Ture Nerman som begärt att man skall ställa en interpellation till ecklesiastikminister Engberg - om det inte vore möjligt att erbjuda tyska, judiska "kulturpersonligheter och forskare" asyl i Sverige. Vid omröstningen blir resultatet 59 för och 62 mot. De som fäller avgörandet mot är bondeförbundarna.

I den vredgade efterdebatten begär den frisinnade ledamoten Israel Holmgren ordet: "därför ber jag få till protokollet anteckna, att jag anser, att det blad, första kammaren i dag skrivit till sin historia, är ömkligt". Han tillägger, med direkt adress till den bondeförbundare som uttalat sig mest förstockat, att dennes "yttrande vittnade varken om intelligens eller mänsklig känsla".

Här skissas de demarkationslinjer i svensk politik som kommer att prägla hela krigstiden. Om de närvarande riksdagsmännen själva förstår det avgörande i stunden är svårt att säga. Men något i tonfallen tyder på att de faktiskt gör det.

Israel Holmgren, som förnamnet till trots själv saknar judiskt påbrå, är liberal på vänsterkanten: Ture Nerman å sin sida kommunistisk riksdagsman (efter 1939 åter socialdemokrat) men för eftervärlden framför allt känd som antinazistisk publicist. De hade bägge varit med och grundat den radikala föreningen Kulturfront, och får under andra världskrigets upptakt alltmer med varandra att göra genom bildningsförbundet Kämpande demokrati. Bägge kommer att av svenska domstolar dömas till fängelse för sin antinazistiska agitation. Men medan Nerman i dag är ihågkommen har Holmgren om inte fallit i glömska så åtminstone hamnat i skymundan. Men 1942, mitt i krigets själva balanspunkt, blev hans bok "Nazisthelvetet" föremål för den kanske smutsigaste rättsprocessen under alla krigsåren.

Som människa är Holmgren svår att få syn på. Född 1871, professor i medicin vid Karolinska institutet 1913-36, 1925-33 ledamot i frisinnade folkpartiet i första kammaren.

Läser man hans självbiografi "Mitt liv I-II" möter man en maniskt verksam person, som ser sin främsta insats som den som professor i medicin. Böckerna är enformiga: det blir en enda räcka av konferenser, möten med kända statsmän och forskare, utlandsresor varvade med utsnitt ur dagböcker som präglas av oro för familjen och den egna bräckliga hälsan. 1933 besöker han Sovjet, men urskiljer inte mycket av förtrycket; Holmgren platsar säkert på en av Per Ahlmarks medlöparlistor. Först mot slutet av band två kommer så en femtonsidig passage, närmast som ett slags eftertanke, under rubriken "Mina strider mot nazismen". Här berättar han om hur han efter hustruns död kastar sig ut i en strid ström av tal och föreläsningsturnéer, allt i samma furiösa tempo, alla med syftet att varna för nazismen. Man får påminna sig om att detta utförs av en man som när kriget bryter ut redan är pensionär med bräcklig hälsa. Men inte minst handlar dessa sidor om de två tryckfrihetsmål som väcks mot honom.

Redan i september 1941 åtalas han nämligen för att i ett tal ha framfört misstanken att det i april året innan, samtidigt med invasionerna i Norge och Danmark, förberetts en nazistisk statskupp i Stockholm. Holmgren frias i en första vända; men han har nu Säkerhetstjänsten på sig. Man börjar avlyssna hans telefon och hans post öppnas. Och hans föredragsturnéer bevakas noga.

Från och med i år är de tidigare hemligstämplade mapparna om Holmgren offentliga. I sex tjocka mappar i Säpos arkiv, märkta "ärende P2712" kan man följa Säkerhetstjänstens bevakning av honom. Det är en rakt igenom fascinerande läsning som också blir en detaljerad skildring av Sveriges hållning gentemot nazismen och Förintelsen.

Redan i samband med den tyska invasionen i Danmark och Norge hade den tidens Säpo, Allmänna säkerhetstjänsten, upprättat listor över människor med olika ideologisk inriktning. Man bevakade såväl vänstern och uttalade antinazister som nazister och nazianstuckna militärer. I Säpos arkiv finns gott om telefonavlyssningsprotokoll och spaningsrapporter mot alla dessa kategorier.

Men de olika listorna ger också sammantagna ett intryck av kylig handlingsfrihet: man håller olika möjligheter öppna. Anfaller Tyskland ska man veta vilka de potentiella quislingarna är. Skulle Sverige hamna i strid med de allierade är det däremot människor som Nerman, Holmgren och adelsdamen Amelie Posse som skall interneras - sådana som, å andra sidan, skulle kunna utgöra kärnan i en svensk motståndsrörelse om en tysk ockupation skulle bli verklighet också i Sverige. Full handlingsfrihet i samband med sinsemellan olika scenarion - sådan ser den outtalade policyn ut.

Det är under åren 1940-42 som repressionen växer sig starkast i Sverige och yttrandefriheten är som mest satt på undantag, vilket naturligtvis sammanfaller med tyskarnas framgångar i kriget. Från januari 1940 gäller de så kallade tvångsmedelslagarna, som gav polis och underrättelsetjänst möjlighet att bevaka svenska medborgare.

I februari samma år inrättades också Informationsstyrelsen, som bland annat hade till uppgift att "ge pressen anvisningar i publicitetsfrågor": styrelsen var på gränsen till ett renodlat censur- och propagandaorgan och uppfattades också som ett sådant. Under åren 1940-43 beslagtar polisen runt två hundra olika vänsterpublikationer som kritiserar Tyskland och svenska statens undfallenhet eller "bara" försöker informera om den nazistiska terrorn.

För information fanns att tillgå. Från det att de verkliga Förintelseförberedelserna drar i gång under 1941 sipprar fakta om vad som sker snabbt igenom alla försök att hemlighålla verksamheten.

I september 1941 gör man de första försöken med massavrättningar genom gasen Zyklon B; i december börjar man använda de "mobila gaskamrarna", där judar mördas genom avgaser som leds in i truckars lastutrymmen. Rykten om allt detta når genast igenom all censur. Och bara några veckor efter det att massavrättningarna inletts i förintelselägret Sobibórs gaskammare i maj 1942 smugglas den så kallade Bund-rapporten, där den socialistisk-judiska motståndsrörelsen i Polen dokumenterat vad som sker, ut ur landet med hjälp av den svenske affärsmannen Sven Norrman (se Jozef Lewandowskis artikel i DN 15/6 -97) och offentliggörs av BBC. Denna information når naturligtvis även Sverige - till exempel genom Ture Nermans Trots Allt!.

När Israel Holmgren våren 1942 ger sig ut på en ny föreläsningsturné är det också detta han har att berätta. I publiken sitter polisens stenografer och nedtecknar vad som sägs - från Säkerhetstjänsten har gått ut påbud till alla poliskontor att Holmgrens tal skall bevakas. Han talar i Värnamo, Furuvik, Hallstavik; polisen är där och skriver ned allting. (Det framgår att polisens spioner inte sällan sympatiserar med Holmgren.) Polismästaren i Jönköping går ännu längre; han skickar på eget bevåg utskrifter av Holmgrens föredrag i staden till Stockholms stadsfiskal med raderna: "Jag förmodar nämligen, att innehållet kan vara av särskilt intresse för Eder i Eder egenskap av åklagare."

Ä nnu gör man ingenting. Men i september samlar Holmgren sina föredrag i en pamflett betitlad "Nazisthelvetet" som ges ut på Trots Allts! förlag. Här finns alltsammans svart på vitt: Utrensningarna på östfronten. Massavrättningar med portabla galgar. Tortyren i norska fängelser.

Och nu ingriper den svenska statsapparaten. I Säkerhetspolisens arkiv finns en begäran direkt från justitiedepartementet daterad 22/9, signerad av tf justitieminister Thorwald Bergquist, som begär att polisen "skyndsamt" skall belägga hela upplagan med kvarstad.

Samma dag lämnar statsrådet Bergquist en anmodan till justitiekanslern att utreda om åtal mot Holmgren. Åtalet väcks redan den 26 av tf stadsfiskalen Österdahl i Stockholm.

Detta är samtidigt som de stora lasterna av judiska fångar börjar anlända till Auschwitz-Birkenaus gaskammare. Några veckor tidigare har den förtvivlade SS-officeren Kurt Gerstein approcherat den svenske diplomaten Göran von Otter på ett tåg i Polen och bett denne berätta för sina överordnade om vad Gerstein några dagar tidigare blivit vittne till i Belzec: att man nu använder giftgas mot människor. Att nämna detta i samma andetag som en mindre tryckfrihetsprocess i Stockholm är förhoppningsvis inte effektsökeri - ty det är exakt dessa saker som avhandlas i en litet kvav sal i Stockholms stadshus.

Processen pågår i en första vända under oktober, november och december; och av det stumma protokollet får man, trots att tonfall och minspel är borta, ändå känslan av hur det hela skruvas upp till svart fars. Holmgren åtalas för tryckfrihetsbrott - eller närmare bestämt för "smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makt syftande omdömen, som riktade sig huvudsakligen mot de inre förhållandena i Tyskland" och "mot Tysklands yttre förhållanden". Bland de rader åklagaren urskiljt som särskilt åtalbara hör påståendena om massmord på judar i Polen: "man beräknar att endast i Polen under sista året 320 000 personer avrättats".

Den 19 oktober har man nått till principfrågor av ett mer filosofiskt slag. Åklagare Österdahl tar upp frågan om den passage i "Nazisthelvetet" där Holmgren påstår att samlingsregeringen undanhåller information om tyskarnas framfart. Österdahl ger sig här in på ett spetsfundigt cirkelresonemang: "Ett uttalande av innebörd att regeringen undertryckte sådana fakta, som borde komma till allmänhetens kännedom vore enligt åklagarens mening ett lögnaktigt uttalande, ägnat att väcka förakt för regeringen."

I förhandlingarna den 16 november hamnar man åter på närmast Orwellskt territorium. Holmgrens advokat Hemming-Sjöberg reser frågan om sanningshalten i vad Holmgren skrivit i "Nazisthelvetet". Om nu alla dessa gräsligheter faktiskt äger rum? Det finns ju flera vittnesbörd om detta? Men åklagare Österdahl står fast i sin övertygelse: "Huruvida de däri lämnade uppgifterna vore riktiga eller oriktiga, hade enligt åklagarens uppfattning mindre betydelse. Avgörande vore på vilket sätt, i vilket sammanhang och under vilka förhållanden uppgifterna framförts."

Vad som står inför rätta här är alltså sanningens natur, såsom den ser ut i ett kringränt Sverige hösten 1942. Det handlar enligt åklagarsidan inte om vad som är sant eller falskt. Holmgren har i "Nazisthelvetet" givit i stort sett riktiga uppgifter om vad som just då äger rum ute i Europa: som massavrättningar av judar. Om detta är sant eller ej är inte avgörande - utan om det får sägas.

Dom i målet faller den 7 december. Israel Holmgren "dömes för det missbruk av tryckfriheten, vartill han, enligt vad förut sagts, är förvunnen, att hållas i fängelse i fyra månader". När man någon vecka senare håller ett opinionsmöte för Holmgren attackeras publiken av svenska nazister utanför lokalen.

Det ser ut som en fullkomlig seger för åklagarens, och regeringens, linje. Men samtidigt med rättegången har historien i all sin vidrighet rullat vidare. Vad som skett nära inpå Sveriges gränser, och som får opinionen att skifta också inom statsapparaten, är att tyskarna nu inlett deportationen av norska judar till dödsläger på kontinenten. Den 26 november sker den första - och största - utskeppningen, och de följande veckorna lyckas tusentalet norska judar ta sig till Sverige. Protestmöten flammar upp och upprop författas för deras sak.

Det har hela tiden funnits pressröster som beskrivit såväl trettiotalets förföljelser som senare utvecklas till massmord, som Trots Allt!, GHT och Judisk Krönika. I oktober 1942 skrev historikern Hugo Valentin den stora artikeln "Utrotningskriget mot judarna" i just Segerstedts GHT. Men i januari-februari 1943 brister pressens fördämningar på allvar: svenska tidningar som SvD, GT, och DN skriver öppet att nazisterna hittills mördat cirka två miljoner judar. Alva Myrdal skriver i två artiklar, i februari och april 1943, att man använder gas för att mörda judar i koncentrationsläger. Nu vet de som vill veta vad som händer i Europa. Det går helt enkelt inte att dölja ett massmord av sådana proportioner. Och det fortgår.

Situationen är märklig. Holmgren har fällts för att i skrift ha sagt just det som stora delar av pressen nu skriver öppet. Åklagaren har byggt sin argumentation på att det inte spelar någon roll om det skrivna är sant eller falskt - brottet är att "smäda främmande makt".

I rimlighetens namn borde man alltså dra in stora delar av den svenska pressen. Men som Paul A Levine visat i sin avhandling "From Indifference to Activism" är det för åtminstone delar av den svenska administrationen just tillslaget mot norska judar som tippar vågskålen: de "balanserade eftergifternas" tid går mot sitt slut. I februari 1943, efter Stalingrad, står det också klart att tyskarna inte är osårbara.

I maj beslutar hovrätten att halvera Holmgrens fängelsetid, då avsnittet om tyskarnas framfart i Norge bedöms som "icke straffbart". Åklagaren å sin sida överklagar denna mildare dom.

Under hela denna tid reser Holmgren runt i Sverige och föreläser. Han beräknar själv, efter krigets slut, att han kan ha talat inför så många som 50 000 åhörare. Under hela processen avhånas han i tidningar som Aftonbladet, som i en ledare i april skriver: "Vi kunna nog vara tacksamma för att inte vårt lands öden ligga i händerna på män av Israel Holmgrens kaliber. Då hade det för länge sedan varit ute med oss." Säkerhetstjänsten fortsätter plikttroget att nedteckna hans tal i Askersund, Ludvika, Strängnäs.

Man avlyssnar i april ett samtal med Nerman, där Holmgren säger: "jag har verkligen fått intrycket att stämningen mot regeringen ändrats kolossalt - jag ökar ju på litet om Per Albin varje dag". Mellan statsminister Hansson och Holmgren har det utvecklats ett personligt hatförhållande.

Opinionen har förändrats. När nazisterna i oktober också börjar arrestera danska judar erbjuder samlingsregeringen dem öppet en fristad i Sverige. Några dagar senare skickas en petition till regeringen som kräver att Holmgren benådas; bland undertecknarna hittar man personer som Herbert Tingsten, Bertil Ohlin, Nanna Svartz och Gustaf Hellström. I slutet av månaden följer beskedet att kungen personligen beslutat benåda honom. I samma veva upphör också Säkerhetstjänstens bevakning av Holmgren; sista gången man skriver ned ett föredrag är i Göteborg i november.

Då ligger sedan en månad tillbaka en skrift med den ironiska titeln "Nazistparadiset" i bokhandeln. Den är i princip identisk med den indragna "Nazisthelvetet" - men den här gången blir det inget åtal. Det vore nämligen svårt att åtala vad som nu är allmänt känt. I december skriver Hugo Valentin i DN att mördandet av judar i det tyskkontrollerade Europa nu nått den fruktansvärda siffran 100 000 i månaden. Det var en försiktig beräkning.

Säkerhetstjänsten slutade att bevaka Holmgren; men man tappade inte intresset. Man fortsatte att klippa det mesta som stod om honom i tidningarna, och klippen upptar större delen av den sista mappen. Holmgren ville efter kriget ha en ordentlig upprensning med dem som han uppfattat som medlöpare - något som aldrig skedde. Han ville ställa delar av regeringen till svars för eftergivenheten och censurförsöken, en uppmaning som föll på hälleberget. Han utträder 1946 ur Medicinska föreningen då man fortsätter att ge förtroendeuppdrag åt nazianstuckna läkare. Snabbt, mycket snabbt, återgår allt till det "normala". Business as usual.

När Holmgren samma år fyller 75 klipper Säkerhetstjänsten artiklarna ur pressen och stryker under namnen på dem som hyllar honom. Och nu börjar också medaljerna att regna över den gamle professorn: han erhåller ett stort antal utmärkelser från England, Norge, Danmark, till och med från Tyskland, för sina insatser som antinazistisk upplysningsman. Dock ingen medalj från den svenska regeringen.

Det allra sista klippet är Holmgrens nekrolog från 1961: han blev alltså 91 år. Som en melankolisk Ture Nerman uttrycker det i artikeln måste man ju sluta sina dagar på något vis. Holmgrens sätt att sluta hör dock till de snyggare.

 Litteratur

Rune Bokholm: Tisdagsklubben

Atlantis, 2001

Israel Holmgren: Mitt liv I-II

Natur och Kultur, 1959

Paul A Levine: From Indifference to Activism

Uppsala universitet, 1996

Ingvar Svanberg och Mattias Tydén: Sverige och Förintelsen

Arena, 1997

Handlingar från

Säkerhetspolisens arkiv

Stockholms stadsarkiv

Riksarkivet i Arninge