Tidigare
publicerad i Dagens Nyheter 03.01.05
Det finns ett ord som ger mig
skavsår i huvudet var gång jag hör det. Och det är ordet
"särintresse".
Slår man upp det i
Nationalencyklopedins ordbok får man definitionen "vad som är
till fördel för viss grupp, särskilt i samhället" samt
upplysningen att ordet använts i den betydelsen sedan 1895 men
med "ökad anv. sedan början av 1990-talet". Själv förknippar
jag det med den ekonomiska krisen 1992 och
Lindbeckkommissionen, om någon kommer ihåg den. Det är alltså
vid nittiotalets dimmiga början som ordet börjar bli vanligt,
iallafall i massmedierna.
Efter en vända till biblioteket och till arkiv av olika
slag står det klart att ordet idag kan betyda litet vad som
helst. Men vid nittiotalets början syftade det på
"intresseorganisationer", alltså grupperingar som i debatten
betecknades som "kravmaskiner" och genom att bara se till den
egna gruppens intressen skadade det "allmänna bästa".
Nu är jag inte ute efter att påminna om retoriska övertramp
i det förflutna. Mitt obehag kring ordet "särintresse" handlar
inte om att det främst använts som slagträ i en
höger-vänsterdiskussion. Obehaget går djupare än så.
Jag söker i första hand efter begreppets motsats. Vad är då
det?
Att slå i ordböcker och
digitala arkiv efter ord som "det gemensamma bästa" eller "samintresse"
ger intressant nog nästan inga resultat. Jag blir lite
hoppfull när jag får ordentligt med träffar på
"allmänintresse" i ett pressarkiv: men det visar sig betyda en
enda sak. Tidningars "rätt" att hänga ut misstänkta
brottslingar med namn och bild. Bara där tycks man idag tala
om ett "allmänintresse".
Finns det då någon täckning för ett sådant ord idag, "det
gemensamma bästa"? Vems gemenskap och vems bästa? När någon
börjar använda sådana ord finns det också anledning att vara
misstänksam - i forna tider lurade då i bakgrunden en
konservativ idé om det "organiska" samhället där var och en
skulle veta sin plats, den fattige längst ned, och försök att
flytta på sig var egoism och ledde till elände.
Men i sin utmärkta essäbok "Populisterna" (2000) skriver
Per Wirtén om en samhällsidé som föregår såväl socialism som
socialliberalism, och som ligger till grund för det flesta
rörelser vi brukar kalla folkrörelser eller "NGO:er" -
nämligen tanken på att det finns band mellan människor som är
av ett annat slag än de ekonomistiska, de hierarkiska, de
över- och underordnande.
För att förklara vad han menar använder Wirtén ett uttryck
han lånar från John Steinbeck och romanen "Vredens druvor" -
"The whole Shebang", hela rasket. Under socialliberalt,
socialdemokratiskt och framförallt under det New Deal-tänkande
som var en hel amerikansk rörelse men som vi förknippar med
Franklin D Roosevelt hittar man en gemensam idé. Den om att
"The whole Shebang" hör ihop. Det finns sätt att ordna
samhället som löser upp gamla maktordningar, som på ett
rationellt och demokratiskt vis öppnar dörrar för människor
som hållits tillbaka av ekonomiskt, etniskt, könsmässigt
förtryck. Så förstår jag Wirtén. Just denna tanke på "The
whole Shebang" retar också gallfeber på inte minst de mer
utrerade marxist-leninisterna och nyliberalerna och andra vars
världsbild bygger på att livet är en närstrid, om inte grupp
mot grupp så individ mot individ. Egoismen leder oss fram.
Vad som däremot blivit alltmer rumsrent är den rena
rädslan. Det som blev kvar för mig som behållning av "Bowling
for Columbine" var hur den annars ofta tvärsäkre Moore mitt i
filmen ändrade åsikt helt öppet och ogarderat. Problemet bakom
våldsbrotten i USA var inte bara en underlig vapenlagstiftning
utan något mer svårgripbart: Rädslan. Inte minst rädslan för
de fattiga.
Rädslan är underbar. Den går att tjäna pengar på. Från
löpsedlar ("Mördarbakterien"), till de handeldvapen och
larmsystem och pensionsförsäkringar som säljer allt bättre.
Behövde vi dem inte nyss så gör vi det alla snart, i takt med
att Shebangen blir mindre och mindre. Och ju räddare vi blir
desto mindre blir den. Det var väl detta som Roosevelt menade
när han sade att "vi intet har att frukta utom själva
rädslan". Rädslan krymper oss. Det finns alltid skäl att var
rädd för någonting. Det är på sitt sätt en sorts knark. Ju
större del av världsbilden som upptas av Rädslan, desto mindre
blir Shebangen.
Jag har ett citat jag aldrig slipper undan. Det är
signerat Erik Gustaf Geijer, från 1841, ur boken "Om vår tids
inre samhällsförhållanden". Geijer ser klart hur
"intelligensens växande andel i arbetet" gör människorna
"alltmer beroende av varandra" och konstaterar: "Fram går
denna lag som förer människorna allt närmare varandra; fram
går den oupphörligt, i tvedräkt om ej i endräkt, i hat om ej i
kärlek, i ondo om ej i godo". På modern svenska: vi får
alltmer med varandra att göra ju modernare vi blir, och kan vi
inte hantera den saken går det åt helvete.Bokstavligen.
Det är där ordet "särintresse" gör ont. Den som använder
det utan att definiera dess motsats är helt enkelt en demagog
med ljusskygga avsikter. Ingen bör längre få använda det utan
att tala om vad man menar med "samintresse". Finge jag önska
mig något av 2005 skulle det vara en ordentlig katalog från
debattsoffornas djup hur detta Samintresse ser ut - det
Sam-hälle som håller oss samman.
