Känslans mekanik

- om P O Enquists sextiotal

 

 

But Eden is burning, either brace yourself for

elimination

Or else your hearts must have the courage for the

changing of the guards.

Bob Dylan: ”Changing of the guards”

 

 

1

(Magnetisören)

 

Jag minns min förvåning. Under en debatt på biblioteket i Uppsala för några år sedan kom Björn Håkanson att tala om det tidiga sextiotalets avantgardism. Och samtalet rörde sig in på den berömda utställningen ”Rörelse i konsten” på Moderna museet 1961 och närmare bestämt Jean Tinguelys skrotskulpturer. Det som fick mig att haja till var det ord Håkanson använde om Tinguelys gnisslande skrotschabrak: demokratisk.

Demokratisk? För denna närmast provocerande elitistiska konst? Som för många blev inbegreppet av termen ”obegriplig” och ful?

Själv började jag ge ut böcker på åttiotalet. Men i de fragment av det tidiga sextiotalets debatt som ännu gick att fånga upp glimmade det till av något värdefullt. Det märkliga är att sextiotalets konstdiskussion tycks ligga begravd under inte mindre än två lager aska. Först avfärdades den i hög grad av sjuttiotalsvänstern, där flera tongivande personer ändock var desamma som tio år tidigare gått i spetsen för en konstnärlig avantgardism. Sedan kom åttio- och nittiotalets våg av kritik och fördömanden mot samma vänster, som framställdes som diktaturens kreatur. De flesta av de författare som var aktiva under tidigt sextiotal är fortfarande verksamma. Ändå känns den epoken avlägsen, närmast omöjlig att samtala om. Och på samma gång närvarande, låt oss säga parallellt - på samma sätt som i det vid det här laget närmast utslitna stycket i Jules Vernes En resa till jordens medelpunkt, där resenärerna kan samtala med varandra från olika punkter i samma tunnelsystem, fastän de befinner sig långt från varandra, med hjälp av ett underligt akustiskt resonansfenomen. Ni vet. Fast vi kan bara lyssna. Motparten tiger.

Vi får gå till texterna.

Tre av P O Enquists sextiotalsromaner bildar en mycket spännande helhet, där så gott som alla de frågor man kan ställa till romanen som genre avhandlas. De länkar samman sextiotal med sjuttiotal, och kan samtidigt kännas extremt samtida - inte minst i sin skepsis mot romangenren och det slitage den utsatts för. Jag tänker naturligtvis på Magnetisörens femte vinter (1964), Hess (1966) och Legionärerna (1968). Framförallt Hess är, sin notoriska obegriplighet till trots, ohyggligt intressant. Romanerna låter sig läsas både som en politisk båge, om man så vill från ”liberala” utgångspunkter till mer ”marxistiskt” fotade - såväl som ett försök att plocka sönder genren, laga felen och sätta ihop den igen.

Magnetisörens femte vinter är den på ytan mest konventionella av de tre. De som läst den vet att magnetisören heter Meisner och är en märklig, manipulativ person som säger sig kunna kurera sjukdomar genom en form av hypnos och handpåläggning. Han anländer 1793 till den tyska staden ”Seefond”, där han lyckas bota läkaren Selingers dotter från hennes blindhet (vilken i sin tur var en följd av en brutal gruppvåldtäkt).

Selinger är i grunden en upplysningsman, en rationalist, som får se sin världsbild skakad: hans omsorg om dottern går egentligen stick i stäv med hans djupaste övertygelser. Under en tid litar han på Meisner, tills bubblan spricker, vilket sker på grund av Selingers intellektuella kompromisslöshet.

På ytan kan boken se ut som en allegori. Det handlar om tilltro och skepsis, och är på så vis ett avtryck av sin tid, det tidiga sextiotalet och dess tankar om ”ideologiernas död”. Men den handlar också om nödvändigheten av att vara kompromisslös. Allegorin omfattar många områden: på ett plan är boken en metaroman om konsten, om illusionsromanens förmåga att dupera oss och just genom sin illusion ge oss möjligheten att lära oss något om oss själva. Men illusionen måste avslöjas. Annars återvänder vi in i vad Kant kallade för ”människans omyndighet”. Magin måste avslöjas, gåtan avvisas, verket öppnas - här någonstans närmar vi oss vad Håkanson menade med en ”demokratisk” konst. Det handlar också om en till synes olöslig konflikt, som ekar av Adornos välkända ord: ”berättarens situation kännetecknas idag av en paradox: berättelser är inte längre möjliga, och samtidigt fordrar romankonsten just berättande.”[1]

 

Uppgörelsen med tidens gåtfullhet, att ansluta sig till ”det rationella”, fordrar en uppgörelse med illusionsromanen. Samtidigt kan romanen inte leva utan sin gåta. Lika litet som Selingers rationalism kan bli något annat än en metod. Skepsis i sig botar ingen. Därför det i vissa stycken förstående porträttet av charlatanen, kvacksalvaren och förföraren Selinger. Men han kan inte tillåtas gå segrande ur striden.

Parallellt med denna finlemmade diskussion av romanen, eller sammanvuxen med den, bollar Enquist med samtida frågor från Hedenius och Tingstens Sverige, där en nykter, pragmatisk och begreppskritisk liberalism framstår som den intellektuellt mest hedervärda hållningen. I en intressant intervju i Ord & Bild 1964 säger Enquist såhär om sin roman:[2]

 

Jag vill komma åt en skepsis och trolöshet som drivits till sin spets, och slutat i en sorts apati. Så här, till exempel: alla politiska ideologier är värdelösa och tomma, alltså kan jag inte engagera mig i politik. Verkligheten är mångtydig - jag kan aldrig avgöra vad som är sant. Osv.

Det, tycker jag, är en utomordentlig barnslighet. Hur ihålig, mångtydig och skiftande vår verklighet än är, så tvingas man som människa i alla fall ta ställning , varje dag, varje timma(...) han [Selinger] tvingas ändå ta ställning. Och han (...) tar rationalismens parti, men med  sorg och förbittring.

 

I samma intervju passar Enquist också på att göra upp med den psykologiska romanen, modell 1 A:

 

Jag är inte längre huvudsakligen intresserad av psykologiska förlopp. Det finns andra, som jag tycker väsentligare uppgifter för en romanförfattare. Jag tror också att man på vägen till dessa uppgifter inte behöver kasta trovärdigheten överbord: man kan göra sina gestalter så trovärdiga som möjligt, men ändå vara intresserad av andra aspekter än de psykologiska. (...) Romanen kan vara ett spel med pjäser, och spelet kan vara det viktigaste - men pjäserna kan leva ändå.

 

Denna hållning känns, som exempel, mycket mer samtida än den i princip nollställda romankritiken i samtidens dagspress. Den ”psykologiska romanen” har i stort sett återerövrat den litterära scenen, och är egentligen inte ifrågasatt på samma sätt som t. ex. Lars Ahlin eller Torsten Ekbom gjorde det i sin sextiotalspraktik.

Men vilket ”spel” är det egentligen som Enquist talar om?

 

 

(Kort exkurs: Eco och labyrinterna)

 

I sin bok Semiotics and the philosophy of language (1984) försöker Umberto Eco skilja på tre olika typer av labyrinter som kan användas metaforiskt för att förstå litteratur av olika slag. Den tredje, den som Eco tycker är tjusigast, kallar han för ”rizom”. Den är ingen labyrint i egentlig mening, snarare ett nätverk av Internets slag, så den lämnar vi dessvärre därhän. No rizomas today.

Däremot talar han om två skilda labyrinter som han kallar för  den ”unikursala” respektive den ”multikursala”.

Den unikursala är den man finner på barntidningarnas pysselsidor. ”Rita Bamses väg in till krukan med dunderhonung!” I den unikursala labyrinten finns en enda väg in till centrum (eller ut) som är rätt. Alla andra alternativ består av återvändsgränder. Den är en pedagogisk labyrint.

Den multikursala labyrinten är den vi möter i en klassisk engelsk slottsträdgård, eller varför inte i ett parti PacMan. Det finns en ingång och ett centrum, men ett antal olika vägar förbinder dem. Flera rätt, flera fel. Labyrintbesökaren skapar i hög grad sin egen väg, är inte hänvisad till den ”enda” sanningen. Flera vägar till målet föreligger, den ställer större krav och rymmer ett större ansvar för labyrintbesökaren.

I en klassisk (och linjär) ”illusionsroman” finns en väg genom handlingen, fram till den förväntade ”insikten” eller ”slutklämmen”.

Om man så vill är naturligtvis den multikursala varianten den mest ”demokratiska”. Besökaren/läsaren görs till medskapare och har fler valmöjligheter, låt vara att ingång och centrum är givna. Den multikursala labyrinten är också intressant för såväl etxtteoretiker som datorforskare,[3]  och det kan vara värt att lägga märke till att kybernetiken  och spelteorin blev modevetenskaper vid samma tidpunkt som t. ex. Torsten Ekbom ger ut Spelöppning (1964), Signalspelet (1965) och Spelmatriser för operation Albatross (1966), romaner Ekbom själv beskriver som ”prosamaskiner”.

Samtidigt som han politiskt rör sig mot vänster väljer Enquist den multikursala och mångtydiga formen för sitt nästa verk: den i alla avseenden labyrintiska Hess.

 

 

2

(Hess)

 

I intervjun från 1964 säger Enquist också att han

 

skulle vilja skriva en roman som fullständigt öppet redovisar hela sin tillkomsthistoria, alla sina återvändsgränder, blindspår, återtagningar och misslyckanden - en helt öppen roman... jag tror nämligen att det är mycket viktigt att avstå från den romanens glänsande polityr som visserligen imponerar på läsaren, men ändå skapar distans. Om läsaren drivs in i skapelseprocessen, drivs att uppleva misslyckandena, upplever hur materialet forceras, då får han tillgång till något mycket viktigt: inte ett färdigt resultat, inte ett genomorganiserat material, utan en mall för en arbetsprocess... Då blir inga återvändsgränder meningslösa, eftersom läsaren varit med hela tiden (...)

 

Det är naturligtvis Hess han talar om. ”Om läsaren drivs in i skapelseprocessen.” ”En helt öppen roman.” Återigen klarnar det, detta med den ”demokratiska” drömmen hos avantgardet. Läsaren som delaktig medskapare, insläppt i den multikursala labyrinten av författaren, där inget ”fel” och ”rätt” är självklart. Naturligtvis är det en sorts jämlikhetsdröm som skisseras här. En radikal jämlikhet, där konstnären inte är ”geniet” överordnat ”läsaren”. Och samtidigt en dröm om delaktighet. Måhända en fåfäng sådan.

En sådan, tragisk tematik, om delaktighetens omöjlighet, står också i centrum av den på ytan så fragmentariska Hess, som många gånger beskrivits som en ”språkmobil” i sextiotalets anda. (Hur mycket säger egentligen inte mobilen om sextiotalet - detta med olika stora block som balanserar varandra, sätter varandra i rörelse?) Endast marginellt handlar romanen om Rudolf Hess, den ensamme fången i Spandau och under en tid Hitlers närmaste man, samme Hess som 1941 gör sitt patetiska försök att ensam mäkla fred med Storbritannien på det att de båda stormakterna skulle dela världen mellan sig. Om man däremot ser namnet ”Hess” som en allegori för den ensamme mannen inspärrad i ett jättelikt fängelse, en svag man som får sin betydelse genom att vistas i närheten av ett kraftfält, för honom likgiltigt om det är ont eller gott - då klarnar romanens titel. Hess var också ”skrivaren”, den som frivilligt återvände till fängelset för att där nedteckna Mein Kampf på Hitlers diktamen.

Boken är uppbyggd av sinsemellan olika berättelser, som löper samman, förgrenar sig, byter plats, kommenterar varandra. Därav ”mobil”-etiketten. Var för sig är flera av berättelserna fascinerande. Som den om den fattige pojken vars far är vaktmästare i ett frikyrkokapell i övre Norrland. Eller den om ”Hess”, upptäcktsresanden, flygaren, ”von Richthofens” vän. Gemensamt för alla bokens, genomgående manliga, huvudpersoner är att de har namn på H. Liksom att de alla, vid någon tidpunkt, sviker och utlämnar en skyddslös kvinna - samma, eller liknande, sveksituationer upprepar sig, vare sig ”handlingen” utspelar sig i Berlin eller på ett norrländskt regementelogement. En av ”svikarna” är den ”avhandlingsförfattare” som petimeteraktigt nedtecknar alltsammans, och som får allt svårare att hålla sin egen biografi skild från ”Hess”.

Den som likt ”avhandlingsförfattaren H”, försöker spåra influenser, citat eller rena stölder från andra verk i Hess får till sist en lång lista att hålla ordning på: Marcel Duchamp, Franz Kafka, JRR Tolkien, Michel Butor, Alain Robbe-Grillet, Daniel Defoe, Claude Simon... så långt är Hess en ”prosamaskin”. Sedan finns alla de starka bilder som biter sig fast långt efter läsningen. Det störtade första världskrig-planet. Det intorkade fostret i brunt papper. Någon (”vännen” Paul? En okänd kvinna?) som hängt sig på vinden och sakta roterar i halvmörkret.

En central plats i boken har beskrivningen av emblemet för den skola där Hess gått som ung. Det föreställer ”en vildman”, på väg ut ur skogen. Det är inte svårt att känna igen Lapplands landskapssköld. Mitt i romanen beskrivs emblemet så:

 

Man kan rent experimentellt tänka sig negativet av denna bild, beskrivande människan på väg mot utmarkerna, samt en bild med negativets alla särdrag men med originalets skuggor och blankheter. De två bilderna skulle, om de lades på varandra, bilda en ogenomtränglig bild i vars centrum en slags ursprunglig sanning dolde sig. Ytan är dock svart.

(Hess, s 132)

 

Människan på väg ut ur skogen. På väg in i den. Upplysning. Nedsläckning. Och, sammanfattningsvis: två bilder som förintar varandras mening. Känslan av att befinna sig på gränsen mellan två, oförenliga tillstånd.

Den ”historiske” Rudolf Hess var en gränsgångare, en som - halvhjärtat - försökte byta sida och som två gånger hamnade i fängelse (den senare gången för alltid). Han har fått låna sitt efternamn som titel på en av decenniets allra intressantaste romaner. Formen skall Enquist återvända till, i alla fall till dels, i Nedstörtad ängel från 1986. Men något liknande har han hittills inte skrivit igen. Det är en uppbrottsroman, en roman på gränsen mellan två tillstånd. Jag erkänner gärna att min läsning till viss del styrts av att romanens form påminner mig så mycket om den i Dylans Changing of the guards. (Vakter som bevakar det befriade området. Eller som hindrar en från att komma ut: i alltför många utopier har det varit likgiltigt vilket. Innebörder som utsläcker varandra.)

 

 

3

(Legionärerna)

 

Man skulle redan här kunna dra ett streck och utfärda en sammanfattning. Den skulle se ut ungefär så här, och jag tror den är korrekt.

Från det tidiga sextiotalets kulturella avantgardism går en rak linje till det sena decenniets politiska radikalism. Det isärtagande av ”verket”, drömmarna om en demokratisk, jämlik och ”öppen” konst som präglar avantgardismen, är på sätt och vis ett inventerande av verktygslådans innehåll, vilka intellektuella och språkliga medel som står till buds. Detta, liksom uppbrottet ur en värdenihilism och logisk positivism - som politiskt tar sig uttrycket av en ”kall”, instrumentell liberalism (som med Enquists ord alltmer framstår som ”en barnslighet”) är en sorts utgångspunkt. Småningom vänder man de nya, intellektuella sågarna, tängerna och bräckjärnen mot vad man, med en boktitel av Göran Palm, kallar för ”Indoktrineringen i Sverige”.

Så skulle man kunna säga. Problemet är bara att om man slutar där riskerar man också att missa vad som sedan dess gått förlorat. Varför böcker som Hess och Legionärerna, med trettio år på nacken, känns så avsevärt mer vitala än mycket av den roman som skrivs idag, ”politisk” eller ”avantgardistisk” kan kvitta.

”Jag intalar mig att jag aldrig kommer att förstå. Jag kommer ändå aldrig att förstå”

Med den meningen slutar Legionärerna. Tanken bakom orden är uppenbar: inget slut finns på berättelsen, ingen färdig slutsats om vad Baltutlämningen egentligen betydde, då eller nu.

På så vis är Hess och Legionärerna syskon, tvillingromaner. I den senare återfinns många av de djärva stilgreppen från föregångaren, mer finslipade, inte lika iögonfallande. Också här finns en ”undersökare”, ett öga som ordnar, samlar, söker bringa reda i ”materialet”. Också här är formen collageartad, helheten fogas samman av det ena stycket efter det andra, till en början utan att syftet bakom metoden är helt klart.

”Hess” var en fantom, bakom namnet fanns ingen ”verklig” historisk gestalt, nazisten Rudolf Hess bara antydd i romanen. Legionärerna har ett ämne: de 146 verkliga, baltiska (mest lettiska) soldater av kött och blod som anlänt till svenskt territorium iförda nazitysk uniform och därför återsändes till numera sovjetiskt område - utan att Sovjet bett om det.

Ingen av dem dömdes till döden, flera av dem hamnade i Sibirien. Det är ”ett svenskt dilemma” Enquist föresatt sig att skildra, med alla till buds stående, litterära medel. Utgångspunkten beskrivs i kapitel 3:

 

Världens samvete. Jag vet, jag har bott i Sverige. Svenskarna har världens enda portabla samveten, de åker runt som professionella moralister. De talar aldrig om de situationer när de själva ställts inför moraliska konflikter. Transiteringarna. Baltutlämningarna. Vad vet du egentligen om baltutlämningen?

(Legionärerna, pockeutgåvan, s 29)

 

 

Orden uttalas av en amerikansk bekant till ”undersökaren”, apropå medborgarrättsrörelsen i USA och de svåra raskravallerna sommaren 1966; ”undersökaren” beskriver sig i samma stycke som ”före detta liberal, sedan fyra år frälst socialist”.

Romanens övergripande intrig handlar om Undersökningen. Vad kan man, i skriftlig form, egentligen ta reda på om den moraliska innebörden i historien? Kan man ”förstå”? Romanen bygger på mängder av grundforskning, och man kan, vid en skäligen slapp läsning, använda den som en sorts historiebok. Så och så många utvisades. Sådan var den svenska opinionen vid tillfället. Etcetera.

Men det är ingen historiebok. Det är en roman (även om Enquist själv vid utgivningen påstod att den lika gärna kunde kallas för ”bok” - detta sagt av en författare som hela tiden varit led vid ”illusionsromanen”). Den använder alla romanens verktyg. Det går, trettio år senare, också att se de allegoriska dragen i verket. Det är en annan sida av saken: rikedomen i Legionärerna kommer sig bland annat av dess egenskap av ”matris”, att boken som verk inte låter sig reduceras till det ena eller det andra.

Invändningarna kom snabbt: att Enquist inte förstått Sovjetväldets demoni, och därför framställt den svenska opinionen mot utlämningspolitiken som mer naiv än den var. Å andra sidan klandrades han från vänster för att han inte ”överskred den liberala ståndpunkten” - utan stod kvar i tvekan inför händelseförloppets ”verkliga innebörd”. Både vänster och höger avkrävde honom alltså klarhet, raka påståenden, något romanen inte levererade. Det var inte dess ärende.

Redan den samtida kritiken uppmärksammade också att det fanns inskott av fiktion i verket, vilket uppfattades som moraliskt tveksamt. En förmodligen fiktiv, svensk officer vid namn ”Sigurd Strand” dyker upp på sidan 125. Vid något tillfälle för ”undersökaren” in en av sina drömmar i undersökningsmaterialet – är det ”objektivt”?

Listan kan göras längre. Dr Elmars Eichfuss, en av de fångna balternas ledare, existerade verkligen, men har klara drag av magnetisören Meisner. Det intressantaste exemplet är den arbetare, Eriksson, som förs in i ”handlingen” ungefär mitt i boken. Han bevistade, då kommunist, ett opinionsmöte till förmån för balterna och misshandlades där därför att han protesterade mot själva protesten. ”Finns” Eriksson? Enquist hävdar att han gjorde det. Flera av de samtida kritikerna ägnade åren efter det att boken kommit ut visst skarpsinne på att visa att han inte gjorde det. Frågan är i alla händelser akademisk. (Utom möjligen för ”Eriksson”, då.) Enquist har själv påpekat att han i viss mån ägnat sig åt ”litterära” tekniker i intervjuavsnitten, personer ”flyter samman”, två intervjuoffer kan smältas samman till ett. Vad detta fäster vår uppmärksamhet på är, naturligtvis, att helheten Legionärerna r något unikt. Just denna verklighet, som romanen utgör, har aldrig existerat någon annanstans.

Exemplet Eriksson är intressant. I de ”anomalier” som dyker upp i Legionärerna är det som om verket vill börja tala om något annat. Erikssons funktion är att han störs av innerligheten i de demonstrerandes protester. De vill inte se helheten, ”det världspolitiska läget”, de sveps med av ett masspsykosliknande tillstånd. De eldas av ”rättfärdigheten” i ”saken”. Skildringarna av den svenska opinionen för balternas sak är ofta intensiva. Att svepas med. Att göra rätt, kollektivt. Här finns en tydlig problematisering av just detta känsloläge, en skepsis som finns med från romanens inledning i USA. Naturligtvis handlar Legionärerna även om sin tillkomst, om ”1968”. Romanen, som öppet verk, ifrågasätter sina egna utgångspunkter. Legionärerna ställer, parallellt med sitt historiska ämne, grundläggande frågor om hur vi hanterar ”fakta”, hur vi konstruerar vår verklighet. Om detta handlar all betydande ”dokumentärlitteratur”.

”Hur ihålig, mångtydig och skiftande vår verklighet än är, så tvingas man som människa i alla fall ta ställning.” Det var så Enquist formulerade saken 1964. Fyra år senare tycks Legionärerna säga samma sak, med samma moraliska innebörd, fast omvänt: Hur entydig vår verklighet än är tvingas man som människa ändå vara skeptisk. Det finns inga undanflykter: man ställer alltid sin sak på intet. (Jag menar att det är i ett sådant ljus man ska läsa det ofta kritiserade beundrarbrevet till ordförande Mao som ingår i romanen. Med den ironi som alltid har varit romanens.)

En sådan komplexitet i framställningen tycks gå både romanens samtid såväl som nuet förbi. Ska man urskilja något ”credo” i denna som ”prosamaskin” mycket sammansatta bok är det förmodligen ett citat nära slutet. ”Undersökaren” befinner sig ombord på en färja som sakta lotsas ut ur Rigas hamn av två, för författaren osynliga bogserbåtar. Han sitter på akterdäck, kan ur sin position alltså inte urskilja de krafter som för honom framåt. Just scenografin i scenen är nog viktig:

 

Politiken var oåtkomlig, den var inte förbehållen någon. Mönstret var åtkomligt, även om han själv misslyckats i det mesta. Han tyckte sig ibland i ögonblick av klarsyn, eller skenbar klarsyn, se hur ekonomiska och politiska system drev människor framför sig, band dem och styrde deras värderingar med tusen nästan osynliga trådar, dirigerade deras upprördhet och likgiltighet, väckte dem eller förförde dem. Förförelsens mekanik, likgiltighetens mekanik. Fångenskapens villkor, och befrielsens. Känslans mekanik. Men det rena, kristalliska mönster han drömt om, det logiska spel han jagat, det tycktes ständigt skymmas av människor och människors ansikten, och av liv. Av liv.

(S. 394-95)