...var för trehundrafemtio år sedan, då vi antog historiens dittills mest radikala tryckfrihetsförordning. Nu ska den skrivas om. Vad står på spel?

   

Dagens Nyheter den 7 augusti 2007, under rubriken "Digitala medier och EU-lagar måste kunna samsas med svensk grundlag".

När världens första tryckfrihetsförordning antogs vid riksdagen i Gävle 1766 hade det gått sextio år sedan stackars Johan Henrik Schönheit lemlästats och bränts på Marstrands fästning, för att ha låtit trycka "förgripliga skrifter". Det var det värsta straff för ett tryckfrihetsbrott som utdömts i Sverige.

Men 1766 hade det liberala Mösspartiet övertaget, kungen var ersatt av en stämpel och yttrandefrihetens vänner gjorde en framstöt. Under ledning av prästen Anders Chydenius från Österbotten drev man igenom ett avskaffande av censuren, utom i religiösa frågor; nu skulle man först i efterhand kunna åtalas om man skrivit och gett ut något förgripligt. Man införde också "offentlighetsprincipen": alla statens dokument är i princip offentliga, till dess att man prövat om de omfattas av sekretess. Offentlighet blev norm, hemligstämpel undantag.

1766 års förordning var ett intelligent och frihetligt svar på en teknologisk utmaning. Själva tryckpressen hade funnits i tre hundra år, men den tryckta skriften hade nu hunnit bli ett av de skarpaste samhällsomdanande verktygen. De gamla monarkierna försökte fåfängt täppa igen de nya informationskanalerna genom att jaga tryckare med blåslampa. Chydenius och hans likasinnade insåg att den enda vägen framåt var att släppa informationen fri.

1766 års tryckfrihetsförordning har genomgått skiftande öden, men man har alltid återvänt till dess grundläggande principer. Det skedde så sent som 1949, när man vägde in de svarta erfarenheterna från kriget, då tidningar som skrev om nazisternas övergrepp belades med "kvarstad" och f d riksdagsmannen Israel Holmgren 1942 dömdes till fängelse för pamfletten "Nazisthelvetet". Möjligheten att censurera svenska medier (med undantag för biofilm) avskaffades helt i 1949 års TF, och där är vi i dag.

TF ska man alltså inte fingra på i onödan. Ändå föreligger sedan i somras ett betänkande, "Ett nytt grundlagsskydd för tryck- och yttrandefriheten?" (SOU 2006:96), som utreder om man kan slå samman de två grundlagar som reglerar den svenska tryck- och yttrandefriheten: TF och yttrandegrundlagen (YGL), som tillkom 1991 för att ge andra medier än de tryckta ett liknande grundlagsskydd.

Betänkandet är försiktigt formulerat, och föreslår inga stora förändringar. Men bara det faktum att den förra regeringen tillsatte en utredning väckte farhågor. Tyvärr avled utredaren Göran Regner i somras, men debatten är i full gång. JK, Göran Lambertz, hävdade i Aktuellt (6/8) bestämt att vi måste få en ny TF. Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson slog i samma sändning fast att allt måste förbli som det är, om vi inte ska riskera demokratiförluster. Och i SvD varnade ett antal experter för följderna av en revision.

Varför så olika hållning? Orsaken är att vi hamnat i en triangel av oförsonliga argument.

Triangelns första sida är arvet från 1700-talets radikaler: det ska mycket till för att man ska säga upp traditionen från 1766.

Den andra är tillkomsten av nya, digitala medier. De debattörer som hävdar att det inte finns några skäl att diskutera TF:s utformning, bortser gärna från att de digitala medierna - World Wide Web och dess olika uttryck som bloggar, dagstidningar online och andra mer eller mindre traditionella nyhetskällor - numera sätter normen för vad ett massmedium är, men ändå riskerar att hamna utanför det lagskydd som TF och YGL erbjuder.

Det är också den slutsats som betänkandet drar. Man finner ingen egentlig anledning att riva upp den nuvarande ordningen, men: "beredningen har också funnit att övervägande skäl talar för att även e-böcker och e-tidningar som levereras med innehåll faller utanför grundlagsskyddet" (Del I, sid 17).

Varför då inte bara utvidga TF eller YGL till att också omfatta vissa webbsidor och bloggar? Även sådana kan ju ansöka om utgivningsbevis och utse ansvarig utgivare? Fullt så enkelt är det inte, och därmed är vi framme vid triangelns tredje sida: EU.

Sedan EU-medlemskapet har det tillkommit en lag som reglerar den digitala offentligheten: personuppgiftslagen, eller PUL, från 1998. PUL bygger på ett tvingande EU-direktiv och är samtidigt en besvärlig halvmesyr. PUL säger att man inte får publicera personuppgifter på internet - eller i en databas. Sådant som handlar om utseende, politisk åsikt, adress, inkomster, allt sådant faller under PUL.

Det säger sig självt att ett enda nummer av DN, eller för den delen telefonkatalogen, egentligen skulle vara omöjligt att publicera på webben.

Men PUL hamnar dels i konflikt med en grundlag som TF, om denna förutsätts utsträckas till att gälla digitala medier, dels är den ett uttryck för en helt annan tradition än den vi möter i TF:s offentlighetsprincip. Inom EU pågår sedan länge ett hundslagsmål mellan två oförenliga synsätt: en stark integritetsprincip, individens rätt att skydda alla fakta om sin person, och medborgarens rätt att granska makthavarnas göranden.

Stora delar av Fredrik Reinfeldts självdeklaration är offentlig handling. Angela Merkels får du inte titta på hur mycket du än bönar och ber.

De som vill förändra TF och YGL menar att de digitala medierna annars hamnar utanför. De som inte vill rucka på ett enda komma ser hur varje förändring kommer att kräva en "harmonisering" med EU-rätten - och då riskerar vår trehundrafyrtioåriga offentlighetsprincip att ryka och vad som är offentlig handling blir en fråga för EG-domstolen.

Damned if you do, damned if you don"t. De tre sidorna - traditionen, den digitala domänen, EU - låtar sig inte bändas samman till en liksidig figur. Men vi kommer inte undan: vi står inför frågor som rör demokratins själva natur, och allt detta måste vägas in. Det är vår förbannade skyldighet att få det att gå ihop. Eller har vi blivit dummare de senaste tre hundra åren?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

The Real Thing. Den svenska tryckfrihetsförordningen av år 1766.