När en albatross av vindarna förs över ekvatorn får den sin värld vänd upp och ned. Den söker sig osvikligt till polartrakterna. Men kartan har vridits ett halvt varv: den kommer till rätt punkt, i teorin - men platsen finns där inte.

   En sådan albatross bodde i många år på udden Muckle Flugga, Hermaness naturreservat, Shetlandsöarna. Hon hade till sist slagit sig samman med en havssulekoloni: Albatrossar som gör så brukar kallas för ”sulekung”.

   En grå och regnig sommarmorgon juli 1981 såg jag den flyga. Vi hade vandrat en lång sträcka över hed och fjäll, i motvind så stark att man kunde luta sig mot den. Det SHetländska, svårt eroderade landskapet slitet som en gammal tweedfilt, men osannolikt grönt. Framme vid fågelklippan tog det inte särskilt länge att se var albatrossen satt: en stor, trutliknande fågel, ensam på ett klipputsprång. Fastän det rörde sig om en hona hade hon givits det tillkämpat vitsiga namnet ”Albert”. Naturligtvis gjorde hon ett melankoliskt intryck där hon satt omgiven av de finlemmat eleganta havssulorna.

   Sedan sträckte hon plötsligt ut vingarna, som för att fånga upp vinden. Var uppe med två enorma vingslag och gled ut över havet. Hon var jättelik, säkert tre meter mellan vingspetsarna. Vinden så hård att vi inte kunde tala, vi hängde över klippkanten, nickade och log. Solen kom just genom molnen. Fläckar av vitt ljus rörde sig över vattenytan, som improviserade öar.

 

New York , sommaren 2001, tre månader kvar till 9/11. Ett häftigt åskregn bryter ut över Manhattan. Jag bestämmer mig för att lyda hotellportierns råd och ta den där taxin han tjatat om ut till Kennedyflygplatsen. En hel vecka har jag på trots gått eller tagit tunnelbanan dit jag skulle, vad han än sade. Men en blick ut genom glasdörrarna övertygar mig. Sikten kan vara halvannan meter.

   Taxichaffisen pratar nästan ingen engelska. Min urdu är inte heller något vidare. Vi försöker prata litet, ger upp. Jag förstår i allafall att han är från Pakistan. På instrumentpanelen har han tejpat upp en pappersmugg, full med växelmynt och småsedlar. Dricks, antar jag.

   Någonstans i Brooklyn stannar vi för rödljus. En ung man springer ut och håller upp en skylt mot vindrutan: regnet är så hårt att hans ansikte knappt går att urskilja, bara ett par ögon långt inne i munkjackans kåpa. Tuschpennans skrift flyter sakta ut över kartongbiten:

REGNET GÖR ATT JAG INTE KAN ARBETA OCH PUTSA ER VINDRUTA. SNÄLLA HERRN, UPPSKATTA MIN GODA VILJA ATT GÖRA RÄTT FÖR MIG. GUD VÄLSIGNE ER.

   Chauffören vevar ned vindrutan och tömmer utan ett ord hela muggen i den andres utsträckta händer: de byter några ord, tonfallet är jämlikt, ingen biton av falsk välvilja eller påklistrad tacksamhet. Ljuset slår om till grönt. Chauffören säger: jag är muslim. Man ska göra det rätta.

   Så börjar han berätta. Hemma i Pakistan var han studentledare på vänsterkanten. Han blev tvungen att fly och hamnade i Tyskland. Vantrivdes och kom vidare till USA. Han har mycket att säga, våra ord räcker inte, han sammanfattar: inte bra här. Inte bra där. Inte bra hemma. Resten av resan sitter vi tysta.

 

Skagen i augusti. Regnet överraskar oss i Sandöknen vid Råbjergs Mile: några ögonblick är det svårt att skilja på hårda regndroppar och de hårt uppiskade sandkorn som virvlar runt och sticker i kinderna. Väl tillbaka i bilen tar det en stund innan hörseln återvänder. Regnet trummar mot biltaket.

   Vi söker skydd i det nyöppnade Skagen Odde Naturcenter, ett museum tillägnat ”naturens krafter: sand, vatten, vind” och fördriver några timmar medan vi väntar på att regnet skall avta. Det gör det inte.

I ”vindsalen”, kan man lära sig hur en fågelvinge fungerar för att lyfta fågeln mot himlen. Jag ser upp mot taket. Det känns faktiskt som om jag får en lätt stöt. Med utspända vingar hänger där en svartbrynt albatross. Den stirrar ned: något väldigt och tjugo år avlägset stiger upp, passerar och försvinner förbi.

   När jag hämtat mig går jag till museets information och talar med en guide. Jo, säger han, det är riktigt, den där albatrossen bodde i tjugufem år på Shetlandsöarna. Den dog 1995.

Han börjar komma igång. Vet du, säger han, albatrossar kan bli trettio år gamla. Den här kallades Albert fastän den var en hona. Jo, säger jag, jag vet.

   Jag går tillbaka till ”vindsalen”. Ett uppblåsbart jordklot balanserar osäkert på en osynlig uppström av varmluft, tippar långsamt fram och tillbaka. Jag tittar upp mot Albert. Även hon vaggar långsamt på stela vingar, närmast omärkligt, kommer ingenstans. Utanför de höga fönstren samma obrutna, grå och slitna regn. Hennes gula öga av glas. Någonting tar slut där, för alltid.

 

(Dagens Nyheter 24/11 2002)