Dagens Nyheter den 14 februari 2006. En text om den då pågående "karikatyrkrisen".

Det finns, i den svenska romanen, en tankeriktning jag i brist på bättre skulle vilja kalla den västerbottniska grenen av existentialismen. Man möter den lite varstans, till exempel i böcker av författare som Torgny Lindgren, Sara Lidman och P O Enquist. Dess första tes är denna: det är livsfarligt att bli en hel människa.
   I Enquists romaner talas det t ex varnande om "en man gjuten i ett stycke". Inga håligheter, inga ekon: bara en solid person med solida övertygelser. Det är det öde som Guldberg i Livläkarens besök och även den sene Lewi Pethrus i "Lewis resa" råkar ut för,
precis som "Olförarn" i Lidmans Jernbansevit. Når man fram dithän, att bli ett med sig själv och veta vem man är, då är det kört. Man blir oemottaglig och en fara för sin omgivning.

De senaste veckornas "karikatyrkris" påminner mig om den ofrånkomliga olust som de svenska romanerna påstår att man måste leva med. Debatten framställer saken annorlunda; du måste välja en av två principer, Gud eller Upplysningen, respekt för andras religion eller yttrandefriheten som sådan. Något tredje gives icke.
   Måste jag välja väljer jag tryckfriheten. Men när sådant blivit till kryssfrågor har något livsviktigt redan gått förlorat. Nämligen stuvbiten.

Det är Werner Aspenström som myntar uttrycket i sin nyårsdikt från1970, "Det som blev över":

     "Sedan du delat upp dig
      och gett nationen dess
     lagliga del
     och klassen dess
     solidariska del
     och arbetet vad
     arbetsgivaren kräver
     och partierna och samfunden

     vad din övertygelse kräver
     återstår ett stycke av dig,
     det minsta stycket,
     stuvbiten."

Jag får för mig att det är den biten som riskerar att gå förlorad i den stålhårda debatten. Därför att det är den delen av dig som inte restlöst går att återföra på en stor idé, och som står öppen mot andras besvärliga verkligheter. (Det är alltid något futtigt över andras lidanden, som Oscar Wilde uttryckte saken.) Stuvbiten är den del av dig som inte går att återföra på berättelser om tro, nation, kön eller klass. Möjligen skulle man kunna kalla den "själen".
Aspenström beskriver stuvbiten som det man "i affärerna brukar slänga/ i den osorterade jämlikhetens stora låda", och ordet "jämlikhet" står där inte av en slump. Den dag du är gjuten i ett
stycke är du också beredd att sätta kniven i den andre för den hundraprocentiga sanningens skull. Att leva med en stilla ångest över att inte veta exakt hur världen är beskaffad och vad du gör i den är, enligt den västerbottniska existentialismens skola, det pris du får betala för att inte bli en farlig människa. Håll hårt i din stuvbit.