Publicerat i Stiftelsens Torgnys Segerstedts minne årsbok 2008. 

 

 

 

1

 

När Torgny Segerstedt avled i mars 1945 var de flesta dödsrunor hovsamma och respektfulla. Kriget var nästan slut och sedan något år avgjort. I radions Dagens Eko hyllades han av Ivar Harrie. Men åtminstone en röst avviker kraftigt från hyllningskören: den populärt hålla högertidskriften OBS! Två sidor av nummer 8/1945 tas upp av en minst sagt infam dödsruna. Under rubriken ”Den store trotsaren” skriver signaturen ”Medardus” bland annat:

 

”Man påstår att vi har honom att tacka för den good-will, vi ännu åtnjuta bland de allierade. Detta förefaller föga rimligt. Det förhåller sig snarare tvärtom. Den good-will, vi till äventyrs kan räkna på, ha vi förvärvat, icke tack vare utan trots Segerstedt (…) det är också obestridligt att ingen mera följdriktigt och nitiskt undergrävt vårt anseende i utlandet än vad han gjort genom sina ständiga insinuationer mot den neutralitetspolitik, som bedrivits i enlighet med det överväldigande folkflertalets vilja.”

 

 

 

Tidskriften OBS! nr 8 1945.

 

 

Segerstedt utmålas som fanatisk, med dålig verklighetsanknytning, lidande av ett ”omisskänneligt övermänniskokomplex”. Hans kamp mot nazismen fördes 

 

 

”i själva verket måhända mindre för demokratiens och frihetens och humanitetens skull än för sin egen, d.v.s. för Segerstedts-övermänniskans skull. Här var äntligen en uppgift som var honom värdig. Inför dess krav fick alla andra hänsyn vika, inbegripet hänsynen till egna landet och dess intressen. (…) Det fanns många gånger ingen rimlighet i, ingen proportion i hans uppfattning av de politiska förhållandena. Han offrade hänsynslöst sanning, billighet och rätt när det erfordrades för att främja sina syften.”

 

 

Texten är skriven av någon som hatar. Varför detta angrepp på en nyligen död människa som inte kan försvara sig? Varför nu?

Anfallet på den döde är så pass grovt att det väcker uppseende – och en av dem som reagerar är Segerstedts vän Ture Nerman, som i sin antinazistiska tidskrift Trots Allt! kommer med ett bitande svar. Vi ska återkomma till det. Men för att förstå angreppet måste man försöka teckna porträtten av den krets som tillsamman stod bakom tidskriften OBS! och deras gemensamma bakgrund.

 

I levnadsteckningarna över Torgny Segerstedt brukar man stöta på berättelser om annonsbojkotter och om hur somliga spottade efter honom på Göteborgs gator. Men mycket sällan säger man något om vilka det var som spottade. Hans fiender framstår oftast som både namn- och ansiktslösa.

En del ser det som effektsökeri att nämna dem vid namn, som ett uttryck för moralisk självgodhet att med historiens facit i namn peka finger åt dem som höll på fel sida.

Själv menar jag att det ibland är ofrånkomligt. Utan att slå fast vem som gjorde vad går det helt enkelt inte att peka på sammanhang - eller på vilka nätverk som stod för den rakt motsatta hållningen jämfört med Segerstedts. Jag menar att det är viktigt att se också dessa linjer i svensk politik, även om det kan bli pinsamt.

 

Vilka är det då som tar tillfället i akt att smäda den Segerstedt som inte längre kan ge igen? Det är framförallt tre namn som kan komma ifråga: Arvid Fredborg, Th. Åke Leissner och Gunnar Unger. Alla medverkade de i tidskriften OBS!. Fredborg var redaktör, Leissner skrev regelbundet under pseudonymen ”Politiska örat” och Unger under namnet ”Spectacle”. Det är Unger som 1947 efterträder Fredborg som redaktör. Det finns skäl att se närmare på vilken typ av åsikter och politiska hållningar som de tre gjort sig till tolkar för – innan kriget vände och alla glömde var de stått.

 

 

2

 

Fredborg och Leissner kände varandra sedan studietiden i Uppsala. Leissner, som var jurist, hade 1934 grundat lokalavdelningen av Sveriges Nationella Förbund i Uppsala, Nationella Studentklubben, där Fredborg satt i styrelsen. Tillsammans hade de intrigerat fram det som kom att gå till historien som ”Bollhusmötet”, det opinionsmöte 1939 då Uppsalas studenter antog en resolution mot att Sverige skulle släppa in judiska, akademiska flyktingar från Nazityskland. Leissner framstår som den mest övertygade antisemiten, och medverkar också i SNF:s undersökning av ”judefrågan” 1935 då man ”kartlägger det judiska inflytandet vid Uppsala universitet”. Vid Bollhusmötet, som äger rum den 17 februari 1939, uttalar de sig båda antisemitiskt – Fredborg värst[1]. Mötet blev en stor opinionsmässig

framgång för gruppen kring Fredborg, som vid denna tid under kuppartade förhållanden tagit makten över den borgerliga studentföreningen Heimdal.

 

I Heimdals årsbok 1939, som redigeras av Fredborg, inskärper man att Sverige om det blir nödvändigt ska försvara sig med vapen mot ett expansivt Tyskland. ”Så långt de nuvarande makthavarna med kraft hävda landets oberoende kunna de räkna med den svenska nationalismens stöd.”[2] Men detta stöd är

försett med vissa villkor:

 

 

”En förutsättning för den nödvändiga nationella samlingen är att regeringen icke på någon punkt för en politik, som kan åstadkomma söndring och tvinga till skärpt opposition. Ur denna synpunkt kan man med tillfredsställelse notera, att regeringen ej funnit det lämpligt att lyssna till de röster, som höjts för en mera liberal invandringspolitik gentemot de politiska flyktingarna. En sådan skulle otvivelaktigt ha skapat svåra motsättningar och tillfogat samlingstanken svår skada. Man får hoppas att det var insikten härom, som dikterade regeringens handlingssätt.”[3]

 

 

Det hela är ganska rakt formulerat: nationell samling till priset av att inga judar eller andra flyktingar släpps in. Fredborg fortsätter:

 

 

”Men att taga befolkningsfrågans läge till intäkt för en import av flyktingar, tillhörande oss väsensfrämmande raser, skulle vara föga mindre än nationell katastrof. Vår rasliga enhet har varit och är en styrka av fundamental betydelse. (...) Och man skall aldrig tro, att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin kommer att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.”[4]

 

Kretsen kring Fredborg och Leissner kallar sig inte nazister – en grupp de känner visst förakt för – utan ”nationalister”. SNF, Sveriges Nationella Förbund, har brutit med Allmänna Valmansförbundet[5], och

 

vurmar för de ideal som man brukar förknippa med fascismen i Mussolinis eller Francos tappning. Rörelsen är inte obetydlig – under trettiotalets sista år har man runt trettiotusen medlemmar. Man representerar tveklöst en mer ”rumsren” form av högerextremism – som är tydligt antidemokratisk och antisemitisk.

Sveriges Nationella Förbund gav också ut ”Nationell Tidning”, redigerad som en dagstidning även om den kom en gång i veckan. Och redan tidigt var Torgny Segerstedt ett tydligt hatobjekt i spalterna. När denne 1939 nomineras till ordförande i Publicistklubben utnämner Nationell tidning det till ”En publicistisk riksskandal![6]”

 

Segerstedt har också upprört gruppen bakom Bollhusmötet genom att i GHT den 20 februari 1939 skriva en ledare med rubriken ”Två slags ungdom”, där han i omisskänneligt Segerstedtska vändningar jämför några hemvändande unga Spanienveteraner, som slagits på regeringssidan, med studenterna i Uppsala:

 

”Här har vi alltså arbetarungdomen å den ena sidan, och den akademiska ungdomen å den andra. Den ena har mycket blivit givet; den andra har varit ganska vanlottad. Den ena pockar på förmåner, den andra offrar sig för en stor idé. När tanken går till vårt folks framtid, till vilken av de två ungdomsgrupperna sätter man då sin lit, till den som snålt pockar på en förment rätt. Eller till den som offrar allt för vad den håller för rätt?”[7]

 

Segerstedts artikel får Th Åke Leissner att explodera i Nationell Tidnings spalter där han ondgör sig över hur ”Segerstedt ställt Uppsalabarbarerna i i en skrämmande kontrast mot kulturens röda kämpar i Spanien”.[8]

Den antidemokratiska och antisemitiska tendensen är också mycket tydlig i den broschyr som ges ut våren 1940, och där Fredborg och Leissner står bland huvudförfattarna. Pamfletten, ”Den svenska linjen” ska visa sig vara ett riktigt lyckokast. Här har man inbjudit medlemmar från andra ”nationella” grupperingar, som föreningen ”Svensk Ungdom” i Stockholm.

 

 

”Den svenska linjen” är ett försök att slå fast de ”nationalistiska” unga akademikernas ståndpunkter i en tid av krig, och rymmer ungefär samma idéer som Heimdals årsbok 1939. Man önskar sig hett en upprustning av det svenska försvaret - men också ett närmande till ”Det nya Tyskland”:

 

”Om ock enskilda svenska kretsar alltför livligt reagerat mot företeelser i Tyskland, som äro oss främmande, har Sverige som stat icke motverkat tyska intressen. Från tysk sida har också oförbehållsamt erkänts, att Sverige tagit sin neutralitet på allvar, och att just detta varit ett starkt tyskt intresse. Med god vilja på ömse håll bör problemet därför icke vara svårt att lösa. Men det måste redan från början fastslås, att en svensk samverkan förutsätter samma reservationslösa respekterande av vår suveränitet som den tyska regeringen som den tyska regeringen hittills förklarat sig beredd till. Ingen europeisk nyordning får antasta vår rörelsefrihet. Den svenska rättsordningen är uppbyggd på germansk grund och försvarad under många århundraden. (...) Ett hot mot dessa för oss omistliga intressen borde icke ligga i Tysklands intresse. Må vara, att man skulle kunna militärt besegra oss. Men vad skulle man vinna genom att erövra Sverige? Ett blodigt krig, ett förött land, ett folkhat för generationer, som skulle ställa german mot german och försvaga motståndskraften mot den slaviska folkvågen, och det svenska folkets frånvaro i det frivilliga samarbete, som på längre sikt ensamt kan hålla ihop vår världsdel. (...) Ett ytterligare stärkande av dessa gamla politiska, ekonomiska och kulturella band ligger i de båda makternas intresse.”[9]

 

Man drar sig inte heller för att använda termen ”Lebensraum”:

 

”Östersjön och Norden är Sveriges 'livsrum'. Våra intressen där vila på så naturliga grunder, att vi med skäl kunna räkna på att de förr eller senare måste komma till sin rätt.”

 

Det kanske obehagligaste inslaget i ”Den svenska linjen” är dock de rader som handlar om rashygien och de judiska flyktingarna. Det finns inget försonande att säga om de åsikter som vädras:

 

 ”I nära samband med befolkningsfrågan stå frågorna om rashygien och immigration. Det finnes enligt vår uppfattning ingen anledning att på grund av avskräckande exempel utomlands förneka vårt behov av en sund raspolitik. Det gäller för oss t. ex. att komma till rätta med frågan om mindervärdiga elements fortplantning, som framförallt gör sig påmint i våra sinnessjukhus och på våra sinnesslöanstalter. Det övervägande flertalet yngre svenskar – och vi utgöra inget undantag – anse vidare vårt folks enhetliga sammansättning vara ett oförytterligt värde. Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. Immigrationsproblemet är hel avhängigt av befolkningsfrågan. Det gäller för oss att se till att något behov av immigration ej finnes.(...) Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.”[10]

 

 

”Den svenska linjen” – som gett namn till den ännu utkommande tidskriften ”Svensk Linje” - är alltså ett samarbete mellan Heimdal/SNF-arna i Uppsala och föreningen ”Svensk Ungdom” i Stockholm. Bland författarna hittar vi två namn från Stockholmsföreningen som är intressanta i det här sammanhanget: Per G Andreen och Gunnar Unger.

 

 

3

 

Under åren 1937-38 arbetar Gunnar Unger som redaktör för ”Svensk Ungdom”, finansierad av affärsmannen Axel Wenner-Gren. Tidskriften är organ för föreningen med samma namn, som beskriver sig som ett forum för akademiska ungdomar med ”en samhällsuppfattning som är nationellt motiverad och socialt ansvarsmedveten”. De första årgångarna är riktiga sömnpiller. Men ju närmare vi kommer andra världskriget, desto mer hettar det till i spalterna. I nummer 6-7 1937 finns två intressanta artiklar. Den första är en längre essä av G.U. själv med rubriken ”Den stora chimären”. Det som avses med ”chimär” är den parlamentariska demokratin, här kallad ”demokratismen”:

 

”jämlikheten som en av människans naturliga och oförytterliga rättigheter proklamerades i den franska Rättighetsförklaringen 1789. Den härleddes ur ovannämnda filosofiska system och är numera knappast av någon förnuftig människa tagen på allvar (…) jämlikheten är alltid restriktiv för friheten och den privata äganderätten.”[11]

 

Problemet med demokratin är att den leder till ett ”kvantitativt” istället för ett ”kvalitativt” samhälle:

 

 

”Demokratismen är en myt(…) Genom att småningom predikas och uppfattas som egenvärden ha de berett väg för flykt undan ansvarstagande, för självkärlek och folklig materialism (…) det är ingalunda säkert att icke demokratien och demokratismen för Sveriges del inom kort ha spelat ut sin roll (…) Vi leva i domedagar, så ytterligheterna mötas. När flyglarna förena sig till attack mot centern, när ytterligheternas män förena sig i kamp mot medelmåttighetens bli de oemotståndliga. Nationell radikalism är framtidens fältrop.” [12]

 

 

I samma nummer hittar vi också ett entusiastiskt reportage, ”Intryck från ett Bayerskt Arbeitsdienstlager”, där signaturen ”L v C”[13]

 

tillsammans med reskamraten ”G.U.” besökt ett träningsläger för unga män i södra Tyskland, komplett med nazifana och minnesplaketter över fallna ”martyrer” ur S.A.:

 

 

”Fulla av beundran för den anda av fullödig folkgemenskap och intensiv manlighet som så präglat allt det vi sett lämnade vi arbetslägret vid Gauting. Men kvar dröjde desslikes insikten om att i glimten ha skymtat ett levande instrument för konstruktiv politik”.[14]

 

 

Samma år finner man också ett osignerat ledarstick som kommenterar ”Fallet Katz”. Den tyskjudiske flyktingen David Katz hade tilldelats en professur i pedagogik vid Stockholms högskola, vilket får ett stort antal nazistiska studenter och SNF:are att protestera och försöka

störa installationsceremonin. Ledarskribenten skriver:

 

”I och för sig kan det med fog sägas, att man kan välja lämpligare – och effektivare – medel att uttrycka sitt misshag med, än de som användes av de demonstrerande nationalsocialisterna. Men det bör också påpekas, att en utomordentligt stor procent av Högskolans studenter säkerligen anse det djupt beklagligt att en utlänning, av judisk börd, vars vetenskapliga kvalifikation i föreliggande fall är diskutabel, blivit utnämnd till innehavare av just Olof Eneroths professur.” [15]

 

 

Det är nog inga tvivel om vart föreningen ”Svensk Ungdom” orienterar sig – en inriktning som blir än tydligare i pamfletten ”Den nationella oppositionen” som man ger ut 1937 och där man varnar för de krafter som vill ställa Sverige i ”krigisk uppgörelse med Tyskland”.[16]

 

Gunnar Unger själv slutar dock 1938 som redaktör för Svensk Ungdom. Han har fått andra uppgifter.

Tillsammans med kamraten Per G Andreen, medlem i ”Svensk Ungdom”, får han i samband med krigsutbrottet anställning som sekreterare vid Statens Informationsbyrå, senare Statens Informationsstyrelse, med uppdraget att granska svensk press under kriget och rekommendera landets chefredaktörer vad som var lämpligt och mindre lämpligt att skriva. Gunnar Unger var alltså en av dem som skickade de berömda ”grå lapparna” till Torgny Segerstedts GHT. Det är  där, på Statens Informationsstyrelse, som Unger och Andreen arbetar när de är med om att skriva och ge ut ”Den svenska linjen.”

 

 

4

 

Det är under åren på SIS som Gunnar Unger blir centrum för den skandal som gick under namnet ”Spectator-affären”. Idag är historien bortglömd, men på sin tid skrevs det en hel del om den, som en av flera underligheter kring det hårt kritiserade SIS.

Under krigets slutskede blir Statens informationsstyrelse alltmer granskad inte minst av vänsterpressen. Och ett antal underliga historier rullas upp, i Expressen och den syndikalistiska Arbetaren. En av de underligare handlar om hur en tidning i augusti 1941 hade vänt sig till SIS och undrat om det var i sin ordning att föra in annonser där tyskarna försökte värva svenska ingenjörer och specialister till tjänstgöring i tysk krigsindustri. Man kunde förvänta sig att svaret skulle ha blivit ett blankt nej. Men tvärtom svarar SIS: ”Huvudsaken är att syftet, värvning av arbetskraft till utlandet, icke framträder. Adressen bör därför ändras till täck-adress eller signatur.” Det är alltså OK att införa annonser för tyska krigsproducerande företag – om man gör det under täckmantel. Den som svarat så detaljerat är byråchefen vid SIS, Nils Eric Ekblad. [17]

Ekblad är också en av de två personer man förknippar med signaturen ”Spectator”. Den andre är Gunnar Unger. Och den skandal de hamnar i handlar om broschyren ”Svenskarna och propagandan” som utges 1943 på Gebers förlag.

 

 

 

 

 

Unger berättar själv i sina memoarer, ”Rapsodi i blått” (1974) att det var han som skrev i stort sett hela broschyren. Han hävdar att han hade sina överordnades godkännande från början till slut för att skriva pamfletten, som alltså gavs ut anonymt under namnet ”Spectator”. På 46 sidor går ”Spectator” igenom olika former av propaganda från de stridande parterna – nazistisk, sovjetisk, ”anglosaxisk”, dit man bland annat räknar ”Det Bästas” svenska utgåva. Men de känsligaste raderna står på sidan 23, nämligen:

 

”Att en omfattande och effektiv stödpropaganda av inhemskt ursprung till förmån för västmakterna och deras allierade bedrives inom vårt land är icke okänt. Sitt viktigaste uttryck får denna stödpropaganda i vissa dagstidningar och tidskrifter som t. ex. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren, Trots allt! och Nu. Även sammanslutningar som ”Kämpande demokrati” utföra ett energiskt arbete i den anglosaxiska propagandans tjänst. Det är slutligen ett notoriskt faktum, att ett proportionsvis mycket betydande antal intellektuella i böcker och föreläsningar göra sig till talesmän för anglosaxiska synpunkter på politiska förhållanden.”[18]

 

 

Just den anglosaxiska propagandan är särskilt förrädisk:

 

 

”Det är vidare uppenbart, att den anglosaxiska propagandans tendens avsevärt skärpts, vilket på senare tid tagit sig uttryck i användandet av alltmer hänsynslösa metoder (…) Sist men icke minst är det åtskilliga tecken under det senaste året som tyda på, att den anglosaxiska propagandan i samverkan med vissa mot regeringen oppositionella grupper medvetet inriktar sig på att framkalla en avvikelse från vår neutralitetspolitik. Dessa strävanden ha underlättats av att den anglosaxiska propagandan förfogar över ett vida större antal inhemska sympatisörer i alla samhällsklasser och ställningar än någon annan propagandagrupp.”[19]

 

 

Dessa propagandister urskiljer ”Spectator” som ”sympatiserande intellektuella” som sprider propaganda vilken ”utkolporteras i ledare, kulturartiklar och föreläsningar”.

 

En eller flera anonyma tjänstemän vid Statens Informationsstyrelse ger alltså ut en broschyr där man utpekar några ledande liberala tidningar som propagandacentraler vars verksamhet ”i längden knappast kan gagna vårt land”. Dessa tidningar namnges: främst GHT och Eskilstuna-Kuriren, men också Nu och Trots allt! Måttet var rågat och Eskilstunakurirens J A Selander och tidskriften NU:s redaktör Bo Enander inledde en tryckfrihetsprocess mot ”Spectator”. Det hela slutade med att åtalet lades ned våren 1944. Men Informationsstyrelsens chef Tunberg fick avgå. Ingen läcker under processens gång vem den egentlige författaren är. Men Segerstedt, som inte deltar i åtalet, skriver syrligt att vederbörande bör tilldelas ”Serafimerorden för sina insatser i fosterlandets tjänst.”

 

 

5

 

I kretsen kring tidskriften OBS! och dess dödsruna i april 1945 hittar vi alltså flera personer som sedan gammalt tycker rejält illa om Segerstedt och rentav kan anse sig ha anledning att hata honom. De tillhör den grupp i svensk politik som stått i skottgluggen för Segerstedts  envetna kritik: de som hoppats att Sverige ska tjäna på en tysk seger i kriget och som, på vissa villkor, kan tänka sig ett närmare samarbete av det slag som Finland givit sig in i – och som av renodlat antisemitiska skäl aktivt tagit ställning mot att släppa in judiska flyktingar från Nazityskland i Sverige. De har också alla tidigare samlats kring skriften ”Den svenska linjen”, där de slagit fast samma värderingar – och sett att det går att göra politisk karriär, inte trots dessa värderingar, utan tack vare dem.

 

Vem är det då som skrivit själva dödsrunan och som döljer sig bakom signaturen ”Medardus”? Det är förmodligen inte Arvid Fredborg, även om han som redaktör sett till att den kom på pränt: hans stil var mer direkt och präglades inte av de ironier och inlindade giftigheter vi finner i texten. Det kan vara Th Åke Leissner eller Gunnar Unger – båda stavar de t ex ordet demokrati som ”demokratien”. I sin biografi över Torgny Segerstedt kommer Estrid Ancker[20]

 

fram till att domen över död man förmodligen författats av Gunnar Unger. Säkert kan vi inte veta – men texten påminner mycket om den sorts insinuanta porträttkonst som Unger senare blev känd för under sin tid på SvD, porträtt vi hittar i böcker av hans hand som ”Porträtt och pamflett” (1953) eller ”Profiler” (1966).

 

Dödsrunan väcker berättigat uppseende för sin giftighet, och den får inte heller stå oemotsagd. Den som bemöter den allra kraftigast är Segerstedts vän Ture Nerman,

som i sin antinazistiska tidskrift Trots Allt! kommer med ett bitande svar.

Nerman ger sig på Arvid Fredborg, som han antar döljer sig bakom namnet ”Medardus”. Det är förmodligen fel, men Fredborg var ansvarig utgivare och redaktör för OBS! Och nu blir han måltavla för Nermans ironier. Bollhusmötet i februari 1939 är inte glömt. Inte av Nerman.

 Rubriken lyder ”Ett obs! att minnas. När kandidat Arvid Fredborg förde raskamp mot judarna.”[21]

 

Sedan följer en noggrann genomgång av vad pressen hade att säga om Bollhusmötet, och inte minst Fredborgs insatser, då, för sex år sedan. Nerman skriver: ”Det är inte så trevligt för vederbörande, men vi måste också här i Sverige hålla reda på vad våra demokrater av yngsta årgång har för antecedentia när de nu rott fram till den rätta kajen.”

 

Roddare” – det var det uttryck Nerman myntade för dem som när Tysklands krigslycka vände började ro mot den andra stranden. Det är ganska träffande. Segerstedt hade nog inte hållit sig särskilt lugn inför den brist på uppgörelse med antidemokrater och antisemitism som präglade åren efter kriget. Andra medlemmar i ”Kämpande demokrati”, som Nerman eller Israel Holmberg, yttrade sig med bitterhet om den plötsliga glömskan. Andra menade att man skulle låta det gamla ligga. Mycket snabbt sänker sig nu dimman över närhistorien. Ingen minns längre vad man sagt. Men något avslut, någon uppgörelse står ingenstans att finna.

 

Vad finns det då för anledning för oss att rota i detta och peka finger åt döda män? Jag menar att det kan finnas två skäl till det. Det har sitt värde som politisk historieskrivning att kartlägga de nätverk som faktiskt aktivt motverkade demokratin och som under mer verserade former än Lindholmare och Furugårdare gjorde sitt bästa för att se till att judar och andra flyktingar skulle hållas utanför landets gränser.