Dagens Nyheter
den 7 augusti 2007, under rubriken "Digitala medier och
EU-lagar måste kunna samsas med svensk grundlag".
När världens första tryckfrihetsförordning antogs vid
riksdagen i Gävle 1766 hade det gått sextio år sedan stackars
Johan Henrik Schönheit lemlästats och bränts på Marstrands
fästning, för att ha låtit trycka "förgripliga skrifter". Det
var det värsta straff för ett tryckfrihetsbrott som utdömts i
Sverige.
Men 1766 hade det liberala Mösspartiet övertaget, kungen var
ersatt av en stämpel och yttrandefrihetens vänner gjorde en
framstöt. Under ledning av prästen Anders Chydenius från
Österbotten drev man igenom ett avskaffande av censuren, utom
i religiösa frågor; nu skulle man först i efterhand kunna
åtalas om man skrivit och gett ut något förgripligt. Man
införde också "offentlighetsprincipen": alla statens dokument
är i princip offentliga, till dess att man prövat om de
omfattas av sekretess. Offentlighet blev norm, hemligstämpel
undantag.
1766 års förordning var ett intelligent och frihetligt svar på
en teknologisk utmaning. Själva tryckpressen hade funnits i
tre hundra år, men den tryckta skriften hade nu hunnit bli ett
av de skarpaste samhällsomdanande verktygen. De gamla
monarkierna försökte fåfängt täppa igen de nya
informationskanalerna genom att jaga tryckare med blåslampa.
Chydenius och hans likasinnade insåg att den enda vägen framåt
var att släppa informationen fri.
1766 års tryckfrihetsförordning har genomgått skiftande öden,
men man har alltid återvänt till dess grundläggande principer.
Det skedde så sent som 1949, när man vägde in de svarta
erfarenheterna från kriget, då tidningar som skrev om
nazisternas övergrepp belades med "kvarstad" och f d
riksdagsmannen Israel Holmgren 1942 dömdes till fängelse för
pamfletten "Nazisthelvetet". Möjligheten att censurera svenska
medier (med undantag för biofilm) avskaffades helt i 1949 års
TF, och där är vi i dag.
TF ska man alltså inte fingra på i onödan. Ändå föreligger
sedan i somras ett betänkande, "Ett nytt grundlagsskydd för
tryck- och yttrandefriheten?" (SOU 2006:96), som utreder om
man kan slå samman de två grundlagar som reglerar den svenska
tryck- och yttrandefriheten: TF och yttrandegrundlagen (YGL),
som tillkom 1991 för att ge andra medier än de tryckta ett
liknande grundlagsskydd.
Betänkandet är försiktigt formulerat, och föreslår inga stora
förändringar. Men bara det faktum att den förra regeringen
tillsatte en utredning väckte farhågor. Tyvärr avled utredaren
Göran Regner i somras, men debatten är i full gång. JK, Göran
Lambertz, hävdade i Aktuellt (6/8) bestämt att vi måste få en
ny TF. Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson slog i samma
sändning fast att allt måste förbli som det är, om vi inte ska
riskera demokratiförluster. Och i SvD varnade ett antal
experter för följderna av en revision.
Varför så olika hållning? Orsaken är att vi hamnat i en
triangel av oförsonliga argument.
Triangelns första sida är arvet från 1700-talets radikaler:
det ska mycket till för att man ska säga upp traditionen från
1766.
Den andra är tillkomsten av nya, digitala medier. De
debattörer som hävdar att det inte finns några skäl att
diskutera TF:s utformning, bortser gärna från att de digitala
medierna - World Wide Web och dess olika uttryck som bloggar,
dagstidningar online och andra mer eller mindre traditionella
nyhetskällor - numera sätter normen för vad ett massmedium är,
men ändå riskerar att hamna utanför det lagskydd som TF och
YGL erbjuder.
Det är också den slutsats som betänkandet drar. Man finner
ingen egentlig anledning att riva upp den nuvarande ordningen,
men: "beredningen har också funnit att övervägande skäl talar
för att även e-böcker och e-tidningar som levereras med
innehåll faller utanför grundlagsskyddet" (Del I, sid 17).
Varför då inte bara utvidga TF eller YGL till att också
omfatta vissa webbsidor och bloggar? Även sådana kan ju ansöka
om utgivningsbevis och utse ansvarig utgivare? Fullt så enkelt
är det inte, och därmed är vi framme vid triangelns tredje
sida: EU.
Sedan EU-medlemskapet har det tillkommit en lag som reglerar
den digitala offentligheten: personuppgiftslagen, eller PUL,
från 1998. PUL bygger på ett tvingande EU-direktiv och är
samtidigt en besvärlig halvmesyr. PUL säger att man inte får
publicera personuppgifter på internet - eller i en databas.
Sådant som handlar om utseende, politisk åsikt, adress,
inkomster, allt sådant faller under PUL.
Det säger sig självt att ett enda nummer av DN, eller för den
delen telefonkatalogen, egentligen skulle vara omöjligt att
publicera på webben.
Men PUL hamnar dels i konflikt med en grundlag som TF, om
denna förutsätts utsträckas till att gälla digitala medier,
dels är den ett uttryck för en helt annan tradition än den vi
möter i TF:s offentlighetsprincip. Inom EU pågår sedan länge
ett hundslagsmål mellan två oförenliga synsätt: en stark
integritetsprincip, individens rätt att skydda alla fakta om
sin person, och medborgarens rätt att granska makthavarnas
göranden.
Stora delar av Fredrik Reinfeldts självdeklaration är
offentlig handling. Angela Merkels får du inte titta på hur
mycket du än bönar och ber.
De som vill förändra TF och YGL menar att de digitala medierna
annars hamnar utanför. De som inte vill rucka på ett enda
komma ser hur varje förändring kommer att kräva en
"harmonisering" med EU-rätten - och då riskerar vår
trehundrafyrtioåriga offentlighetsprincip att ryka och vad som
är offentlig handling blir en fråga för EG-domstolen.
Damned if you do, damned if you don"t. De tre sidorna -
traditionen, den digitala domänen, EU - låtar sig inte bändas
samman till en liksidig figur. Men vi kommer inte undan: vi
står inför frågor som rör demokratins själva natur, och allt
detta måste vägas in. Det är vår förbannade skyldighet att få
det att gå ihop. Eller har vi blivit dummare de senaste tre
hundra åren?
