Stumheten

S T U M H E T E N

I cannot make a single sound

as you scream

Peter Gabriel: Red rain

1. Denna anteckningsbok tillhör John Nygård.

Jag blev plötsligt rädd och gick in, satte mig ned med rocken på. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag märkte vad som oroat mig. Alla bilarna. Inte en enda en av dem hade längre hela däck.

Promenaden till caféet gick bra: fint väder, stark sol och dagsmeja, rätt varmt. Trottoaren låg i stort sett torr, med brunrosa slask i rännstenen. Cementplattorna mörkflammiga och liksom porösa.

Överallt bilar med lackeringen i bubblor, på väg att släppa, alla nu så lika trots bilmärkenas "egenarter".

Jag stannade till, skrattade högt när jag upptäckte hur jag förflyttade mig över trottoaren: i zickzack, med fötterna noggrant placerade på underlagets torra fläckar. Det påminde mig om skoltiden och dess halvt verkliga oro för att råka kliva på plattornas skarvar, en ansträngande procedur som kunde få den korta promenaden hem att ta upp emot en timme.

Hade tänkt köpa tidningarna men hittade ingen öppen kiosk. Sakta tonade ett dovt motorljud fram, något jag först trodde kom från en skoter. Sedan dök den upp strax ovan hustaken, en väldig långsmal skugga mot den låga grå himlen: en av militärens dubbelhelikoptrar, med bukens skrivtecken oläsliga av rost.

1.Tämä muistikirja kuuluu Juhani Uusitalolle.

2. En fin anteckningsbok. Svarta läderpärmar och klämma i ryggen: skulle man vilja skriva om något slipper man riva ut sidan. Den passar alldeles utmärkt in i demonstrationsväskans sidoficka.

15. Kvinnan kan kanske vara i trettioårsåldern och har sin dotter med sig, en flicka med långt ljust hår och stora, litet utstående mjölktänder. Flickan tittar ibland åt mitt håll till, litet grand i smyg, och gömmer sig sedan bakom sitt långa hår. När konduktören närmar sig ser kvinnan mitt beråd och säger lugnande: Talar du inte finska? Oroa dig inte. Vart ska du?

Jag visar henne min biljett och hon nickar. Jag med. Så lämnar hon tillbaka den och ser utan vidare kommentarer åter ut genom fönstret, mot snörök och lövsly. Flickan kikar åter på mig under lugg. Hon är mycket lik sin mor. Konduktören närmar sig.

16. Konduktören böjer sig ned och säger något, halvhögt och på finska. Innan jag hinner svara böjer kvinnan sig fram och säger ge mig din biljett igen. Jag sträcker fram den, hon ger den till konduktören och säger något i stil med Hän ei puhu suomea.* Denne nickar, klipper och går vidare. Hans byxslag är baktill täckta av smältande snö.

22. Utanför fönstret fortfarande samma obrutna sträckor av lövsly och blötsnö. Vore det inte för flickans ständigt lika frågande blick skulle det vara lätt att sitta tyst i deras sällskap: jag undviker hennes vidöppna blå ögon genom att ta min tillflykt till anteckningsboken. När jag nästa gång ser upp är det kvinnans blick jag möter. Hon har samma forskande ansikte, men förmår att späda sin granskning i ett trovärdigt om än stelt leende, där läppglansen stramar över den torra hudens självsprickor. Jag frågar vad hon skall göra i stan; hon svarar att hon skall gå en datakurs vid högskolan, tappar så tvärt intresset för sina ord och börjar ordna med dotterns skära jacka och uppkavade hängselbyxor. Flickans ögon vilar ännu på mig, nu med ett vaksamt uttryck. Hon har bestämt sig för något som jag inte känner till.

25. Perrongen ligger öde: det är mycket kallt. Ingen utom jag, kvinnan och flickan kliver av. Vi går sakta mot den gamla stationsbyggnaden av rött tegel; så sätter sig tågsättet i rörelse, färdas först långsamt gnisslande och sedan allt snabbare förbi oss. Jag ser hur kvinnans grepp om flickans röda vante hårdnar. Så är sista vagnen borta i en pust av stickande isnålar: dånet tonar ut i tystnad och det ihåliga ljudet från plattformens blankfrusna plankor under våra fötter. Flickans ögon är hela tiden riktade ned mot de egna, till synes nyinköpta pjäxorna av rödbrunt läder. Snön knarrar under stegen och varje andetag hörs tydligt i den stillnade midvinterluften.

Planen framför stationshuset ligger även den tom. Över hustaken nere i älvdalen står vinterhimlen grön, på väg in i tidig kväll: i det sneda ljuset blir hjulspåren över vändplatsens hårdpackade snölager mycket tydliga. Jag går fram till taxistolpen, öppnar luckan och lyfter ut luren, vars bakelit är så kall att jag måste hålla den ett bra stycke från örat. Röret kyler rakt igenom min fodrade handske. Det dröjer flera minuter innan någon svarar och jag får mumla fram min beställning.

Så går jag tillbaka till de båda andra, säger: "Den kommer."

Kvinnan hör inte riktigt på mig, böjer sig fram mot flickan vars ansikte är nedböjt mot vantens handflata och daskar omilt till henne i nacken: handen sänks i ett moln av lössnö. Den äldre säger något på finska, en snabbt smattrande räcka konsonanter. Flickan står kvar med nedböjt huvud, synbarligen oberörd av reprimanden, avvaktande.

Kvinnan vänder sig mot mig och säger, liksom ursäktande: "Jag har sagt åt henne många gånger: man skall inte äta snö. I synnerhet inte härinne i staden. Hon lyssnar inte." Inte förrän nu slår det mig att jag tanklöst nog bara beställt en bil. Jag vet inte vart de ska.

26. Väntan blev utdragen och inte mycket sagt. Så svängde till sist en taxibil av från genomfartsleden och in mot rondellen framför stationshuset. Jag gick fram och öppnade bakdörren.

"Vart ska ni?" Jag vände mig till kvinnan; hennes dotter hade under hela denna långa tid inte sagt så mycket som ett ord. Hon sade en adress.

"Strandvägen nitton", repeterade jag för chauffören. Han fortfor att ur bilens värme se frågande åt mitt håll.

"Strandvägen. Rantatie yhdeksäntoista." Han nickade.

När jag på nytt vände mig mot dem hade kvinnan ett låst drag kring munnen. Hon dröjde sig kvar på trottoaren med väskan i ett fast grepp i ena handen: den andra höll hon nu under dotterns ena jackärm.

"En uskonut että puhut suomea", sade hon till sist.

"Nej. Inte mycket."

Hon såg fortfarande tillbaka med samma slutna ansikte.

"Det är så länge sedan."

Så var ögonblicket över. Hon vred sig in i baksätet med väskan i knäet: dottern tog plats vid hennes sida.

"Kan du be dem sända en bil till", sade jag på finska till chauffören och fick en lyft handske till svar. Bildörren slog igen. Genom bakrutan kom en glimt av flickans bleka ansiktsoval och granskande blick: så gled bilen ut på den breda vägen, svängde uppför backen och var borta. Jag väntade. Det var ännu svinkallt, den mulna himlen frusen.

38. Mannen bakom disken har ett frånvarande uttryck i sitt runda ansikte. Han ser då och då upp från min uppslagna demonstrationsväska i svart läder, där den vilar på diskens

mjölkaktigt nedslitna glasskiva, och låter blicken förlora sig i blötsnöyran utanför skyltfönstret. Jag följer hans blick utan att se något av intresse: bilar, en svart schäferhund hopkurad i sitt koppel utanför snabbköpet, gatskyltar som sviktar i den hårda vinden.

Väskans innanmäte är helt klätt av mörkröd och veckad sammet. Nedtryckta i sina fack och försedda med var sin bygel av glanspapper vilar de olika redskapen och besticken, inbäddade i svällande tyg.

Affärsinnehavaren plockar aningen håglöst bland de rakbladsvassa trancherknivarna, serveringsgafflarna, filésaxen och den lilla ölöppnaren. Så säger han: "Jag har aldrig hört talas om någon som har haft behov av en sådan här flasköppnare i silver."

Jag är med ens beredd att åter upprepa mitt lilla försvarstal och känner den sötaktiga smaken ta plats i munnen.

"Så är det inte för vem som." Jag råkar åter följa hans blick ut genom fönstret, får syn på mannen i grå långrock som passerar förbi, följer hans läderklädda handske när den till skydd mot vinden höjs mot det i rockslaget liksom infällda ansiktet, ser hans profil när han kastar en snabb blick ut mot gatan. Så slår jag ihop väskan och springer mot dörren, låter den förbli halvöppen bakom mig med den lilla malplacerade mässingsklockan pinglande i sin kedja. Blötsnön slår mot mitt nyrakade ansikte och vinden skickar en pust av rakvatten tillbaka mot mig. Gatan ligger tom de fyra-fem meter som sikten erbjuder.

39. Jag går sakta tillbaka in i butiken och stänger dörren bakom mig. Väskan landar med en duns invid väggen medan jag trevar efter cigaretterna i rockfickan.

Mannen vid disken säger något i ett trumpet tonfall. Jag går närmare, och han upprepar i ett betydligt mer försonligt röstläge: "Du behöver ju inte blir sur. Jag har bara inte råd just nu." Hans ord förvånar mig: "Sur? Jag är inte sur."

Jag bjuder honom på en cigarett som han tveksamt tar emot. Runt den tunga demonstrationsväskan nere vid dörren har det bildats en växande pöl av smältvatten.

40. Jag har bestämt mig för att stanna ett par dagar.

41. När jag nu väl blivit påmind är det som om hans ansikte dyker upp överallt omkring mig: bakom skyltfönstren, i en av de bilar som kör förbi på gatan utanför. Men det där är bara inbillning: jag har bara sett honom en gång men är säker på min sak. Jag minns också hans leende ansikte mycket tydligt, så pass väl att jag kan påminna mig ett antal olika bilder att välja mellan.

42. Jag har en, mycket tydlig:

En frostig lunchrast på skolan, bara några kvarter härifrån. En klunga har samlats kring nedgången till toaletten: sikten från lärarrummet på tredje våningen blir där skymd av en utskjutande taknock, varför det är en av de platser där man kan röka utan att bli sedd. Han har som vanligt sina beundrare omkring sig; ingen av dem säger särskilt mycket, väntar på ett ord, en smula ur hans beläsenhet, ett bevis på hans makt över orden. Han har armen i band och handleden inklädd i gips efter en olycka i skidliften några veckor tidigare: gipset ligger grått och solkigt mot den vita skjortärmen. Det är tyst. Så skramlar dörren till därnere. Ut kommer en av de grekiska pojkarna som finns på skolan, de är sammanlagt kanske fem-sex stycken, inte fler, alla söner till inflyttingar nere på den kemiska fabriken. Han ser inte upp, utan går med blicken stelt rakt fram, ser inte åt någon, ansiktet rent på uttryck. När han sakta kommer uppför trappan släpper den andre sin fimp och vänder sig till hälften mot nedgångens svartmålade gjutjärnsgaller, fortfarande utan att se ned på den mörkare, fortfarande utan att säga något. När grekens huvud befinner sig kanske en tre, fyra decimeter under räckets kant släpper han den gipsade armen rakt ned, det landar på den andres huvud med ett ljud så mjukt som en suck, hans ansikte förändras en aning, mungipan glider upp i ett litet förundrat leende. Den klang som uppstår då greken ramlar framåt, med ansiktet mot ledstångens järn, är mer resonant och ekar länge upp genom höstluften.

Klockan ringer in. De släntrar sakta bortåt ingången, släcker fimparna mot tegelväggen och stoppar dem tillbaka i sina skrynkliga paket. Grekens ansikte ligger kvar mot gjutjärnsgallret: han andas snörvlande, med det mörka blodet i en rännil över ansiktets nedre del. När jag böjer mig fram ser jag att hans ena öga är halvöppet: pupillen fokuseras inte mot mig. Den tunga andningen fortsätter. Lukten av svett och rädsla ligger som ett tunt stråk i den kalla luften. Så går jag bort mot ingången.

43. Det är ingen tvekan om saken. Väl inne på varuhuset råkade jag låta blicken spela över hyllan med rakvatten och deodoranter: det var han, sist i kön, med en välfylld shoppingvagn framför sig. Han har naturligtvis blivit äldre, till och med fet. Han var klädd i en sådan där löjlig keps med öronlappar man upptill knyter samman i en liten rosett. Just mössan gjorde att jag först tvekade. Men hans blick var densamma, där den spelade över nackarna på dem som stod framför honom i kön.

44. Jag kan tänka mig en del yrken som skulle passa honom sådan som han var och förmodligen ännu är. Jag har varit på väg att slå upp hans namn i telefonkatalogen men låtit bli: jag vill egentligen inte veta. Jag vill iakttaga ännu en tid, inte få blicken grumlad av ovidkommande fakta.

45. I mellanstadieklassen fanns en pojke söderifrån vars far arbetade vid bruket. Honom hade han fattat ett gott öga till. Jag kunde under lektionerna ibland bli varse hur hans blick strök förbi mig, rakt genom rummet, för att vila på dennes nacke. I sådana stunder hade hans ansikte ett uttryck som jag närmast skulle vilja beskriva som milt eller till och med sentimentalt.

Efter en tid märkte jag att något särskilt var på gång. Ingen sade något till mig: men det tegs på ett speciellt sätt vid uppställningen efter lunch, i omklädningsrummet, bland skolgårdens klungor. Efter ett tag förstod jag. Sörlänningen var av någon anledning satt i karantän, ett uttryck man tydligen plockat upp i någon gammal långfilm på TV.

Jag förstod att han inte skulle bestå provet när jag dag för dag kunde följa förändringen i hans ansikte: från härdat, sammanbitet, oberört, till ett allt mjukare, alltmer uppluckrat uttryck, som om det inifrån sakta förlorade sina konturer. Till sist grät han öppet och var förlorad.

Efter lunchrasten passerade han mig en dag i korridoren. Han stannade inte, gick bara förbi med ansiktet svullet av inte längre hemlig gråt, utan spår av stolthet. När han var i höjd med mig sade han, till synes rakt ut i luften: "Det gör inget, du behöver inte säga något. Jag vet att ni inte törs, ingen av er." Så var han borta. Jag blev först förvånad, hade lust att ropa något efter honom, i stil med "Jag är inte med på det där". Men jag teg, som om även jag hade del i ett samförstånd. I samma ögonblick var jag också delaktig, och fick efter mötet i korridoren motta menande blickar och sammansvurna leenden från klasskamrater som tidigare aldrig låtsats om min existens. Det är först senare som jag undrat över orsaken bakom detta förändrade beteende: ingen utom jag själv och sörlänningen hade ju varit där.

Jag talade aldrig mer med honom. När sommarlovet kom flyttade hela hans familj söderöver igen.

46. Bussturen var ett ganska överflödigt påhitt som kostade mig tolv kronor. Ett slags sightseeing där jag själv stod för alla kommentarer: de mumlades fram genom en högtalare inopererad någonstans i mitt bakhuvud. Jag var inte särskilt intresserad, och det mesta var sig mycket riktigt också likt: ett och annat nytt hus i sjuttiotalsstil, resten något mer förfallet än för tjugu år sedan. En "glassbar" har tillkommit i de gamla banklokalerna; pizzerian har åter bytt namn, förmodligen inte enda gången under den tid som gått.

På en enda punkt lyckades stadslandskapet fånga min uppmärksamhet. Det var när bussen passerade industriområdet i utkanternas lövsly: jag noterade med större fascination än jag väntat mig att hans fars företag låg kvar där det alltid legat och till och med utvidgats med en låg enplanslänga i mexitegel. Neonskylten på taket såg också fräschare ut än jag mindes den, men ändå så pass otidsenlig att jag blev osäker. Så behöver jag alltså inte vidare spekulera över hans nuvarande yrke. När chauffören började se misstänksam ut klev jag av och tog nästa buss tillbaka till centrum. Alla gator ligger ännu mättade av stumhet, lika tät som jag minns den: ofrånkomlig. Jag blev med ens rädd att den skulle växa sig lika tjock som förr: för varje kvarter vi passerade tilltog den i styrka, blev till en sorts tung väderlek, som strömmade den till från tvärgator och bakgårdar längs vägen in mot centrum. Fönsterglaset fylldes sakta av kondens och utsikten sjönk undan, blev till bara alltför välbekanta konturer, som utkast för minnet. Jag satt framåtböjd i sätet, försökte inte längre se ut, rev sakta upp papperet runt en av mina sista cigaretter och gnuggade tobkasflagorna mellan handflatorna. Halvvägs framme ryckte jag i stroppen; ingenting hände. Jag blev kall om händerna.

"Jag ska av här."

Föraren ryckte till och gav mig en överraskad blick i spegeln; av den ekande tystnaden inne i den folktomma bussen att döma måste jag ha skrikit till, högre än jag själv hört. Bussen stannade knyckigt: bakdörrarna öppnades med ett utdraget väsande. Så mycket hörde jag i alla fall. Jag gick hela vägen tillbaka, utan att möta så mycket som en människa.

Flytta till något mindre om jag skall vara kvar. Krediten?

47. Av någon anledning lärde jag mig att simma först sent; jag kan väl ha varit en tolv-tretton. Även om jag någotsånär behärskade dess praktik har jag alltid saknat själva lusten att ägna mig åt någon sorts simmande över huvud taget.

48. Skolan. En vit byggnad som jag redan som liten kallade "rysk", något som jag väl fått för mig på grund av dess stelt fyrkantiga och redan gammalmodiga arkitektur. Den ligger högt ovanför hamnen, med det monumentala vattentornet från sekelskiftet på en bergknalle strax bortom. Skolan var i början av trettiotalet förmodligen mycket modern, försedd som den var med simbassäng i ekande isvitt kakel.

Långa korridorer med höga fönster där ljuset alltid föll snett in på den mintgröna väggen. På vintern lukten av våta ytterkläder svävande genom trapphusen, långt efter det att klockan ringt ut efter sista lektionstimmen; och ur källaren steg doften av färsksågat timmer och lim upp från slöjdsalarna och var som starkast just under taket, invid järndörren till vindsvåningen genom vars mycket små fönster man kunde se ut över stadens alla tegeltak. Längst bort i öster sundet, fri sikt långt in på andra sidan, då och då över en eller annan nedisad tankbåt ute på det grå vattnet. Skolgårdens fullt verkliga dröm av glas och skärande solljus tätt över den skrovligt istäckta asfaltplanen. Jag minns det som dånande tyst, alltid en stelfrusen tystnad, krönt av den vita rökpelaren från fabriksanläggningen på andra sidan vattnet.

När klockan ringde ut var uppgiften att så snabbt som möjligt kränga ned den blå, ännu fuktiga täckjackan från dess krok och få den över axlarna på vägen ned genom trapphusets ekofälla. Sedan en snabb marsch (det gick inte att springa över skolgården utan att drabbas av signalen från vakthavande lärarens smärtsamt skärande visselpipa) förbi cykelställen, med deras stank av urin och sitt lapptäcke av under isen infrusna kondomer, ut genom gluggen i det svartmålade gjutjärnsstängslet och en kort rush uppför berget mot vattentornet. Någonstans i höjd med det första buskaget var det möjligt att slå av på takten, stanna upp och se om någon följt efter.

Tornet var byggt av tegel, mörka stenar som dragit till sig sot från fabriksskorstenarna och blivit än djupare i färgen. Från den öppna platsen invid tornets fundament kunde man se nästan hela staden, ända bort till sporthallens grönt kupiga tjärpappstak.

Jag hann skymta något i ena ögonvrån innan den solbelysta utsikten löstes upp under en ridå av skarpt ljus och smärta. Den hårdkramade isbollen hade träffat rakt över vänster öra: när jag kände efter sögs några små droppar blod upp av vantens yllefibrer.

Jag var inte ensam häruppe. Ett stycke bort på stenhällen stod ett par andra ur klassen och rökte: de kastade några bollar till i min riktning. Jag stod kvar, vägrade att röra mig ur fläcken. Efter ett tag förlorade de intresset. Jag gick några varv runt tornet med smärtan ekande i huvudet.

Nedanför sluttningen låg ett litet trähus, målat i en klargul färg, skarp i förmiddagsljuset. På andra sidan det rangliga staketet stod en rakväxt silvergran vars grenar den mesta snön redan glidit av: nära dess topp en klargrön fläck som plötsligt flyttade sig.

Det var en papegoja. En stor, lysande grön papegoja med röd näbb satt blickstilla bland de övre grenarna och föreföll helt oberörd av kylan. Den stämde inte in, var en punkt av begränsad overklighet i vinterdagen. Jag stod orörlig. Långt borta ringde skolklockan, alltför avlägsen. Jag hörde steg och röster: de andra kom nedför branten. Jag stod fastfrusen i marken och hörde dem närma sig.

När jag såg ned var allas blickar riktade åt samma håll. Röken steg från fem-sex munnar, pjäxbottnar skrapade ljudligt mot isen. Under ett utdraget ögonblick föreföll det att sakta bli allt kallare.

Ett stycke ned i backen finns en obevakad järnvägsövergång. Med ens började dess lampor att blinka: sedan kom godståget förbislamrande därnere, kanske femton vagnar långt och med en last av grå, rundade kemikalietankar över sidorna märkta med utländsk varningstext i gult. Det rytmiska larmet rullade ut över sundet, studsade mot den motsatta sidans strandbank och dränktes i sig självt som ett knappt igenkänneligt eko av fördröjt och utdraget dån från metall mot metall. Varje hjul en möjlig bila. Sedan låg grenen tom, vajade stilla upp och ned, spred sin återstående rest av lössnö över staketets lutande plankbitar.

De röda lamporna slutade blinka och banvallens snö kom åter till ro mellan syllarna. De andra var redan långt nedför backen, en tät klunga täckjackeklädda ryggar i blått, brunt och grått, på väg i riktning mot djuphamnen. Högt över dem i luften en grön prick.

När jag hann i fatt stod de samlade invid en av virkesstaplarna. Skrapet av fågelklor mot frusen presenning hördes tydligt ända ned. Två av de andra hade redan börjat klättra uppför stapelns fyrameterssida, litande till att bräderna skulle vara tillräckligt sammanfrusna för att inte ge vika. Förmodligen räknade de med att fågeln redan var alltför utmattad för att orka flyga vidare.

De hann aldrig upp. Innan de kommit ens halvvägs gav papegojan till ett förvånande mörkt skri, närmast ett rop, och gav sig iväg, lämnade kajkanten bakom sig och for ut över vikens anhopningar av vita flak: flög med jämna och tunga vingslag rakt mot de fyrar som markerade hamninloppets smalaste passage och fortsatte sedan ut mot öppet vatten.

Det blev tyst: allt som hördes var vindens slag i ett presenningshörn och köldens knäppande i hamnmagasinens väggar.

Jag märkte inte ens när de andra försvann. Småningom såg jag upp, efter att länge ha stirrat genom soldiset över de bländvita flaken, bort mot de fåtaliga träden nedanför fabrikskomplexet på den motsatta sidan. Jag stod ensam längst ut på kajkanten.

Så gick jag sakta tillbaka. Uppför den branta backen, förbi järnvägsområdets blindspår, genom vattentornets kalla skugga.

Efter sista timmen gick jag inte direkt hem. Jag väntade som vanligt tills dess att de övriga hunnit undan: sedan tog jag ned min väska från kroken och drog på mig jackan.

Vinden hade tilltagit och de isiga presenningarna slog i vinterskymningen. Hamnen låg tyst, med kranarnas taggiga konturer spretande mot den låga himmel där stadsljusets återsken sakta tilltog. På avstånd hördes trafiken, alltmer påträngande.

Jag spanade överallt bland stuprännor och taknockar, lät blicken söka genom de fåtaliga trädens nakna grenar. Jag fantiserade om att någonstans finna den, stelfrusen men vid liv, och bära hem den under jackan. Planlöst började jag driva längs gatorna, då som nu under samma taggiga juldekorationer.

49. Skolans simhall, till sin inredning närmast påminnande om ett kallbadhus från sekelskiftet: vitt kakel, ekande fuktdrypande väggar, bänkar av gistet mörkt trä. Allt uppfyllt av ett dånande och ekande larm så kompakt att inga enskilda ljud lät sig urskiljas: resultatet blev en sorts tät och ogenomtränglig tystnad. Gymnastikläraren, en helt ung man, runt de trettio och reservofficer, nyligen uppflyttad söderifrån. Ett envist och dåligt rykte lådde vid honom; sitt fördelaktiga yttre till trots blev han aldrig omtyckt ens av de yngre kvinnliga lärarna. Auran av insinuationer kring honom stammade förmodligen ur den i sig oklanderliga förtjusning med vilken han såväl uppmuntrade de "duktiga" med utdragna slag på skuldran som han straffade de "letargiska" med klatschar mot baken.

Jag tycker mig minnas hur jag satt kvar på bänken, utan att se upp och med det starkt klorerade vattnet drypande från huvud och axlar. Det gjorde ännu ont att andas; över halsen gick som ett stramt band, där huvudet hållits pressat mot den del av trappans rostfria stålledstång som befann sig under vatten. (Dagen efter tog ett smalt blåmärke form.)

Utanför de djupa källarfönstren ett långsamt snöfall.

Jag var ensam kvar. Inifrån den skrubb som utgjorde personalens omklädningsrum kom ljudet av en dragkedja som drogs igen. Så öppnades dörren i en smal springa av ljus: läraren kom ut, iförd sin evinnerliga blå nylonoverall. I handen höll han sin svarta Puma-bag. Han gav mig en förströdd blick när han passerade och sade något i stil med dräll för fan inte så mycket vatten på golvet. Jag svarade ingenting, helt upptagen av att andas.

Han gick mot dörren och hade redan öppnat den när han med ens stannade upp och vände sig inåt rummet igen.

"Nå; hör du vad jag säger, eller?"

Jag hade fortfarande inte luft eller ork att vända mig mot honom.

"Vad är det med dig? Är du dum, eller?"

Han tog några breda kliv över golvets trätrallor tills han stod mitt emot mig: där jag satt kunde jag bara se nedre delen av de korviga overallbenen och de sedan länge uttjänta gymnastikskorna. Så hörde jag till min förvåning ljudet av en tändsticka som drogs mot sitt plån; doften av tobak. Jag såg upp.

Han stod lutad mot väggen med en cigarett i vänsterhanden. Då och då drog han små korta, hetsiga och liksom ovana drag medan han forskande kisade mot mig genom de tunna rökslingorna.

"Nå? Tänker du svara, eller?"

Jag visste inte vad som förväntades av mig utan bligade mest tillbaka. Dropparna föll allt långsammare från min lugg.

"Är du idiot, eller?", sade han till sist i ett avspänt och närmast konverserande tonfall; så slog han av glöden mot väggen och lät fimpen försvinna ned i bagen. "Eftersom du inte svarar menar jag.

Idioter kan ju inte snacka. Det är ju därför dom är idioter.

Därför undrar jag om du är idiot."

Han tog ett steg närmare och böjde sig ned, stod med händerna mot knäna och ryggen krum, så att jag inte längre kunde undvika hans blick.

"Vet du vad man gör med idioter?"

"Man kastrerar dom. Såhär."

54. Minne. Hör till dem som i efterhand förefaller innehålla en svävande punkt av oklarhet, något ogenomskinligt som i stunden tycktes naturligt, sammanhängande med allt det andra.

På väg hem från skolan fick jag syn på den andres trenchcoatklädda rygg och handen med svinläderportföljen. Jag följde under några kvarter efter honom, på kanske femton-tjugu meters avstånd. När jag svängde runt ett hörn stod han där, väntande. Han gav mig en kort blick och började sedan gå, men i så pass maklig takt att vi kom att gå sida vid sida. Det var tidig höst med rännstenen full av kastanjer, snabba vindbyar nedför gatan. Han sade ingenting alls, bara gick. När jag saktade av gjorde han det likaså. Tystnaden växte till ett larm inne i huvudet.

Till sist kom orden av sig själva, bökade sig fram genom alla föresatser att överträffa honom i tigande. Jag började tala, halvhögt och rakt ut i vinden: först om obetydligheter, om vårens stundande realexamen; sedan om allt möjligt. Om hur jag hade sett dem i virkesupplaget för något år sedan. Inget svar. Så märkte jag att jag inte kunde sluta, att det inte fanns någon möjlighet att bryta strömmen av ljud: ingen spärr fanns längre mellan yttre och inre ordföljder. Jag berättade för honom hur jag som sjuåring sparkat ihjäl en av grannens många katter, hur lång tid det tog innan den låg stilla. Jag talade om för honom hur jag en tid efter fars död bränt min lillasyster med spiselkroken så att hon ännu bar ett långt ärr på vänster överarm: "Det blir vitt på somrarna. Det var inte det att jag inte visste att det skulle göra ont, det var inte huvudsaken att det gjorde ont, det kvittade egentligen om det gjorde det eller ej. Jag var tvungen att se om det gick, förstår du?" Han svarade fortfarande inte, gick gatan rakt fram med blicken sänkt. Jag har aldrig talat så tydligt och svenskan aldrig burit mig lika stadigt, varken förr eller senare. Jag kände egentligen inte att jag talade: det var ett främmande språk som banade sig väg genom mig.

Vi gick flera kvarter: jag hade för länge sedan passerat det gathörn där jag skulle ha vikt av. Jag kände det till sist som om jag gick innesluten i en varm och ny slags behaglig tystnad: den ständiga strömmen av ord var vilsam, en frånvaro lika stark och bärande som ensamhet.

Så kom han fram till sin gata: en ännu lummig allé som kantad av enplansvillor sträckte sig ned mot en höjd ovan viken. Han svängde in på den asfalterade garageuppfarten och gick in genom gallergrinden till sina föräldrars hus, fortfarande utan att ha yttrat ett enda ord. Jag minns att jag stod kvar en stund innan jag vände tillbaka, osäker över om jag i själva verket sagt något eller ej. Jag tror att jag verkligen gjorde det.

55. Hallen låg mörk och jag såg henne egentligen bara ett kort ögonblick när hon passerade under lysrörsstråket. Jag hade svårt att påminna mig var jag sett henne. Vi bara strök förbi varandra i vestibulen till Folkets Hus: i bakgrunden skymtade något slags vaktmästare med vakande blick och bestämd uppsyn, vilket tydde på att hon kanske inte lämnade lokalen helt frivilligt.

Jag såg ansiktet under någon sekund bara. Det var först när jag slagit mig ned i cafeterian och tänt en cigarett som något vagt bekant över det långsmala ansiktet föreföll att dröja kvar i minnet. Hon var klädd i smutsiga jeans och en urtvättad jeansjacka, för kall för väderleken. En tung dunst ur hennes kläder. Jag tror att jag drog mig undan något i det lilla utrymmet. Snabb blick över mitt ansikte, hon hade inte kunnat känna igen mig, lika litet som jag henne. Brunt kortklippt hår: jag minns det som långt, men samma smala ansikte. Minnet finns kvar, men förknippat med en annan lukt, den av färskt trävirke och starkt lim. När slöjdläraren till sist blev rastlös och försvann ut efter sin whisky brukade några av dem samlas nere i det undanskymda hörnet i slöjdsalens virkeslager med små tussar av trassel indränkta i lim: efter en stund brukade de bli tämligen högljudda. Men nu hördes först bara fnissanden, därnäst en eller annan svordom. Jag visste inte att de var där, gick bara ut efter ett stycke plywood. Jag tror att de var fyra stycken förutom henne, hans tre vanliga hovmän. Hon stod på alla fyra med limtussen under sig på golvet och ett alldeles blankt uttryck i ansiktet, utan att säga något, munnen öppen, saliv i mungiporna. Två av dem höll hennes armar, den tredje på knä över benen med hennes jeans i en hög närmast fötterna. En stark lukt av friskt virke. Jag tror inte de hann se mig. Han stod tungt lutad över hennes rygg, log med blicken riktad rakt fram.

60. Fick åter syn på honom utanför järnaffären: han kom ut med något så vardagligt som en såg nedstoppad i en plastkasse. Samma fåniga keps. Följde efter honom ända hit ned till caféet. Han gick över gatan, med den lätt framåtböjda gammelmansgång som jag har så svårt att förknippa med honom, och fortsatte in i parken på andra sidan: jag avvaktade en stund, tills jag såg hur han slog sig ned i den lilla paviljongen nere vid kajkanten. Under flera minuter stod jag kvar och såg ned mot honom, men han blev sittande. Jag gick in och har enligt klockan på väggen varit här i ungefär fyrtiofem minuter. Nyss reste han sig och gick iväg, över bron ned mot centrum. Kanske var det en impuls från hans sida, men något säger mig att det rör sig om en vana: hans rörelser var avmätta på ett vis som passade mot situationen, som när man upprepar något utan att tänka. Det skulle i alla fall göra det lättare att finna honom igen.

61. På den tiden var han blond och halvtannat huvud längre än jag. Han var alltid mycket rak i ryggen; såg sig omkring som om han betraktade omgivningen från någon högt belägen punkt. Jag minns att jag någon gång undrade om han behövde glasögon; så fick jag reda på att han hade kontaktlinser, något som jag på den tiden knappast visste vad det var.

62. Han var alltid först med allt: digitalklocka, pocketkamera, miniräknare. Och så nu denna trötta klädsel.

64. Jag åt i stadshotellets murriga cafeteria, pyttipanna med rödbetor och svagt kaffe, för sextiofem kronor. Gick en sväng på stan: juldekorationerna hängde kvar men var nu släckta. De i morse så färgglada vimplarna fladdrade stilla i vinden; i mörkret var det omöjligt att urskilja deras olika nationaliteter. Jag tog varvet förbi Strandvägen nitton, vilket visade sig vara det stora sekelskifteshuset i sten med utsikt över hamnen och portkod i dörren.

65. Vi bodde i nummer fjorton ända fram till min fars död, då vi flyttade ned på stan, morsan, systrarna och jag.

Huset står kvar, nu klätt med grå eternitplattor snarare än de flagnande, gulmålade bräder jag minns. I källarvåningen ligger ett solarium med öppettiderna på såväl svenska och finska på en handtextad kartongbit i fönstret. Utsikten över sundet är densamma, så trivialt lik ett minne att jag inte ägnar den mer än en blick: isflak, gråhet, skorstenarna och skogsbrynet på den motsatta sidan.

Musikaffären på andra sidan gatan finns ännu den på plats.

Jag gick närmare, stannade framför skyltfönstret och blåste på mina händer. Samma innehåll som jag minns: ärgiga blåsinstrument och gulnade påsar med gitarrsträngar, ett och annat blekt häfte med texterna till dansbandens slagdängor.

Så ser jag upp och får syn på den åldrige innehavarens grå ansikte på andra sidan glaset. Detta återseende blir märkligt nog mer chockartat: jag känner igen honom. Det är samme man; och för ett kort ögonblick tror jag mig se en fläkt av igenkännande dra även över dennes rynkiga och fågelliknande dödmansansikte. Det är naturligtvis omöjligt.

Jag går sakta och dröjande in genom dörren, för ögonblicket disträ och utan att ägna mina egna rörelser en tanke. Mannen - han måste vara närmare åttio - står orörlig bakom disken, hopsjunken framför en basfiol som måste vara en halv gång så lång som honom själv. Han är klädd i en sliten kofta; när jag kommer närmare ser jag att hans kala huvud sakta darrar upp och ned, upp och ned, som vore det för tungt för hans rynkiga hals. Luften inne i rummet har en sötaktig lukt.

Jag lägger upp armarna på disken och ser på honom. Han ser ned på diskens innanmäte: flageoletflöjter och torra, spruckna klarinettblad i eleganta förpackningar av genomskinlig plast. Hans ögon är täckta av en mjölkaktig hinna.

Så kommer stumheten över mig på nytt, lägger sig kring halsen som en alltför trång krage. Jag inser att den aldrig varit långt borta.

"Jag skulle vilja titta på en blockflöjt", säger jag och förvånas över röstens lågmälda tonfall.

67. Det är någonting jag ibland funderat över: detta att mina minnen från tiden efter flyttningen ned på stan blir så tydliga. Eller man skulle kanske snarare säga: övertydliga. Materiella.

68. Vad jag minns allra bäst: den stora parkeringsplatsen framför hyreskasernerna. Tom, stor som en fotbollsplan och överdragen av vita, bleknande linjer. Inga staket eller refuger. Bara en enorm öppen yta med linjer i räta vinklar och regnvatten samlat i asfaltens små fördjupningar. Jag brukade på väg hem från skolan gå snett över parkeringsplatsen, vilket innebar en omväg. Jag gick alltid med huvudet sänkt, räknade antalet streck jag passerade, som en slags sport. Jag fick inte höja blicken förrän jag var säker på att ha korsat hela den öppna platsen, men innan foten slog emot trottoarens kantsten. Då skulle jag vända mig om och se tillbaka över den yta jag korsat, först då riktigt säker på var jag hamnat. För det mesta hade jag kommit rätt, något jag noterade med besvikelse, ibland blandad med lättnad. Synen står kvar i minnet, tydlig: hela parkeringsplatsen öppen framför mig, regnblank i solnedgångens röda återsken från de låga molnens undersidor. Längst bort skolans höga vita byggnad. Parkeringsplatsen var alltid tom, fri från bilar.

71. Någon vecka efter flytten skulle jag för första gången gå ett ärende i de nya kvarteren. Jag minns att jag förknippade det hela med en misstanke om att de helt enkelt ville få ut mig ur lägenheten. Jag fick denna gång med mig så mycket som en hundralapp, för säkerhets skull i ett hopvikt kuvert, och en lista på de inköp jag skulle göra. Sedan beskrev de vägen till affären.

Jag lyckades ta mig dit utan problem. Det var redan tämligen sent, en sådan där sommareftermiddag som i stan alltid doftar av uppvirvlat damm och varmt grus: en lukt som för mig fortfarande betyder någonting liktydigt med idyll eller obruten fritid. Utanför snabbköpet stod en rad cyklar parkerade: reklamen i fönstret avbildade en ny sorts läskedryck vars etikett - något jag är säker på - utgjordes av Jamaicas flagga. Jag blev stående en lång stund med ryggen mot en affischpelare, dröjde mig kvar och studerade cyklarna, deras utdragna sadlar av röd galon, ekerprydnaderna av sammanvirad gul eller grön stubintråd (som man kunde sno vid någon av de otaliga byggarbetsplatserna), dekaler och extralysen av ett slag jag dittills bara sett i postorderkatalogen. Så stack jag handen i bakfickan. Kuvertet var borta.

Jag gick hela vägen tillbaka, med ögonen fastnitade vid grusgången, sökte med blicken igenom de vissnade härvorna av taggbuskar vid vägkanten eller drivorna av papper och löv längst ned i cykelskjulens rostiga inre: inget annat än rostiga batterier och en och annan tom explorerflaska.

När jag tyckte mig vara framme höjde jag blicken. Huset stämde: det var byggt i rött tegel med balkonger i flagande vit puts. Men numret var ett annat. Jag gick in trappan och möttes av en främmande lukt. Vårt namn stod inte på anslagstavlan: jag undrade förstrött om de förresten hade hunnit få det på plats ännu. Så ut igen: lekplatsen framför huset hade de välbekanta bildäcksgungorna och klätterställningen i mönjefärgat järn med en öppen grusplan däremellan.

Jag gick sakta tillbaka mot affären och räknade längs vägen till sju längor av likadana hus, varje länga med fyra portar. På andra sidan cykelbanan fanns sju exakt identiska men spegelvända längor i samma röda tegel och spruckna vita puts. Jag var nästan säker att jag bodde på denna sida asfaltstråket. Mellan husen ekade de ordinära, tidlösa ropen från lekande barn, steg sakta genom den eftermiddagsvarma luftens soldallrande och stoftbemängda ljusschakt.

Vid affären fann jag att cyklarna var borta. Luften ute vid gatan hade i den kyla som rullade upp längs gatorna från hamnen fått ett första anslag av annalkande kväll. Tidningarnas löpsedlar hade nu kommit på plats: stora svarta ord på det svenska språk jag ännu bara vunnit glimtvis inblick i. Jag tänkte mig att jag genom att den här gången gå hela vägen med ögonen rakt fram kanske skulle kunna finna fram till rätt nummer, någonstans därinne på andra sidan det gulmålade järnstaketet. Jag hade en tydlig minnesbild som jag nu koncentrerade mig på, av hur det hopvikta kuvertet låg kvar på hallbyråns kant.

72. Ett ord som jag läst någonstans och minns utan att veta vad det egentligen betyder: språkförbud.

78. Rummet man ger mig är beläget i en lång korridor på samma våning som portierdisken av ännu omålad och smutsig plywood: en dunkelt upplyst räcka dörrar med ditlimmade siffror i gulnad plast. Någonstans brusar det starkt av vatten, som ur en oavbrutet spolande toalett. Portieren säger något på finska och jag ler, mest av gammal vana. Han ser bort, plockar med nycklarna i fickan och går dröjande tillbaka till sin disk. Nyckeln sitter redan i dörren. Jag vrider om den och kliver in i den välbekanta atmosfären av väl inrökta textilier och ovädrad inomhusluft. En unken doft ur handfatet; ingen tvål eller handduk.

79. Två tandborstglas står lutade mot spegelglaset.

Från sängen där jag ligger ser det ut att vara fyra glas, balanserade mot varandra par för par. De får stå kvar. Jag har varken tandborste eller whisky med mig. Jag har en nyinköpt blockflöjt som ligger på bordet, förpackad i sin ask men med locket avtaget. Spegeln över det roststrimmiga handfatet hänger snett mot den buckliga tapeten, i en litet oroande vinkel.

80. Utanför fönstret står bilarna parkerade i långa blänkande rader. Volvo tycks överväga, för det mesta rätt nya modeller i mörkblått eller metallic (metallick? metallik? Slå upp). Inte för att jag fattar hur dom har råd. Gatorna ligger tomma. Jag tror att klockan är ungefär åtta-halvnio. Det är mörkt ute och jag ser inte till en levande människa. De flesta fönster i gatans låga trähus är upplysta av skiftande TV-ljus. Temperaturen har förmodligen fallit ännu några grader så jag får kanske sova med skorna på i natt med. Snön faller stilla över de parkerade bilraderna: i ljuset från gatlyktan på hörnet ser jag att snöflingorna är ljust röda till färgen.

83. Snön har slutat falla. Över gatan ligger ett tunt täcke av snö: den lyser ljust röd. Bilarnas vindrutor, tak och motorhuvar har skulpterats fram i tunna sjok i samma nyans. Jag tror att det är litet varmare ute: snön har den där något mjukare, släta ytan den brukar få strax före töväder. Det är alldeles tyst. Fönstret går inte att öppna.

85. Den grå katten ligger några meter nedåt gatan från hotellets trappa sett, utsträckt på sidan, med ryggen krökt bakåt i en båge. Pälsen är matt, de öppna ögonen liksom torra och utan bestämbar nyans, den bara huden över magen redan svartnad. Klockan måste vara runt halv ett: gatorna i stort sett tomma.

86. Jag möter nästan ingen under hela promenaden. När jag kommer tillbaka får jag på nytt syn på katten. Pälsen har släppt i tovor vilka ligger i en rödgrumlig smältvattenpöl invid den tunna bröstkorgen: den blottlagda huden är där lika svart som på buken. Ögonen liknar två knappar av garvat läder. Längs gatan står bilarna orörda i långa rader.

87. Jag vart väl rädd och gick in, satt på rummets enda stol utan att ta av mig rocken, med cigaretterna bredvid mig på bordet.

Fönstret Jag vet inte hur jag kunde undgå att se det. Alla de så noga parkerade bilarna. Inte en enda en av dem har längre hela däck, några av dem står till och med rakt på fälgarna. Gummit verkar ha spruckit, liksom fallit sönder i flisor, det ser gammalt ut. Alla bilarna?

88. Fortfarande måndag.

Jag har räknat efter och det stämmer. Vartenda däck jag kan se härifrån är liksom bränt. Men det luktar inte.

Det tycks också som om bilarnas lackering skulle ha blivit mattare i tonen. Men det sista kan bero på ljuset härinne. Fönsterglaset är liksom oklart, med en del vita fläckar som sitter på utsidan.

90. Snöplogarna kom redan på efternatten. De var tre till antalet bara i detta kvarter och körde flera varv med rasslande snökedjor kring däcken, fastän det inte låg så tjockt kvar därute. Trots att tiden gick slutade de inte, utan körde på, varv efter varv, gata upp och gata ned. Snön lastades på pickup-truckar i gathörnen och forslades undan. När plogarna här uppe gjorde uppehåll hördes ljudet från ännu fler, längre ned mot stan. Förarna gick aldrig ur utan satt kvar en stund med frånslagna motorer och fortsatte där de stod när rasten var slut. De höll på, utan uppehåll, till runt fem i morse. Sedan blev det tyst. Jag skulle vilja ha en radio.