Tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 22.01.03

DET HELA BÖRJADE SOM en diskussion över en middag. Jag sade något om en bok jag läst, om hur författaren lyckades framkalla "starka bilder" i ens eget huvud. Det tog inte lång stund innan vi var inne i en rätt animerad diskussion - har litteratur, närmare bestämt romaner, verkligen något alls med bilder att göra? Talar vi inte om fel konstform då och borde vi inte snarare diskutera bildkonst eller film?

Flera av mina starkaste läsupplevelser är i någon mening visuella, bildskapande. Inledningen på Don DeLillos roman om Kennedymordet, "Vågen", från 1989 är direkt vanebildande:

"Det var det året som han följde tunnelbanan till stadens utkanter, längs hundrafemtio kilometer räls. Han tyckte bäst om att stå längst fram i den första vagnen med handflatorna pressade mot fönsterglaset. Tåget sprängde genom mörker."

Eller skildringen av hissfärden i Marcel Prousts "I skuggan av unga flickor i blom" där den nervige berättaren för första gången åker hiss, och bilden av det jättelika hotellets ödslighet växer fram:

"vid varje våning, på ömse sidor om små trappor, utstrålade mörka korridorer solfjäderformigt, i vilka man skymtade städerskor bärande kuddar".

Listan kunde göras lång över sådana bilder som fyras av i goda romaner, likt fotoblixtar som för ett ögonblick lyser upp ett landskap man sedan får föreställa sig ur minnet. För mig har det att göra med litteraturens egenart:

"En chinookhelikopter landar i regnet, vinddraget från dess rotorblad nappar och drar, öppnar slutligen den svarta plastsäcken: På LIFE-fotografiet lyser hans döda ögon med en sorts mantlad kyla."

 (Lars Jakobson, "Menageri", 1989)

Vad var då problemet? Under middagen hade resonemanget gått ungefär så här: vare sig det stämmer eller ej betraktas romanen ofta som "marginaliserad", framför allt i förhållande till filmen. Alltså bör litteraturen inte "låna" från filmen och dess uttrycksmedel - det är att bekräfta att gestaltande i text är en föråldrad form av fiktion, snart i klass med grottmålningar och runstenar. Ungefär.

Diskussionen bet sig fast: någonting var både sant och falskt här, på samma gång.

I ett sådant resonemang döljer sig en idé om konstens förhållande till tekniken. Sara Danius var inne på saken i ett par intressanta essäer  i DN (8-9/1), hur de visuella intrycken under artonhundratalet tar plats i romankonsten: varför måste Flaubert berätta att kakelugnen är gul och tvålen är blå? Danius menar att det hör samman med framväxten av en annan konstform, nämligen fotografin - och att det också finns politiska, samhälleliga förändringar i bakgrunden. Men slutsatsen blir den att romanen helt enkelt utvecklas - det litterära uttrycket blir mer mättat. Man kan alltså se det som att litteraturen vinner på mötet med fotografin genom att bli mer litteratur.

Varifrån kommer då tanken att romanen skulle marginaliseras av teknisk utveckling? Bokläsandet och bokköpandet har knappast mattats. Ändå är den skrivna fiktionen på något sätt hotad. En del av ansvaret för denna tankefigur får man lägga på Marshall McLuhan, som menade att bildmedier, som var "dummare", med nödvändighet skulle tränga ut skriftmedier, allt enligt minsta motståndets lag.

En samtida medieteoretiker som Espen Aarseth hävdar i "Cybertext" (1997) rakt på sak att romanen var artonhundratalets främsta konstform, nittonhundratalets var filmens - och det tjuguförsta seklet tillhör datorspelet, som den totala konstformen. En bestickande tanke som bara har den bristen att det är fel. Här finns en sorts paleontologiskt tänkande, där arter dör ut och ersätts av mer "utvecklade". Modellen stämmer kanske på kräldjur, men är misslyckad för konst och medier. Folk har nämligen inte slutat läsa tidningar fastän vi fått såväl radio som tv. Bion försvann inte på grund av videon. Medier ersätter helt enkelt inte varandra. Under hela nittonhundratalet blir snarare mediebilden mer sammansatt, rymmer fler och fler former för kommunikation: nya tillkommer utan att äldre försvinner. Romanen, den skriftliga fiktionen, är knappast hotad - vilket i sin tur inget eller litet har med pappersbokens framtid att göra.

Däremot kan man spåra en oro också hos själva romanen, som själv tycks tro på sin egen omodernitet.

Den tanken drabbar mig när jag läser det senaste årets mest haussade roman, Jonathan Franzens "Tillrättalägganden". Jag blir fläckvis imponerad: detta är en encyklopedisk roman, underkunnig om allt från skandinavisk kultur till järnvägshistoria. (Fast vore jag från Litauen skulle jag bli rätt förbannad på skildringen av det för amerikaner så underliga lilla landet.) Men den saknar något väsentligt. En sorts strävhet, man skulle kunna kalla det för en "oöversättlighet". Det finns ingenting i denna roman som gör motstånd mot att förvandlas till någonting annat - film, naturligtvis, eller radiopjäs, eller scenversion.

Att en sådan roman blir ohyggligt populär stämmer med en annan av det sena nittonhundratalets missvisande tankefigurer, den om kultur som "content" - en sorts trög massa som kan skickas åt olika håll i medieföretagets rörsystem och droppa ur kranen i olika grad av utspäddhet, som filmen, boken, datorspelet och nussekudden. Vad jag saknar hos Franzen är helt enkelt detta: romanens förmåga att skapa bilder på språkets villkor - snarare än på bildens.

Det är ingen slump att alla försök att filma Proust har blivit kalkoner, trots att begåvade regissörer varit i farten. Det är heller ingen slump att man hittills inte försökt, eller misslyckats med, att filmatisera verk av till exempel Nathalie Sarraute eller Sara Lidman, för att nu ta två språkkonstnärer med stark bildfantasi och låg, för att inte säga obefintlig, grad av "översättlighet". En stark roman kan naturligtvis ge en impuls till andra sorters konst, och tvärtom - men det är en annan historia.

Efter ett nittiotal som ur roman estetisk synvinkel varit trögt och oklart verkar andra krafter vara i rörelse - som Åsa Beckman skrev i sin litteraturkrönika (DN 28/12): "Nu återkommer en känsla för genrer och stilar. Och det genom ett medvetet förhållande till föregångarna. Det är ett sätt att hela tiden återerövra, restaurera och modernisera fiktionen... Den svenska prosan är åter medveten om sig själv som konstform."

Vad är det då som inte går att översätta? Vad är "romanens egenart"? Vad som präglar romanen är dess hållningslöshet. Som så ofta påståtts är den verkligen parasitär och symbiotisk, kan i sig inkorporera alla sorters text, för att inte säga alla sorters konst. Den förbehåller sig rätten att ständigt vara något mera, något ytterligare. Det är därför jag har så svårt att se att romanen, den skriftliga fiktionen, skulle kunna sugas upp av eller underordnas andra former av påhitt. Redan tidiga romaner fick sin egenart genom att grovt parasitera på existerande litteratur - vilket är sant för såväl "Don Quijote" som "Drottningens juvelsmycke". Den är alltid mer än sina delar. Det är därifrån den får en av sina mest särpräglade egenskaper, förmågan att underliggöra - skapa den friktion som gör att man åter får syn på det välbekanta, upplever ett slags "jamais vu" i stället för "déjà vu". Jag känner inte till någon annan konstform som är förmögen till detta, utom skönlitteraturen.

Eller, med ett enklare exempel: hur William Gibson i sin framtidsskildring "Count Zero" (1986) bara i förbifarten nämner att någon unnar sig lyxen av "Gauloise utan filter och en ask trätändstickor". Aldrig har jag sett tändstickor "av trä" så tydligt som på detta framtida kafébord.